MOTETTAFTONEN a. J. Obrecht, A. Busnois, L. Compère, Jos-quin des Prez, N. Gombert, A. Willaert och Palestrina; den klassiska palestrinensiska m. bestod av flera mindre avsnitt, uppbyggda över successivt nya motiv. I denna form uppträdde m. i talrika ->koralmotetter under reformationstiden och kopierades inom instrumentalmusiken i den äldre sp. tientotypen (->Ti-ento) under början av 1500-t. (Cabezon, Soto, P. A. Vila o. a.). Den obestridligt främste tonsättaren inom denna stilart under 1500-t. är Orlando di Lasso med sin saml. av 516 2— 12-st. m. Under samma tid blev också den flerköriga mångstämmigheten ett viktigt stilmedel, som efter talrika förelöpare hos nederl. och sp. tonsättare fick sin klassiska utformning i Venedig (A. Willaert, G. Gabrieli m. fl.). Bland övriga mästare under samma tid märkas spanjorerna C. Morales och T. L. da Vittoria, tyskarna J. Handl, H. L. Hassler och L. Senfl, fransmännen C. Goudimel och J. Regnart samt engelsmännen W. Byrd och T. Tallis. Den m.-stil som sålunda danats under 1500-t. upplevde under de följ. årh. för det mesta endast en blek efterblomstring i en schablonmässig kyrklig nyttokonst. I stället omvandlades m. vid sekelskiftet 1600 ännu en sista gång och inträdde i barockens skiftande formvärld. Någon eg. typ för barocktidens m. går knappast att uppställa, enär termen innefattar såväl nummermässiga satscykler (ss. kyrkokonserter, koralkantater etc. hos Schütz resp. Bach m. fl.) som små oratorier (med koralpassionsmässig behandling av föreliggande bibeltext ss. hos A. Drese; ex. i UUB). M. är i dessa fall synonym till »geistliches Konzert», »Symphonia sacra» o. d. Även en instrumentbeledsagad sol o-m. — ett slags parallell till diskant-m. — uppstod under denna tid genom monodisk påverkan. Tidigaste företrädare är L. Viadana, som emellertid vanl. endast begagnar solostämman sken-imiterande enl. förebild från m. under Josquin des Prez’ tid. Andra it. tonsättare inom denna genre äro O. Durante, A. Kapsberger, S. Pat-ta, G. F. Anerio m. fl. Viktiga företrädare av polyfon m. äro F. Foggia, O. Benevoli och G. Carissimi. I Frankrike komp. H. du Mont, A. Campra och F. Couperin solo-m.; den kantatmässiga m. för soli, kör och instrument företräddes här av bl. a. M. de Lalande och J. P. Rameau. — Bland märkligare m. från nyare tid kunna nämnas verk av R. Strauss och H. Kaminski (hos den senare flertextighet). Av svenskar må framhållas H. Rosenberg och S. E. Bäck. Litt.: Huvudverk: H. Leichtentritt, Geschichte der Motette (1908; m. bibliogr.). övrig litt.: F. Ludwig, Repertorium organorum recentioris et motetorum vetustissimi stili (1910); W. Ste-phan, Die burgundisch-niederländische Motette zur Zeit Ockeghems (diss. 1931); Yvonne Rok-seth, Polyphonies du 13e siècle (4 bd, 1935—39); J. Handschin, Musikgeschichte... (1948); M. Bukofzer, Studies in mediaeval and renais- sance music (1950). — Tidskr.-art.: Einige Grundformen der Motettkomposition im 15. Jahrh. (i StM 1920); F. Ludwig, Die Quellen der Motetten ältesten Stils (i AMW 1923—25); J. Handschin, Zu den »Quellen der Motetten ältesten Stils» (i AMW 1924); dens., Über den Ursprung der Motette (i Kongressbericht 1924); H. Besseler, Studien zur Musik des Mittelalters (i AMW 1925—26); M. Bukofzer, The first mötet with English words (i ML 1936); G. de Van, A recently discovered source of early fifteenth century polyphonic music (i MD 1948); B. Schofield, The manuscripts of Tallis’s forty-part mo tet (i MQ 1951). — Se även litt. under Anthem. B. Hbs Motettaftonen, tidskr. för kyrkomusik, utg. och red. av O. Byström i Sthlm 1882—83. Motettpassion, den passionstyp, där samtl. avsnitt behandlas polyfont. Solo-rollernas recitationsvisor tjäna därvid som c. f. i en genomkomp, motett el. mo-tettcykel. M. utbildades under 1500-t. av J. Obrecht; bland dess företrädare må nämnas J. Gallicu-lus, B. Resinarius, J. Handl-Gallus, C. de Rore, L. Daser, L. Lechner o. a. Formen har i nyare tid företrätts av K. Thomas. Jämförande art.: Passion (m. litt.). B. Hbs Mote'tus, lat., under 1200-t. namn på den med egen, av ténorstämman oavhängig text försedda duplumstämman. Termen härrör från fr. mot (ord) och avser att framhäva skillnaden gentemot det tidigare endast vokaliserade duplum. Som bet. på en sats med m. (motett) användes urspr. termen m o t e t u m, ehuru denna snart ersattes med m., som således fick dubbel innebörd. Jämförande art.: Duplum, Motett, Ténor. Motiv, det minsta musikaliska element som är gestaltmässigt tydligt artikulerat och i något avseende har strukturell uppgift i en komposition. Ett m. består vanl. av en kort melodisk ton-följd, ev. endast ett intervall, men kan också utgöras av en rytmisk figur (rytmiskt m.) el. en klangbildning (»klangmotiv»). Detta detalj -medels karaktär av m., dvs. av mus. rörelse-el. uttrycksgestalt, utkristalliseras genom en upprepad förekomst därav (med el. utan förändringar) inom en melodi, ett satsavsnitt el. hel komposition. Den viktigaste formen av m. är det melodiska. Dess längd kan vara mycket skiftande, men i regel är det centrerat kring en metrisk tyngdpunkt; en mycket vanlig form är »t a k t-m o t i v», som omfattar ett sammanlagt tidsvärde av en takt, varvid alltså taktstrecket (om rätt placerat) markerar m:s tyngdpunkt. De flesta längre musikaliska förlopp kunna 1003 1004