MUSIKFÖRENINGEN ford från 1724 sina årl. körfester, Three Choirs. Bland liknande m. kunna nämnas de i Birmingham (1768—1912), Norwich (från 1770, från 1824 vart 3. år), Leeds (från 1858, från 1874 vart 3. år) och Händelfesterna i Westminster Ab-bey (1784, 85, 86, 87 och 94) och i Crystal Palace i London (från 1857). Tävlingar i form av m. hållas sedan 1819 i regel årl. i Wales (Eistedd-fod). Bemärkta m. äga även rum i Edinburgh, Glyndebourne och Cheltenham (ny eng. musik från 1945). Omfattningen av det eng. intresset för detta slags evenemang belyses bäst av det faktum, att år 1951 ej mindre än 23 off. m. avhållas i landet. Inom tyskspråkiga områden märkas främst de urspr. av Ceciliadyrkan inspirerade m. i Wien (från 1772) och Niederrheinische Musik-feste (från 1817), vilka ägt rum i Aachen, Düsseldorf, Köln och Wuppertal (Elberfeld) och vars glanstid inleddes med Mendelssohns dirigenttid (7 omgångar 1833—46). Bland övriga ledare för dessa m. märkas F. Ries, J. Rietz, F. Hiller och E. Schwickerath. Allgemeiner deutscher Musikverein föranstaltade 1861—1932 årl. en m., kallad Tonkünstlerfest, på växlande platser inom landet med syfte att uppföra märkligare nya och sällan spelade äldre verk. Åren 1933—43 anordnades s. k. Reichsmusik-tage. Bland de städer, i vilka m. till minne av en spec. tonsättare äga rum, märkas Bayreuth, Bonn, Göttingen (Händel) och Salzburg. Jfr Bachsällskap, Brucknersällskap. M. för ny musik hållas årl. bl. a. i Darmstadt, Donau-eschingen och Nürnberg. Andra märkligare m. äga rum i Graz, Kassel, Luzern, München, Wiesbaden, Zürich m. fl. städer. I Holland märkas de internat. festspelsvec-korna i Amsterdam och Haag (Scheveningen), i Tjeckoslovakien den s. k. »Prager Frühling», i Frankrike m. i Aix-en-Provence och i Cannes. Bland it. m. intager den efter kriget åter-uppståndna berömda Maggio musicale i Florens rangplatsen, följd av m. för ny musik i Venedig. I USA ha m. arr. sedan mitten av 1800-t. (Boston 1857, Worcester 1858). ->Förenta Staterna (inkl, jämförande art.). Uppmärksammade m. anordnas dessutom av -^-International Society for Contemporary Music och dess nationella underorganisationer samt av ->-Conseil Permanent pour la Coopé-ration International des Compositeurs. Se f. ö. lands- och stadsart. samt Nordiska musikfester. Litt.: D. Stoll, Music festivals of Europé (1938); G. Gavazzeni, Le feste musicali (1944); J. Alf, Geschichte und Bedeutung der Nieder-rheinischen Musikfeste in der ersten Hälfte des 19. Jahrh:s (diss., Düsseldorfer Jahrbuch 1940 —41); W. A. Fisher, Music festivals in the United States (1934); R. Morin, The Worcester music festival... 1858—1946 (1946); British Festivals (årspubl.); J. Feschotte, Les hauts-lieux de la musique (1950). G. T-n 1079 Musikföreningen, norskt musiksällskap, gr. i Oslo 1871 på initiativ av E. Grieg. M. gav sin första kons. s. å. med en ork. på 60 man, huvudsaki. medl. av Kristiania Thea-ters ork. Den fick kommunalt understöd från 1889. Dirigenter ha varit E. Grieg 1871—74, J. Svendsen 1872—77 och 1880—83, O. Olsen 1877— 80, J. Selmer 1883—86, I. Holter 1886—1911 och K. Nissen 1913—18. År 1919 uppgick fören. i det nygr. Filharmonisk selskap. Ö. G. Musikföreningen i Köbenhavn, gr. 1836 och avsedd att utg. danska musikverk, anordna pristävlingar och konserter. Av stor betydelse för Khmns musikliv blev i synnerhet M:s konsertverksamhet, som inleddes på Hofteatret 1837 av Det kgl. kapel. Fören:s position stärktes ytterligare sedan den ty. tonsättaren F. Gläser 1843 blivit dirigent. Sin blomstring upplevde M. under N. W. Gades mångåriga ledarskap (1850—90). En självständig ork. bildades, antalet kons, ökades och repertoaren, som från Gläsers tid dominerats av Beethoven, vidgades. En kör gr. för större uppgifter, ss. Beethovens 9. symf. 1856 och J. S. Bachs Matteuspassion 1875. Efter Gades död 1890 fortlevde traditionen under E. Hartmann (1891—92), F. Neruda (1892—1915) och C. Nielsen, som var ledare till sin död 1931. Trots energiska insatser lyckades det icke Gades efterföljare att vidmakthålla intresset; medl. och kons, blevo färre. Verksamheten upphörde sistn. år, men M. hade då nästan ett årh. hävdat sig som den betydelsefullaste faktorn i Khmns musikliv. — Litt.: A. Hammerich, M:s Historie 1836—1886 (1886). H.G. Musikforskning (ty. Musikforschung, fr. musicologie, eng. musicology), den vetenskapliga, närmast vid univ. el. specialinstitut bedrivna utforskningen av musiken i alla dess yttringar, är så till vida en ung disciplin, som den i sin moderna form har framsprungit ur romantikens historiska, filologiska och psykologiska intresse och i viss utsträckning har hämtat sin metodik från de samtidigt framväxande litteraturhistoriska, konst-och språkvetenskapliga disciplinerna. Den är å andra sidan en mycket gammal forskningsgren och som akademiskt ämne jämnårig med universiteten själva. Långt innan den första »universitas magistro-rum et scholarium» gr. i Paris i slutet av 1100-t. utgjorde musik jämte aritmetik, geometri och astronomi det s. k. Quadrivium, dvs. en del av de sju artes liberales, vilka bildade grundvalen för de medeltida universitetsstudierna överhuvud. Musikfackets betydelse framgår redan av den katolska kyrkosångens dominerande ställning i tidens andeliv men 1080