MUSIKREVY s. k. tonpsykologin, har nått hög utveckling i fråga om försöksmetoder och därmed också alltmer förfinade resultat. Man har fastställt gränserna för vår förmåga att med örats hjälp bedöma förändringar i de tonalstrande akustiska retningarna (->Hörselorgan) och därvid också kommit till ökad klarhet om viktiga grundbetingelser överhuvud taget inte endast för våra enskilda ton- utan också för våra musikupplevelser. Inom tonpsykologin har man även sökt bestämma tonupplevelsens spec. kvalitativa egenart, t. ex. tonhöjd (H. von Helm-holtz m. fl.), vokalitet (W. Köhler), volym (H. J. Watt), klarhets-(Ijushets-)grad (E. von Horn-bostel), oktavlikhet (G. Révész), intervallkvalitet. Tonpsykologin går omärkligt över i m. i inskränkt bemärkelse, som befattar sig med våra reaktioner inför, våra upplevelser av det mus. konstverket och dess innehåll, dvs. av toner, tonföljder och tonsammanställningar i deras mus. levande sammanhang. Denna egentliga m. har många uppgifter: tecknandet av ett grundschema för musikens psykiska verkningar, problemet om hur det vi kalla mus. form psykologiskt låter förklara sig, de invecklade frågorna om musikaliteten (gehöret), dess väsen och olika typer, om den mus. begåvningens ärftlighet, den mus. uppfostrans och utbildningens, den skapande tonsättarens, den huvudsaki. reproducerande konstnärens (dirigenten, sång- el. instrumentalartisten) och den endast lyssnande musikälskarens psykologi m. m. Även om den eg. m. ännu i viktiga delar är föga utvecklad, har den dock redan fått vidsträckt praktisk tillämpning. Särsk. gäller detta på den mus. utbildningens område och i fråga om uppställandet av olika, ännu dock långt ifrån alltigenom tillförlitliga musikaliska testmetoder. — Jfr även Musikestetik. Litt:. C. Stumpf, Tonpsychologie (2 d., 1883— 90); H. von Helmholtz, Die Lehre von den Tonempfindungen ... (®1913); L. Bourguès, La musique et la vie intérieure (1921; tills, m. A. Denéréaz); A. Weissmann, Die Musik der Sinne (1925); J. L. Mursell, Human values in music education (1934); J. Bahle, Der musikalische Schaffensprozess (1936); R. Müller-Freienfels, Psychologie der Musik (s. å.); J. L. Mursell, The psychology of music (1937; m. bibliogr.); dens. & M. Glenn, The psychology of school music teaching (21938); C. E. Seashore, Psychology of music (s. å.); G. Albersheim, Zur Psychologie der Ton- und Klangeigenschaften (1939); J. Bahle, Eingebung und Tat im musikalischen Schaffen (s. å.); M. Schoen, The psychology of music (1940; m. bibliogr.); C. E. Seashore, Why we love music (1941; sv. uppl. 1947); P. C. Buck, Psychology for musicians (1944); S. J. Lawrence, Everyone’s musical, psychologically speaking (1946); G. Révész, Einführung in die Musik -psychologie (s. å.); E. Kurth, Musikpsychologie (21947); F. Howes, Man, mind and music (1948); uppsatser och avh. i främst ty., eng. och amer, facktidskr. på psykologins område och i skriftser. som Beiträge zur Akustik und Musikwis-senschaft (1—9, 1898—1915), University of lowa, Studies in the psychology of music o. a. S. W. Musikrevy, »nordisk tidskr. för musik och grammofon», utg. i Sthlm sedan 1946 av B. Pleijel. M. har sedan ett par år övergått att bli en allmän musiktidskrift. Musiksociologi, vetenskapen om musikens samband med övriga samhälleliga företeelser. Medan musikforskningen tidigare framför allt koncentrerade sig på biografiska och musikanalytiska problem, har den under senare årtionden tagit större hänsyn till sociologiska synpunkter och därigenom fått nya möjligheter att ställa sina resultat i förbindelse med andra vetenskapsgrenar. Föremål för m. är först och främst musikens och musikerns yttre ställning i samhället. Dit hör en undersökning av musikeryrket, dess relationer till andra yrken och dess fortskridande differentiering, som så småningom har lett till en uppdelning i tonsättare, utövande musiker, musikförläggare, konsertentreprenörer osv. Dit hör också en undersökning av hur de olika samhällsgrupperna ha givit musiklivet sitt stöd och hur detta materiella stöd har ändrat karaktär från t. ex. 1600-t:s klassbundna, kyrkligt-aristokratiska musikodling till våra dagars klasslösa betalande publik. Ett andra område för m. är studiet av i vad mån och på vad sätt dessa yttre faktorer påverka utformningen av musikverken. En stor del av musikproduktionen, särsk. under tidigare sekler, hade en praktisk funktion att fylla — som kyrkomusik, teatermusik, serenadmusik, taffelmusik, virtuosmusik, salongsstycke, dansmusik, schlager etc. — och detta har givetvis bidragit till att under olika epoker ge olika musikarter och musikformer en dominerande plats. (Denna synpunkt har beaktats av bl. a. P. H. Lang och J. Gregor.) Man har också hävdat (t. ex. C. Lalo, O. Spengler, T. W. Adorno), att den mus. utformningen i detalj är bestämd av de under varje epok rådande kulturella tankemönstren och att sålunda de många transformationer, som t. ex. sonaten och operan genomgå, direkt återspegla växlingarna inom det allmänkulturella tillståndet och indirekt inom samhällets struktur. T. o. m. själva tonsystemen ha visat sig äga ett bestämt samband med kulturtypen (M. Weber, K. Blau-kopf). Det sociologiska betraktelsesättet inom musikforskningen har så småningom vuxit fram dels ur den musiketnologiska forskningen omkr. 1900 (t. ex. K. Bücher), dels ur de historiska vetenskapernas växande intresse för de sociala företeelserna. Det har tagit sig uttryck i en 1111 1112