MOZART vecklas under spelets gång, så att de i den sista akten icke äro desamma som i den första. Mozarts senare dramatik skiljer sig från den samtida även därigenom, att ork. på ett helt annat sätt blir en integrerande part i det dramatiska samspelet. Mannheimarna, som spelat en så stor roll för instrumentalmusikern Mozart, bli hans bundsförvanter också i operan. Gluck har berikat hans överflödande orkestrala fantasi i Idomeneo, senare även i Trollflöjten. De i Wien återupptagna kontrapunktstudierna ha avsatt spår i operornas orkestersats. De nya stildragen äro visserligen icke alltid så tydligt framträdande i Figaros bröllop och Don Juan, men observeras desto lättare under några scener i Trollflöjten. Klangkoloriten har Mozart utökat främst genom den differentierade användningen av biåsarna, och med klarinetten införde han i Wien ett nytt klangelement, flitigt utnyttjat av honom i erotiska högspänningsmoment. Andliga vokalverk. Mozarts kyrkliga komp., mestadels tillkomna som tjänstearbeten för Salzburg, ha av eftervärlden icke uppskattats i samma grad som huvudparten av hans övriga verk. Det har fö-rebråtts honom, att han i sin musik icke lämpade sig efter liturgikens fordringar. Men samma anklagelse drabbar flertalet kompositörer från tidevarvet och beror ytterst på en förändrad uppfattning av vad som är kyrkligt el. ej. Mozart var i sin kyrkomusik icke någon nyfinnare. I sina tidigare verk följer han närmast traditionerna i Salzburg med förebilder hos fadern, M. Haydn och E. Eberlin. De första mässorna i G-dur och d-moll (K. 49, 65) från 1768 och 1769 äro mycket knapphändiga i formen och orkesterns anpart föga framträdande. I den s. k. »Dominicusmässan» (K. 66) har Mozart närmat sig J. A. Hasse och därmed den modernare mässtyp, som i det mus. uttrycket influerats av den samtida neapolitanska operan och instrumentalmusiken. Omväxlande med i strängare stil hållna satser bli arior av operamässig karaktär och ibland också med briljant koloratur därefter icke sällsynta i hans kyrkokomp. (mässor, litanior, musik till vespergudstjänster m. m.). Studierna för Padre Martini resulterade i några ofullb. verk, skrivna i mera strikt polyfon stil, och denna kompositionsteknik återgår i C-durmässan (K. 258). Bland mässorna från ungdomsåren märkas f. ö. c-mollmässan (K. 139) med de dramatiskt skuggade satserna Agnus Dei, Qui tollis, Cru-cifixus samt F-durmässan (K. 192), som med medveten observans av äldre traditioner förenar personliga accenter av ungdomligt svärmeri. Efter överflyttningen till Wien tillkom inflytande från Bach och Händel, som fått sitt monumentala uttryck i den sista mässan i c-moll (K. 427). Men mässan, som endast fullborda 1035 des för Kyrie-, Gloria-, Sanctus- och Benedic-tusavsnitten, är med sina väldiga dubbelkörer och massuppbåd i ork. samtidigt ett storslaget vittnesbörd om Mozarts förmåga till religiös inlevelse, trots att han även här, ss. i Lauda-mussatsen, närmat sig den it. arians pompösa klangpatos. Även hans rekviem (K. 626) är i den yttre anläggningen beroende av Händel och Bach. Själv hann Mozart endast fullborda de 2 första satserna, Requiem och Kyrie, medan delar av Dies irae förelågo i skissartad form och Hostias ur Offertorium i partiturutkast. — Mozart skrev f. ö. 2 oratorier, La Be-tulia liberata (K. 118) från 1771 i neapolitansk stil och Davidde penitente (K. 469), för vilket verk han bl. a. utnyttjat Kyrie och Gloria i den stora c-mollmässan. Till de andliga vokalverken kunna även räknas frimurarkantaterna Die Maurerfreude (K. 471) och Kleine Frei-maurerkantate (K. 623). Profana vokalverk. Ett sjuttiotal separat komp, arior, duetter, terzetter och kvartetter tillkommo vid olika tillfällen som inlägg i operor och för konsertändamål. Mozarts solosånger äro impromptu-stycken, skrivna mellan åren 1772—91, och representera sammanlagda icke någon strikt utvecklingskurva. Oiseaux, si tous les ans och Dans un bois solitaire (K. 307, 308) äro små lyriska scener, som kunnat passa in i en fransk opéra-comique. Die Gesellenreise (K. 468) bär starkt tycke av it. ariemelodik, och samma släktskap förråder den ännu ofta sjungna An Chloe (K. 524). Lika litet som Mozart brydde sig om att nå fram till enhetlighet i formen, lika obekymrad var han i textvalet. Mestadels valde han ur hopen av smärre tyska lyriker; texten tjänade honom visserligen till incitament men spelade icke samma roll för hans skapande ingenium som senare för Schubert. När han, trol. av en tillfällighet, råkade komma över Goethes Das Veilchen (K. 476), blev tonsättningen ett lyriskt mästerstycke. Parodiskt uppsluppen är Mozart i Die Alte (K. 517); innerligheten i hans nyförvärvade livsåskådning kommer fram i en del sånger, komp. 1787. Sarastros skälvande vibrato går ibland igen i den dramatiskt upprörda scenen Als Luise die Briefe ihres ungetreuen Liebhabers verbrannte (K. 520). Högst som sånglyriker nådde väl Mozart i Die Abendempfindung (K. 523) från s. å. Känslans djup har funnit sitt fullkomnade uttryck i sångsatsen. Folkvisan, vars tongångar icke i allmänhet lågo Mozart nära, skymtar fram strax i början av den populära Komm lieber Mai (K. 596). — Till de profana vokalverken höra vidare en rad till-fällighetsstycken i kanonform för 2, 3, 4, 6 och 12 röster. E. S-m Den i nedanst. fört, begagnade Köchel-num-r er ingen (förkortad K.) hänför sig till den allmänt "Vedertagna 2. uppl. av 1905, vars nummer återfinnas även i den av A. Einstein utg. 1036