MUSIKALISKT FOLKBILDNINGSARBETE stånd att framföra de nya verken. Undervisningsverk av F. Couperin (1716), J. P. Rameau (1722 o. a.), F. W. Marpurg (1750), J. J. Quantz (1752), C. P. E. Bach (1753—62), L. Mozart (1756), J. F. Daube (1756) o. a. inledde den långa raden av läroböcker, avsedda för en större allmänhet. Det växande antalet privatlärare och de nya musikskolorna och konservatorierna kunde emellertid inte helt tillfredsställa allmänhetens behov av mus. aktivitet och vägledning. Ett viktigt initiativ var därför C. Faschs och K. F. Zelters gr. av Berlins Singakademie (1791). Denna körverksamhet av amatörer på ickekyrklig grund gjorde sedan ett formligt segertåg genom Europa och Amerika. H. G. Nägelis verksamhet i Schweiz och Tyskland har därvid varit riktningsgi vande, dels genom de många manskörer, som uppstodo från 1810, dels genom hans skr., bl. a. Ge sang sbildung slehre (1811) och Vorlesungen über Musik mit Be-rücksichtigung der Dilettanten (1826), där han framträder som den förste store mus. folk-bil daren. Körsångsrörelsens märkligaste genombrott skedde i England, där den i hög grad kom att inriktas på oratorier — liksom f. ö. även i Tyskland. Enbart en säsong, 1886—87, rapporterades 618 oratorieframföranden till Musical Times. Som pionjär kan räknas J. Mainzer (1801 —51), tidigare verksam i Frankrike och Tyskland som entusiastisk körledare. I England utgav han Singing for the million (2 vol., 1841— 42) m. fl. publ., vilka tills, m. hans egen verksamhet gjorde körsången oerhört populär. Mainzers arbete fortsattes av J. P. Hullah, vars anhängare läto uppföra en särsk. byggnad för hans större kör konserter, S:t Martin’s hall (i bruk 1847—60), samt av J. Curwen och Sarah Ann Gl-over, vilka utvecklade Tonic Sol-fa-metoden. Denna blev snart allmänt anlitad och bef äste i hög grad de vunna framgångarna samt inspirerade även till liknande företeelser i andra länder. Karakteristisk för Mainzer och flera andra körsångspionjärer är en viss anknytning till arbetarklassen och till nykterhetsrörelsen. Vid tiden för sekelskiftet 1900 hade denna körsångsrörelse givit stora delar av befolkningen i Europa och Amerika ett visst mus. självförtroende. Vidare hade skolorna inarbetat en del av den elementära musikbildningen i sitt schema. Till slut hade också konsertväsendet nått en allt vidare spridning, så att även mindre orter då och då nåddes av instrumentalensembler. Därtill kommo under 1900-t:s lopp grammofonen och radion som effektiva medel att sprida musikkännedom. Därmed hade en lämplig jordmån uppkommit för nästa etapp av det m. f., som lägger mindre vikt vid körarbetet och i stället tar upp arbete med instrumentalgrupper. Amatörensembler och amatörorkestrar ha bildats i alla större orter under de sista 100 åren, och de ha ibland tack vare energiska ledare kunnat utföra synnerligen krävande verk. Den ökade tillgången på musik har emellertid också medfört, att behovet av musikupplysning blivit större. Man har i allt större utsträckning börjat organisera kurser och föredrag om musik, och det m. f. har därmed inträtt i sin tredje etapp. Den var förberedd genom den musikhist. vetenskapens snabba utveckling under 1800-t. och genom arbeten som Nägelis Vorlesungen, F. J. Fétis’ La musique mise å la portée de tout le monde (1830) och W. S. B. Matthews’ How to understand music (1888). Den mest energiska organisatoriska impulsen kom dock trol. genom Schola Cantorum i Paris, som gr. 1896 av C. Bor des. En viktig punkt var därvid att även framföra äldre, musikhist. intressanta verk. Både Bordes och hans elever gjorde resor till en mängd fr. städer och -gr. dotterskolor (Samt-Jean-de-Luz 1897, Lyon 1902, Besanpon 1902, Arles 1918 etc.). Inte minst viktiga äro de impulser, som direkt el. indirekt kommit andra länder till del, framför allt Schweiz, Belgien, Rumänien, Spanien och Argentina. Även en företeelse som É. Jaques-Dalcrozes rytmisk-mus. utbildningsmetod har satt spår i det m. f. Så småningom ha också skolorna tagit upp de båda senare områdena av detsamma, instrumentalgrupper och musikupplysning, om än i mindre omfattning än körarbetet. Ett tecken på den nutida ungdomens stora musikintresse är tillkomsten år 1947 av den enda internat. musikbildningsorganisationen, Fédération Internationale des J e u n e s s e s M u s i c a 1 e s, med säte i Paris. Rörelsen började 1940 i Bryssel, där M. Cuvelier org. de första grupperna av Jeunes-ses Musicales. År 1942 började den i Frankrike med R. Nicoly som initiativtagare och 1950 i Tyskland. Den har inalles nått ett tiotal länder. År 1950 räknade man med 150 000 medl. i Frankrike, 25 000 i Belgien och 25 000 i övriga länder, alla i åldern 15—25 år. Konserter, ofta av mycket okonventionell -art, stå i centrum, men även föredrag, pris, premier -etc. inta en viktig plats. I Frankrike ordnades säsongen 1949—50 över 700 konserter och sammankomster. I flera fall ha tonsättare specialkomp. verk för sådana konserter. Sverige. Det är svårt att draga en gräns mellan den ofta imponerande musikverksamheten redan på 1700-t. i slutna sällskap som Utile Dulci (främst instrumentalmusik) och Par Bricole och den verksamhet, som under 1800-t. förekom i en rik flora av musiksällskap, där körsången intog den förnämsta platsen. Man försökte sig ibland på oratorier, men då kunskaperna i notläsning sällan räckte till, nöjde man sig i regel med en enklare repertoar. Vissa av dessa sällskap fingo en större livslängd, ss. Concordia i Gävle (gr. 1805), Musi 1061 1062