NATIONALSÅNGER de Narvåez, L u i s, spansk lutspelare (1500-t.), trol. anställd vid Filip II:s hov. N. utgav 1538 Los seys libros del Delphin de musica de cifra para taner vihuela (utg. av E. Pujol i MME 3), som bl. a. innehåller en saml. bearb. av andra tonsättares vokalverk och de äldsta kända exemplen i Spanien på variationsformen. Nytr. även i E. M. Torner, Coleccion de vihuelistas espanoles del siglo 16 (1924), J. B. Trend, Luis Milån and the vihuelistas (1925), och HAM. 1. S. Nasard [naza/r], fr., el. N a s a t, holl., en kvintstämma i orgeln av vid mensur och 5 1/3', 22// el. l1// tonhöjd. N. har vanl. gemshornspipor. Då andra pipkonstruktioner användas, framgår detta ofta av namnet, t. ex. Gedacktnasard, Nachthornsnasard. B. K. Nash [nä | ], H e d d 1 e, engelsk operasångare, tenor (f. 1896 14/o), en av landets mest mångsidiga vokalartister. N. har stud, för bl. a. G. Borghatti i Milano, där han deb. som greve Almaviva i Barberaren i Sevilla; framträdde ffg. i London 1925 som hertigen i Rigoletto, turnerade därefter med Britrh National Opera Co. och deb. rå Co-vent Garden 1929. N. har framträtt i Glynde-bourne samt gjort utmärkta grammonfonin-sjungningar. , G. M. Nathan, Mathilde Berendsen, norsk pianist och tonsättare (1857—1926), stud, piano vid MK i Khmn för E. Neupert, senare i Paris. N. konserterade flerstädes i Europa (även Skandinavien) och har skrivit en rad pianostycken. H. K. Nathan, Thekla Bjerke, ->Bjerke. National Broadcasting Corporation, Inc. [nä^anal brå:'dka:stin£ kåipare^jan, [-in-kå/parehid],-] {+in- kå/parehid],+} förk. NBC, gr. 1926 av Radio Corp. of America som dess centralorganisation för rundradioutsändningar i USA. NBC, som är helt privat och 1950 omfattade ca 150 stationer, finansieras genom att sändningstid för reklamändamål säljes till enskilda. Företaget betalar delvis av prestigeskäl vissa »sustaining programs». Det direktutsände ffg. 1931 en Metropolitan-föreställning. NBC har en egen symfoniork., NBC Symph. Orch., som bildades 1937 för en ser. sändningar, ledda av A. Toscanini. G. W. Nationaldans ->Folkdans. Den nationale scene i Bergen öppnades 1850 på initiativ av Ole Bull och med ändamål att uppföra no. verk med no. skådespelare samt no. musik och balett. Vid dess 2. föreställning medv. Myllarguten i H. A. Wergelands Fjeldstuen. Teatern har haft egen ork., delvis medl. av Harmoniens ork., och gett en rad operor, operetter och sångspel. Nationalromantik, den riktning inom 1800- och 1900-t:s tonkonst, som spec. sökt sin inspiration och motivkrets inom det egna folkets kulturvärld. Den musikaliska n. odlar sålunda med förkärlek folkmusiken och baserar gärna sin konstmusik på anknytningar till denna. N. är en frukt av den allmänna nationella väckelse, som efter Napoleonkrigen växte fram i Europa. Dess verkningar på mus. område blevo starkast i länder, som dittills föga odlat sina musikaliska idiom, medan t. ex. Tyskland, Italien och Frankrike knappast berördes härav. Däremot kom n. att mångenstädes uppträda som en direkt protest mot dessa länders hegemoni inom musiken. Genom denna riktning kom det eur. musiklivet att berikas i oanad grad, främst genom de slaviska folkens mäktiga insats. Från mitten av 1800-t. slogo även de skand. folken in på denna linje med bl. a. A. Söderman i Sverige, E. Grieg i Norge samt Niels W. Gade och J. P. E. Hartmann i Danmark. Något senare skapade Sibelius i Finland grundvalen för en tonkonst, som i mycket måste betecknas som n. Kring sekelskiftet 1900 hade såväl Spanien (Albéniz, Granados, de Falla) och England (Elgar) som USA (H. Gilbert, F. Converse) och Latinamerika (Villa-Lobos, Chavez) fått sina nationalromantiska rörelser. N. äger alltjämt bestånd i många länder, icke minst USA, ehuru dess uttryck modifierats och förändrats av andra riktningar. Av största betydelse blev den av n. framkallade inventeringen av de skilda ländernas folkmusikbestånd, som på många håll alltjämt är långt ifrån avslutad. Denna gav i sin tur impulser till ett vaknat intresse för främmande världsdelars musik, som särsk. i Frankrike framkallade en parallellrörelse i ->-exo-tiken. — Litt.: C. Forsyth, Music and nationalism (1911); R. Vaughan Williams, National music (1934). G.P. Nationalsånger (-hymner), även kallade folksånger (-hymner), sånger av högstämd el. eldande karaktär, avsedda att uttrycka ett folks samhörighetskänsla med det egna landet och (i monarkier) med det regerande huset (kungssånger). N. representerar landet även internat. och tjänar samtidigt som hyllning för statsöverhuvudet. N. ha som regel mera sällan skrivits direkt för sin senare uppgift, utan text och musik ha så småningom sammanställts inom resp, folk; stundom ha dock hist. händelser givit impul- 1153 37. Musik. III 1154