N AU M AN N, J. G. Naturtoner, benämning på de toner ur övertonserien, som horn- och trumpetinstrumenten kunna prestera utan begagnande av ventiler. ->Övertoner. Na'tzka, Oscar, engelsk sångare, basbaryton (f. 1907 15/6 på Nya Zeeland). N., som äger en ovanligt voluminös röst, räknas som en av Englands främsta sångartister. N. kom 1932 till London, där han stud, vid Trinity Coll. of Music. Han har uppträtt på Covent Garden och gästat Australien, Canada och USA, där han sjungit tills, m. de ledande orkestrarna. N., som är Mozartspecialist, har även gjort grammofoninsjungningar. G. M. Naumann [na°z-], Emil, tysk tonsättare och musikskriftställare (1827—88), sonson till J. G. N., dr phil. i Berlin. N. skrev operor, mässa o. a. kyrkomusik, oratorium m. m. samt Das Alter des Psalmen-gesangs (diss. 1867) och populärt hållna mu-sikhist. skisser och polemiska skr., bl. a. mot wagneroperan. N:s kusin, tonsättaren Karl Ernst N. (1832 —1910), dr. phil. i Leipzig 1858, var 1860—1906 univ.-musikdir. och stadsorg, i Jena; skrev bl. a. Über die verschiedenen Bestimmungen der Tonverhältnisse ... (diss. 1858). B. Hbs Naumann [na°'-], Johann Gottlieb, tysk tonsättare (1741—1801), den dominerande mus. personligheten i Dresden mellan Hasse och Webei’ och tillika en av de mest prominenta gestalterna inom det eur. musiklivet vid 1700-t:s slut; gjorde en betydelsefull insats för den gustavianska epokens musik i Sverige. — LMA 1777. N. åtföljde 1757 den sv. violinisten A. Wes-ström, vilken som kungl. sv. stipendiat befann sig i Dresden, till Italien, där Tartini i Padua, Padre Martini i Bologna och J. A. Hasse i Venedig togo sig an honom. År 1764 kallades han till Dresden som kyrkokompositör och blev efter fortsatt utbildning och framgångsrik verksamhet i Italien 1765—68 och 1772—74 hovkapellm. där 1776. Genom grevinnan Augusta Löwenhjelms förmedling kallades han till Sthlm för att reformera hovkapellet och medv. i konungens operaplan. Vid sitt första besök i Sthlm (som varade till 1778) skrev N. operan Amphion med text av G. G. Adlerbeth (Sthlm 1778) och komp, under vistelsen i Sverige 1782 —83 operan Cora och Alonzo (text av Adlerbeth) till invigningen av det nya operahuset (30/0 1782). Samtidigt arb. han på sin tredje sv. opera, Gustaf Wasa, text av J. H. Kellgren efter Gustaf IH:s plan (Sthlm 1786), som med 1157 Johann Gottlieb Naumann. sitt nationella patos och sin folkliga melodik ända in på 1800-t. framstod som den sv. natio-naloperan par préference. Han var även verksam i Khmn (1785—86) och i Berlin (1788—89). N. sammanställes ofta med Hasse och C. Graun och betraktas som den siste företrädaren för den neapolitanska operan i Tyskland. Den naturliga charmen i hans melodik liksom uttryckets avmätta nobless och den formella säkerheten hänföra honom även till deras skola. Andra småningom allt starkare framträdande stildrag fjärmade honom emellertid från tidigare förebilder. Han påverkades sålunda av den nyneapolitanska operan och närmade sig också, icke minst i de för Sverige skrivna operorna, Gluck. Intryck från tysk borgerlig miljö och den litterära kontakten med Körner och likabefryndade kretsar resulterade under slutskedet av hans produktion i en extrem, känslosam stil på gränsen till förromantik. Av N:s operor representera La clemenza di Tito (Dresden 1769) och Solimano (Venedig 1773) en syntes av Hasses tradition och ny-neapolitanarnas stilideal. Höjdpunkten i hans dramatiska produktion markeras av Amphion, Cora, Gustaf Wasa och den i anklang till frimurarnas religiösa föreställningsvärld skrivna Osiride (Dresden 1781), som bl. a. genom överraskande ledmotiv bevisligen påverkat Mozart i Trollflöjten. Alltjämt intresseväckande äro Orpheus (Khmn 1786) och de bägge för Berlin skrivna festoperorna Medea (1788) och Prote-silao (1789; balettstycken ur Protesilao i ny- 1158