NORGE no. konstnärer gåvo konserter i hemlandet, medan andra, ss. J. H. Freithoff, N. K. Bredal, I. G. Wernicke och J. B. Förster, voro verksamma i Khmn. Mot slutet av 1700-t. förekommer en rad namngivna tonsättare, de flesta utländska ämbetsmän, vilka komp, i galant och wienklassisk stil el. under inflytande av it. och fr. opéra-comiquestil. I Trondheim verkade den tyskfödde stadsmusikanten och org. J. D. Berlin samt hans son J. H. Berlin, i Bergen och Oslo danskarna C. F. Bohr och H. H. Falbe. Bland norskfödda tonsättare märktes J. Boalth och I. A. Flintenberg. Norsk musik efter 1814. Den nationella frigörelsen, som följde efter 1814, medförde även ett uppsving i nationell riktning inom tonkonsten. Detta visade sig först i en rad fosterländska sånger av C. Blom (Sönner av Norge) och L. M. Ibsen (Mens Nordhavet bruser). W. Thrane, tonsättaren av sångspelet Fjeldeventyret (1825), fick i no. musikhistoria ung. samma betydelse som C. M. von Weber i tysk. M. A. Udbye stod på gränsen mellan den klassiska och romantiska stilen, medan T. D. A. Tellefsen främst påverkades av Chopin. Ole Bull var däremot fullblodsroman-tiker, som även i sina improvisationer inflätade no. motiv och dessutom arr. konserter för Myl-larguten och skapade Den nasjonale scene i Bergen. Den grundlärde L. M. Lindeman lade med sina folkmusiksaml. grunden för en självständig no. konstmusik. Från seklets mitt sökte de no. kompositörerna på allvar frigöra den inhemska tonkonsten från ty. inflytande. H. Kjerulf var den förste, som medvetet arbetade efter en nationell, ehuru icke av folktonen påverkad linje. R. Nordraak, skaparen av Norges nationalsång, Ja, vi elsker, var den, som först av alla klart förutsåg de riktlinjer den no. musiken skulle följa för att vinna självständighet och egenart. De centrala personligheterna i Norges musikhistoria voro E. Grieg och J. Svendsen. Grieg var den förste no. musiker som förmådde lösa de bundna krafterna i landets folkmusik och skänka dem en konstnärligt allmängiltig form, som även präglades av hans egen starka personlighet. Han var dessutom den ende no. kompositör, som utövat inflytande på övrig eur. tonkonst (impressionismen). Svendsen förenade sitt nationella melodiska stoff med en klar och väldisponerad klassisk form. Kring dessa båda grupperar sig en rad tonsättare, födda vid 1800-t:s mitt, vilka, utan att nå samma betydelse, alla ha bidragit till den no. musikens rika blomstring under seklets senare hälft och givit den dess särprägel. En del av dessa äro liksom Grieg lyriker med sina bästa alster inom de mindre formerna, t. ex. T. Lammers och Agathe Backer Gröndahl. Andra gåvo sig som Svendsen även i kast med större instrumentalformer ss. t. ex. J. Haarklou, C. Elling, J. Halvorsen och A. An-dersen-Wingar. Några ställde sig i viss mån utanför den nationella linjen och odlade hu-vudsakl. en tysk-romantisk stil, däribl. representanter för familjen Lasson, I. Holter och P. Winge. Med J. Selmer och C. Sinding vann den Liszt-Wagnerska riktningen insteg i no. musik. Särsk. blir Wagners inflytande — här som i andra länder — bestämmande för en rad musikdramatiker, t. ex. O. Olsen, G. Schjelderup och programmusikern H. Borgström. Omkr. 1900 har Wagner kommit mera på avstånd och klassiska förebilder fått starkare grepp om tonsättare som S. Lie, E. Alnaes, J. Backer Lunde och H. Cleve. Norsk tonkonst under 1900-talet. De kring sekelskiftet 1900 födda no. tonsättarna följa fortfarande linjerna från Grieg och Svendsen, men stilen är påverkad av modernare strömningar. Alltjämt har romantiken stark förankring hos många äldre och yngre kompositörer, men de ha även som aldrig förr varit lyhörda för impulser utifrån. Folkmusiken har åter blivit ett centralproblem för ledande no. tonsättare, men folktonen begagnas nu mera sällan som byggnadsmaterial, ss. under nationalromantiken, utan har istället fått lämna karakteristiska drag till kompositionstekniken. Särsk. hardingfeleslåtterna fingo betydelse för t. ex. H. Saeverud och K. Egge. Det nationella stoffet har hos tonsättare som A. Eggen, D. Monrad Johansen, L. I. Jensen, B. Brustad och S. Olsen nära förenats med modern teknik. De yngsta ha hämtat impulser från Stravinskij, Hindemith och ry. kompositörer som Prokofjev och Sjostakovitj. Schönberg har endast haft indirekt inflytande, då den ende no. atonala tonsättaren, F. Valen, funnit ett fullt självständigt uttryck för sin kompositionsteknik. Några ha haft sin inspirationskälla i fransk musik: G. Borch, A. Hurum och Pauline Hall, medan exotiska inflytanden spåras t. ex. i H. Jebes kompositioner. Inom no. kyrkomusik intager fam. Lindeman en central ställning genom medl:s verksamhet som tonsättare, org. och koralboksutgivare. Under 1900-t. har kyrkomusiken under P. Steenbergs ledning präglats av Palestrinastilen, men även nationella impulser ha gjort sig gällande. Av tonsättare på detta område må nämnas E. Hoff, O. Winter-Hjelm, C. Cappelen, P. Steenberg, S. Islandsmoen, A. Sandvold, L. Nielsen, C. Baden, R. Karlsen, L. Solberg och K. Nystedt. Militärmusiken har sedan 1500-t. spelat en viktig roll i no. musikodling och bl. a. betytt mycket för folkmusiken. Denna har å sin sida influerat många av 1800- och 1900-t:s tonsättare av militärmusik. Av dessa framstå särsk. O. Olsen, O. Borg, A. Hansen, K. Glomsaas, O. Hjellemo, F. W. Gomnaes, J. Hanssen och A. Evensen. 1249 40. Musik. III 1250