MUSIKFORSKNING berodde också på uråldriga traditioner, som i musiken sågo ej blott en spec. konstteknik utan rent av en tonande materialisering av världsordningen (->Sfärernas harmoni). En av de första kända lärarna i musik vid univ. i Paris var engelsmannen Johannes de Garlandia, som en tid undervisade även vid univ. i Toulouse. En lärjunge var den märklige eng. naturforskaren Roger Bacon, som i sitt Opus maius ägnar jämväl musiken uppmärksamhet. Senmedeltidens kanske berömdaste univ.-lärare i musik var Johannes de Muris; det honom allmänt tillskrivna stora arbetet Speculum musices lästes vid praktiskt taget alla eur. univ. Genomgången av verket i form av föreläsningar tog 3—4 veckor el. ca 16 föreläsningar (Wien). Bl. a. berömda akad. musiklärare märkas den flaml. tonsättaren och teoretikern Johannes de Ciconia i Padua, ca 1400, Conrad von Zabern i Heidelberg och John Hothby i Oxford, båda under 1400-t:s förra hälft, den store teoretikern Johannes Tinctoris i Neapel och Bartholomaeus Ramis de Pareja i Bologna, bägge på 1480-t., F. Gafori i Milano och J. Cochlaeus i Köln omkr. sekelskiftet 1500 osv. Den sistn:s lärjunge var schweizaren H. Glareanus, som undervisade vid univ. i Basel och Freiburg (i. Br.) och är en av de sista i raden av stora företrädare för m. vid senmedeltidens univ. G. Zarlino (d. 1590), den store musikteoretikern i Venedig, undervisade ej vid något univ., vilket däremot var fallet med spanjoren F. Salinas (d. 1590) i Salamanca. Också vid de tidigaste univ. i Norden, Uppsala (1477) och Köpenhamn (1479), måste det ha funnits undervisning i musik, ehuru vi finna belägg härför först för en betydligt senare tid. I Khmn skulle enl. statuterna 1539 en av föreläsarna vara »musiker och ingen vanlig kantor», antalet föreläsningar per vecka på 1540-t. var 4, och lektionskatalogen 1612 uppger föreläsningar över Glareanus’ Systema mu-sicum. I Uppsala finnes ingen musikundervisning belagd under univ:s äldsta tid. Först i statuterna 1621 återfinnes musiken som läroämne. Den skulle doceras av den matematiklärare, som innehade den s. k. professio archi-medea. Men kort därpå synes denna anordning ha upphävts, trol. i samband med utnämningen av J. S. Columbus till professor poeseos et musices 1625. Att döma av bevarade föreläsningsanteckningar efter honom liksom av hans verksamhet i övrigt synes hans undervisning ha inriktats på musikalisk praxis. Anledningen till att m. för en tid framåt försvinner som självständigt ämne från univ:s läroplaner beror kanske främst på att det sedvanliga undervisandet i äldre stil över musik hade blivit förlegat redan på senmedeltiden och måste te sig ännu meningslösare på 1500— 1600-t. med den vokala flerstämmighetens kul-mination och instrumentalkonstens snabba genombrott. Krisen visar sig redan i musikskriftställarnas oförmåga att dra gränsen mellan 1081 musik ss. vetenskap och musik som konstnärlig praxis, en gränslinje, som ytterligare skärpts genom renässansens krav på personligt engagemang i det konstnärliga arbetet och genom den allt större vikt som lades vid levande mus. praxis och musikped. problem (jfr Konserva-torium). Glareanus är här den store föregångsmannen, ej minst i sin estetiska bedömning och i antydningarna till historisk-biografisk metod. Florentinkameratans (delvis nationalistiskt inspirerade) polemiska skriftställeri i kampen mot kontrapunkten till förmån för en på retorikens grundval uppbyggd monodisk-affektiv musik visar på sitt sätt, att tyngdpunkten i musiktänkandet därtill hade förskjutits från yrkesmännens läger till dilettanternas. Allt detta hindrade nu ej, att den gamla matematiska inriktning som m. av ålder ägt utgjorde en maktfaktor även i 1600—1700-t:s diskussion: i Italien G. Galilei (monodisten V. Galileis store son), i Frankrike J. Saveur, i Tyskland A. Kircher (Musurgia, 1650), i England T. Salmon (Oxford), i Skandinavien M. Meibom (Khmn, De proportionibus, 1656). Nära förbunden därmed är den spekulativ-symboliska riktningen med t. ex. astronomen J. Kepler (Harmonices mundi libri 5, 1619), pater M. Mersenne (Harmonie universelle, Paris 1636/7) och den eng. läkaren i Oxford R. Fludd (Utriusque Cosmi maioris scl. et minoris... historia, 1617). Oräkneliga musikspekulativa arbeten dölja sig också i tidens medicinska, poetiska el. filosofiska litt. Så viktiga dessa strömningar än äro, tillhöra de likväl mera andra vetenskapsområdens än m:s lärdomshistoria. Monodins affektlära fick på 1700-t. sin främste representant i tysken J. Mattheson, och ur den litt. som anknyter till monodins viktiga generalbaspraxis framväxte en rad betydelsefulla teor. verk: höjdpunkten var J. P. Rameaus skrifter (1726, 1737). De hist. översiktsverk vi förknippa med modern m. saknas ej helt; bland sådana märkas Bonnet-Bourdelots His-toire de la musique et de ses ef fets (1717), J. Hawkins’ A general history of the science and practice of music (5 bd, 1776), C. Burneys General history of music (1776—89), J. B. de la Bordes Essai sur la musique ancienne et möderne (4 bd, 1780) el. i Sverige A. A:son Hül-phers’ Historisk afhandling om musik och instrumenter ... (1773). Även enstaka actasaml. av synnerligen stort värde sågo dagens ljus, ss. M. Meiboms Antiquae musicae auctores septem (2 bd, 1652) och M. Gerberts Scriptores eccle-siastici de musica sacra potissimum (3 bd, 1784). De hist. verken lida emellertid svårt av en föråldrad metodiks anekdotanhopning, ge-nikult och utvecklingsoptimism, och utgåvorna brista i diplomatarisk noggrannhet och genomförd källkritik. Metodiskt vida lyckligare är redan J. N. Forkels Allgemeine Geschichte der Musik (2 bd, 1788—1801; till ca 1520). Av stor betydelse blevo också F. J. Fétis’ och R. G. 1082