NEF Altniederländische Motetten (1929—42); C. van den Borren, Polyphonia sacra. A Continental miscellany of the 15th century (1932); dens., Pièces polyphoniques profanes de provenance liégeoise (1950). Litt.: R. G. Kiesewetter, Geschichte der eu-ropäisch-abendländischen oder unserer heuti-gen Musik (1834); J. Wolf, Geschichte der Mensural-Notation 1250—1460 (bd 1, 1904); H. J. Moser, Die harmonischen Funktionen in der tonalen Kadens (i ZMW 1918/19); R. von Fic-ker, Die Kolorierungstechnik der Trienter Messen (i StM 1920); W. Gurlitt, Burgundische Chanson- und deutsche Liedkunst des 15. Jahrh:s (i Bericht über den Musikwissen-schaftlichen Kongress in Basel 1924); H. Besse-ler, Von Dufay bis Josquin, ein Literaturbe-richt (i ZMW 1928/29); F. Ludwig, Die geist-liche nichtliturgische, weltliche einstimmige und die mehrstimmige Musik des Mittelalters (i AdHM 1); L. Feininger, Die Frühgeschichte des Kanons bis Josquin des Prez (diss. 1935); M. Bukofzer, Geschichte des englischen Diskants und des Fauxbourdons nach den theo-retischen Quellen (1936); E. Dannemann, Die spätgotische Musiktradition in Frankreich und Burgund vor dem Auftreten Dufays (s. å.); T. Georgiades, Englische Diskanttraktate aus der ersten Hälfte des 15. Jahrh:s (1937); C. van den Borren, Études sur le 15e siècle musical (1941); J. Huizinga, Herbst des Mittelalters (-T941); dens., Burgund — eine Krise des ro-manisch-germanischen Verhältnisses (i Im Bann der Geschichte 1942); dens., Aus der Vor-geschichte des niederländischen Nationalbe-wusstsein (i dens. s. å.); E. E. Lowinsky, Secret chromatic art in the Netherlands motet (1946); J. Handschin, Musikgeschichte im Überblick (1948); G. de Van, A recently discovered source of early 15th century music (The Aosta manu-script; i MD 1948); H. Besseler, Bourdon und Fauxbourdon. Studien zum Ursprung der niederländischen Musik (1950); dens., Johannes Ciconia, Begründer der Chorpolyphonie (i Con-gresso Internazionale di Musica Sacra s. å.); M. Bukofzer, Studies in Medieval and Renais-sance music (s. å.); R. B. Lenaerts, The 16th-century parody mass in the Netherlands (i MQ s. å.); C. Sachs, Chromatic trumpets in the Renaissance (i MQ s. å.). N. L. W. Neefe [ne/fa], Christian G o 11-1 o b, tysk tonsättare (1748—98), för eftervärlden mest känd som Beethovens lärare (från 1782). N. stud, för J. A. Hiller, blev 1782 hovmu-sikdir. i Bonn och 1796 operakapellm. i Dessau. Han skrev 8 sceniska verk, bl. a. sångspel, ork.-och pianomusik, sånger m. m. — Litt.: H. Lewy, C. G. N. (diss. 1902); Irmgard Leux, C. G. N. als Instrumentalkomponist (1925). Neel [ni:l], Boyd, engelsk dirigent (f. 1905 10/7), vars rykte främst är förknippat med den av honom skapade och ledda Boyd Neel String O r che s t r a. Urspr. läkare rekryterade N. 1933 en egen stråkork. från Londons högre musikskolor. Den offentliga debuten s. å. blev en stor framgång, varefter regelbundna radioutsändningar följde, liksom ett stort antal grammofoninsp. Är 1937 medv. ork. vid festspelen i Salzburg, gjorde succé och blev med ens världsbekant. Därefter ha följt turnéer till Portugal och efter kriget till Tyskland, Holland, Frankrike, Irland samt 1947 Australien. Våren 1950 gästades Skandinavien. En följd av år har en regelbunden konsertserie givits i London. Orkestern består av 18—20 stråkar, stundom utökad med blåsare och slagverk, och huvuddelen av den rika repertoaren utgör klassiska och moderna verk för ren stråkork. (många värdefulla äldre sådana ha framdragits av N., och många moderna komp, ha skrivits direkt för ensemblen). Orkesterns ovanliga vitalitet och perfektion är enligt N. själv ett resultat mindre av dirigentens instruktion än av ett fritt och kammar mus. samarbete; en särsk. viktig roll har härvid tillfallit konsertmästarna, som i tur och ordning varit Louis Willoughby, Frederick Grinke och Maurice Clare. N. har även framträtt som gästdirigent i hemlandet, Holland, Belgien och Tyskland samt vid Sadler’s Wells-operan i London 1945—47 och Robert May ers barnkonserter 1939—49. Utg. The story of an orchestra (1950). G. B. de Neergaard [ne:'rgå:r], Joachim Bruun, dansk tonsättare och pianist (1877 —1920), jur. kand. N. framträdde sporadiskt som dirigent och skrev välklingande musik i traditionell stil, ss. symf. h-moll (1912), konsertuvertyr a-moll, kammarmusik och pianostycken. Er~^ Neergaard [ne/rgå:r], John, norsk operasångare, baryton (f. 1901 5/s), deb. på Nationaltheatret i Oslo 1929 och har därefter framträtt huvudsaki. på tyska scener, främst i Wagnerroller, samt vid kons, i Norden, USA och Canada. H. K. Nef, Karl, schweizisk musikforskare (1873—1935), dr phil. vid univ. i Leipzig 1896; blev 1923 prof, vid univ. i Basel. N. stud, musikhistoria för Kretzschmar, var 1897—1925 musikkritiker i Basler 1173 1174