MUSIKFORSKNING Kiesewetters av nederl. tonsättarfören. prisbelönade skrifter om »nederländarnas förtjänster om tonkonsten» (1826), den senares Geschichte der europäisch-abendländischen oder unserer heutigen Musik (1834) och än mera hans systerson A. W. Ambros’ Geschichte der Musik (4 bd, 1862—78; till 1600), delvis ännu ouppnådd i sin lysande kulturexposé. De flesta av dessa nyare verk skrevos av s. k. musikkännare, som ej hörde hemma vare sig bland univ:s vetenskapliga stab el. bland konservatoriernas utövande artister men som i sin strävan att begrunda mus. företeelser och utspana deras orsakssammanhang och psykologiska vikt utgjorde ett slags förmedlare mellan’ lärdomens och konstens världar. Endast i de anglosaxiska länderna hade musiken bevarat sin plats inom univ:s arbetsområde alltsedan medeltiden, ehuru akad. grader i musik (Bachelor resp. Doctor of music) uppenbarligen värderats lägre än i andra fack och ej nödvändigtvis varit förbundna med univ.-vistelse el. disputation; graden »doctor of music» har stått på gränsen till hedersdoktorat. Strängare bestämmelser i slutet av 1800-t. lägga — i anslutning till gammal tradition — huvudvikten vid konservatoriemässig kompositionsutbild-ning men försumma varken allmän musikhistoria, verkanalys el. akustik. Återknytningen mellan m. och univ. är det sena 1800-t:s verk; den har genomförts (trots en förklarlig misstänksamhet från såväl den praktiska musikodlingens som univ:s sida), och det har varit de tyskspråkiga länderna som här gått i spetsen. Redan de akad. musikdirektörerna H. K. Breidenstein och A. B. Marx, båda f. d. jurister, habiliterade sig ss. privatdocenter i m., den förre i Bonn 1823, den senare i Berlin 1830; ordinarie professurer i m. inrättades dock först betydligt senare: 1870 i Wien (E. Hanslick), 1897 i Strassburg (G. Ja-cobsthal), 1904 i Berlin (H. Kretzschmar), 1905 i Prag (H. Rietsch), 1909 i München (A. Sand-berger) osv. — De första professurerna i Norden skapades i Finland: Helsingfors 1918 (I. Krohn) och Åbo 1926 (omfattande jämväl folk-livsforskning; Otto Andersson). År 1926 följde Köpenhamns univ. (med E. Abrahamsen som efterföljare till pionjären A. Hammerich). En ny professur inrättades 1945 (J. P. Larsen). Efter Abrahamsens död har den ena professuren tilldelats T. Krogh (1950). Univ. i Aarhus fick en ord. professur 1947 (K. Jeppesen). I Sverige var T. Norlind docent i musik- och litt.-historia vid univ. i Lund 1909—19 och utförde en pionjärgärning liknande Hammerichs i Danmark; i Uppsala meddelade C.-A. Moberg akademisk undervisning i »musikhistoria med musikteori» 1928—47, då han utnämndes till innehavare vid univ. av den första och hittills enda professuren i m. vid sv. högskolor. Det är förklarligt och berättigat, att den nyare m. börjat sin bana ss. tjänarinna åt praxis och tillmötesgått lyssnarintressen. Å ena sidan 1083 förbundos romantikens kyrkomus. reformsträvanden i stor utsträckning med en utforskning av förmenta el. verkliga kyrkomus. glanstider, å andra sidan aktualiserade dess konsertväsende spec. de stora wienklassiska mästarna. Så framträda G. Baini med sin Palestrina-bio-grafi (1828), C. von Winterfeld med en kultur-hist. lysande monografi, Johannes Gabrieli und sein Zeitalter (3 bd, 1834) och med den beundransvärt materialrika Der evangelische Kir-chengesang... (3 bd, 1843—47). O. Jahn införde på allvar den källkritiska metodiken i musik-biografistiken med sin Mozartbok (4 bd, 1856 —59), följd av F. Chrysanders Händel-biografi (3 bd, 1858—67), C. F. Pohls verk om J. Haydn (2 bd, 1875—82) och som en höjdpunkt P. Spit-tas Bach-biografi (2 bd, 1873—80). Men resultaten av en dyl. »praktiskt orienterad» m. ha i viss mån varit ödesdigra för den musikvetenskapliga metodikens utveckling genom att förrycka proportionerna därhän, att man ofta identifierat konstnärligt betydelsefullt med historiskt viktigt. I samma mån som m. knutits fastare till univ:s arbete ha likväl andra synpunkter kunna göra sig gällande, och samtidigt som m. anvisats sin plats i ledet av hist. discipliner, har den fått större betydelse som hjälpvetenskap och därvid i växelverkan med andra forskningsgrenar vunnit viktiga metodiska lärdomar. M. har i samband därmed visat samma tendens som övriga univ.-ämnen: att uppdelas i en rad specialområden med egna fackmän. Förmådde ännu H. Rie-mann i häpnadsväckande universalitet utarbeta sina översiktliga verk (Musiklexikon 1882, Geschichte der Musiktheorie, 1898, Handbuch der Musikgeschichte 1901 ff.), i viss utsträckning på grundval av egna studier över praktiskt taget hela området, så inordnade H. Kretzschmar egna och lärjungars forskningar inom ramen för ett vetenskapligt handbibi, efter musikarter (Kleine Handbücher der Musikgeschichte nach Gattungen, 1905 ff.), medan G. Adler samlade sina medarbetare till ett team-work, Handbuch der Musikgeschichte (1924), där framställningen av musikstilarnas vardande, uppblomstring och undergång varit vägledande (i anslutning till Adlers programmatiska Der Stil in der Musik, 1911). Liknande princip (miljö-, tids- och personstil) men med bredare kulturhist. bakgrund och rikare bildmaterial har också E. Bücken följt (Handbuch der Musikwissenschaft, 1927—34). Insikten om nödvändigheten att bygga stilhistorien på ett fast källunderlag ledde till storslagna urkundserier (->Monumentaupplagor), behovet av samlande organ för såväl organisatoriska strävanden som publikationsuppgifter har tillgodo-setts av internat. och nationella samfund för m. med el. utan egna organ (->Musikvetenskap-liga sällskap). Bland nyare specialområden av större betydelse inom m. märkas musiketnologi (->Jämförande m.), i vilken utforskandet av eur. folkmusik i viss utsträckning tenderar 1084