OPERA SERIA Vid årh:s slut inträdde emellertid en förändring till det bättre. Banbrytare för en konstnärlig utformning av scenbilden var bl. a. schweizaren Adolphe Appia, som för wagneroperan skisserade en plastisk uppbyggnad av scendekorationen med utnyttjande av den moderna belysningstekniken. Med lidelsefull energi propagerade den eng. konstnären Gordon Craig för en ny slags inscene-ringskonst. Teatern skulle framställa skönhet, dekorationer och kostymer utgöra ett konstnärligt helt. Det var framförallt scenbilden, som behövde lyftas upp på ett högre plan. Men då samtidigt ensemblespelet under regissörer som Stanislavski och R e in ha r d t och baletten under impulser från Isadora Dun-can, Fokin och Djagilev genomgick en konstnärlig förnyelse, påverkade hela denna rörelse på ett lyckligt sätt operaregikonsten. Numera torde medvetandet om att operaregin måste syfta mot en sammansmältning av musik, skådespelarkonst och dans, allt sammanhållet av den sceniska bilden till en konstnärlig enhet, stå klart för operans ledare, för dess publik och kritiker. Litt.: B. Marcello, Il teatro alla moda (1722; fr. uppl. 1890; eng. uppl. i MQ 1948—49); J.-G. Noverre, Lettres sur la danse et sur les bal-lets (1760; flera uppl.); R. Wagner, Oper und Drama m. fl. uppsatser (i Gesammelte Schrif-ten und Dichtungen, 9 bd, 1871—73); H. Starcke, Die Inscenierung und Characteristik deutscher, italienischer und französischer Opern ... (1882); V. Maurel, A propos de la mise en scène du drame lyrique Otello... (1888); A. Appia, Die Musik und die Inscenierung (1899); E. Lert, Mozart auf dem Theater (1918); J. Isnardon, La déclamation lyrique et la mise en scène... (1922); R. Haas, Josse de Villeneuves Brief über den Mechanismus der italienischen Oper von 1756 (i ZMW 1924/25); C. Niessen m. fl., Die deutsche Oper der Gegenwart (1944); G. M. Bergman, Regi och spelstil under Gustaf Lagerbjelkes tid vid Kungl. teatern (diss. 1946); B. Horowicz, Le théåtre d’opéra... (s. å.; m. bibliogr.). R.H-C. Opera seria, it., benämning på den italienska 1700-talsoperan med tragisk handling ss. motsats till opera buffa (komisk opera). O. användes omväxlande med d r a m m a per el. in musica alldeles särsk. för den typ av operalibretter, som kom på modet genom Metastasio. Med opera semi-seria avsågs från senare hälften av 1700-t. ett mus. skådespel med blandad komisk och tragisk handling, ofta med dragning åt det sentimentala och till den formella uppbyggnaden anslutet till operabuffan. Jfr Opera. E. S-m Operaskolan i Sthlm, vars förhistoria går tillbaka till 1770-t., fick sin nuv. or ganisation stadfäst 1942 och är identisk med MH:s i Sthlm operaklass. Denna ledes av en operaklassnämnd, bestående av chefen för K. teatern, MH:s dir., vartill komma 2 personer, vardera utsedd av K. teaterns resp. MA:s styrelse. Samma inst. utse även vardera 1 suppleant. Undervisningen finansieras med medel ur Christine Nilssons fond enl. K. M:ts beslut 1936, varjämte statsanslag utgår sedan 1949. I MA:s reglemente av 1856 och 1881 omnäm-nes, att utbildningen av sångare även bör tillgodose teaterverksamhetens fordringar. På förslag av direktionen för de K. teatrarna var en teaterelevskola förenad med kons. 1885—88, varvid undervisningen var uppdelad på två klasser, en för sång- och en för talscensut-bildning. Är 1899 fick MA möjlighet att upprätta en operaskola enl. samma plan som den tidigare teaterelevskolan. Undervisningen pågick 1899—1913, varefter K. teatern från hösten sistn. år upprätthöll en egen operaskola. Teatern inledde 1924 samarbete med MK betr, elevutbildningen och väckte 1932 förslag om operaskolans närmare anslutning till MK. Reglementet för denna omorganisation fastställdes 1936. Efter en övergångsperiod, varunder K. teatern och MH (MK) upprätthöllo var sin operaskola, enades institutionerna om den nuv. organisationen. G. T-n Operett (fr. operette, eng. musical comedy), den spec. form av musikaliskt lustspel i populär stil med talad dialog, solo- och ensemblesånger, ofta med stort anlagda finaler, samt dansscener, som skapades i Paris och Wien omkr. 1850 med J. Offenbach och F. von Suppé som markanta föregångsmän. Den upplevde en storhetstid omkr. 1870- och 80-t. men har efter en ny blomstringsperiod i början av 1900-t. nu alltmera förflackats under inflytelser från dansmusik och revy. Operetten har sina rötter i it. opera buffa och intermed, fr. opéra-comique och vaude-ville och ty. sångspel och fars. Från dessa former ha element övertagits och omsmälts till en helt självständig scenkonst, som dock allt efter publiksmaken ändrat sin karaktär. När F. Hervé 1848 i Paris presenterat sin första »musiquette» och med den vunnit publikens uppskattning, gr. han en teater med det betecknande namnet »Folies dramatiques» och utvecklade där genren i små enaktare: burlesker, parodier och satirer. J. Offenbach insåg den nya underhållningens möjligheter, öppnade 1855 »Bouffes-Parisiens» och spelade där enaktspjäser, överflödande av graciös ironi, vitsiga texter och charmfull musik. Dessa »far-ces» och »musiquettes» gr. hans rykte och ba 1371 1372