NEAPOLITANSKA SEXT ACKORDET latti, som föranstaltar symf.- och kammarmusikkonserter, f. n. under F. M. Napolitanos ledning. — Konsertlokaler: Teatrarna, MK:s konsertsal, Basilica del Carmine Maggiore m. fl. Litt.: F. Florimo, La scuola musicale di N. e i suoi conservatori (4 bd, 1880—84); S. di Giacomo, I quattro antichi conservatori musicali di N. (1924); B. Croce, Teatri di N. P1926); G. Pan-nain, Saggio su la musica a N. nel secolo XIX (i RMI 1928). G.P. Neapolitanska sextackordet, en starkt subdominantisk klangbildning som teoretiskt har härletts på flera olika sätt. N. uppträder tidigast under 1600-t:s senare del, bl. a. hos de venetianska operakompositörerna och hos Purcell, men har erhållit sitt namn från det tidiga 1700-t:s neapolitanska skola, vilken flitigt nyttjade n. i affektmålan-dets tjänst. Under denna tid uppträder ackordet som ett sextackord med liten ters och liten sext över subdominantens grundton (t. ex. f—ass—dess i C-dur el. c-moll), varvid den sistn. också fungerar som funktionsgrundton. Historiskt sett har detta ackord tydligt samband med den flerst. behandlingen av frygiska kadensbildningar, som mer än som varit fallet i övriga kyrkotoner visade sig kunna motstå omformningar i riktning mot dur och moll (treklangen på den frygiska skalans 2. ton). 1800-t:s traditionella harmonilära har tolkat n. som ett alterationsackord (->Aiteration), medan den riemannska funktionsläran betraktar det som en ställföreträdare (»ledtonsväxlings-klang») till mollsubdominanten (t. ex. dess— f—ass av f—ass—c i C-dur el. c-moll). Jämförande art.: Sextackord. I. B-n Neapolitanska skolan, sammanfattande benämning på tonsättare anslutna till en skolriktning, som utbildats i Neapel med F. Provenzale och A. Scarlatti som föregångsmän. Utmärkande för N:s komp.-teknik var från omkr. 1730 homcfon satsstruktur och för sångsatsen en briljant, tidvis mot det ytligt virtuosa tenderande koloratur (Neapolitansk stil), som tillrättalagts alldeles särsk. för den it. solooperan. Denna skolriktning, som stundom även innefattats under benämningen g a-1 ant stil, apterades också i tillämpliga delar för oratoriet och den kyrkligt-liturgiska musiken och satte med den neapolitanska operauvertyren (sinfonia) som mönster spår även i den samtida instrumentalmusiken. En generationsgruppering av den neapolitanska skolan har skisserats av H. Kretzschmar. Gentemot äldre representanter för N., ss. F. Feo, L. Leo, L. Vinci, N. Porpora m. fl., ställer han sålunda den andra neapolitanska skolan, som strävade efter en dramatisk förnyelse av operan, och räknar till denna grupp ss. ledande Hasse, D. Pérez, D. Terradellas, N. Jommelli och T. Traetta. Under benämningen nyneapolitan a r e ha hänförts G. Latilla, J. C. Bach, G. B. Lampugnani, D. Cimarosa, och i anslutning till Kretzschmar rubriceras av H. Abert även N. Piccini, P. A. Guglielmi, G. Paisiello, P. Anfossi m. fl. som sådana. Hos nyneapo-litanarna, som stilistiskt anknyta till Vinci och dennes generation, dominerade åter det mus. välljudet på bekostnad av det dramatiska uttrycket. Karakteristiskt är vidare den veka, gärna kromatiskt glidande melodiken och arians utsmyckning under för- och mellanspel men även parallellt med sångsatsen av i virtuos och konsertant stämsats förda obligata instrument. Jämförande art.: Galant stil, Opera. Litt.: F. Florimo, La scuola musicale di Na-poli e i suoi conservatori (4 bd, 1880—84); N. d’Arienzo, La musica a Napoli (1900); H. Kretzschmar, Gesammelte Aufsätze 2 (1911); H. Abert, W. A. Mozart 1 (1919). E. S-m Neat [ni: t], Kenneth, australisk operasångare, tenor (f. 1914), deb. 1946 som Don José i Carmen på Covent Garden, där han sedan dess är anställd. N. kom 1940 till USA, där han stud, för de Gogorza i New York och 1942 engagerades av CBS; uppträdde s. å. vid festspelen i Montreal. Han har senare stud, för L. Muratore. Roller: Tamino i Trollflöjten, titelr. i Faust, Romeo i Romeo och Julia, Alfred i La traviata, hertigen i Rigoletto, Linkerton i Madame But-terfly o. a. G. M. Nebel, gammaltestamentlig bågharpa, ett av tempelgudstjänstens viktigaste instrument. N:s resonanskropp framställdes emellanåt av dyrbart sandelträ. Företrädesvis användes n. av leviterna vid festliga tillfällen. Närmare uppgifter om dess byggnad, besträngning och spelsätt saknas. Dock torde n. ha uppvisat viss släktskap med bågharpan inom den sumerisk-babyloniska kulturkretsen. Litt.: E. Kolari, Musikinstrumente und ihre Verwendung im Alten Testament (1947). E. E. Ne'bclong, Johan Henrik, dansk organist och pedagog (1847—1931), framstående orgelspelare; inspektör för sångundervisningen vid Danmarks skolor 1896 —1925 och gr. av Dansk Organistforening (->Dansk Kirkemusikerf orening) 1885. de Nebra, José, spansk tonsättare 1163 1164