ORFF (1949) o. a.; Aufsätze und Vorträge. Zu sei-nem 50. Geburtstage (1939). B. Hhs Orel [å/-], Dobroslav, tjeckisk musikforskare (1870—1942), dr phil. i Wien 1914, blev 1921 lärare i musikforskning vid Komenskyuniv. i Bratislava, där han ledde olika körsällskap. O. stud, för Novåk, Hostinsky och G. Adler. Skrifter: Handbuch des römischen Chorals (1899), Der Mensuralkodex Speciålnik (diss. 1914), Das Kanzionale von Tranus aus dem Jahre 1505 (1921), Das tschechische Gesangbuch (s. å.), Die alttschechischen Roratelieder (1922) o. a. B. Hbs O'rfeus, O r p h e u s, enl. den antika grek, mytologin en gudalik sångare från Trakien, som med sin konst fick hela naturen att lyssna och hänföras. Myten berättar, att O., sedan hans maka Eurydike blivit ormstungen och därmed tillfallit dödsriket, med sin sång lyckades förmå Hades att återlämna henne. Genom att överträda det villkor, som härför ställdes, förlorade han henne dock för alltid. Den enkelt gripande sagan har fängslat tonsättare sedan renässansens dagar. De tidigaste mera kända operorna över detta ämne äro J. Peris Euridice (Florens 1600), G. Caccinis L’Eu-ridice (s. å.; tr. 1602), båda till text av O. Ri-nuccini, samt C. Monteverdis La favola d’Or-feo (Mantua 1607; Norrköping 1948 och Sthlm 1949 som konsertopera) till libretto av A. Striggio. Bland senare förtoningar märkas J. Haydns opera Orfeo e Euridice (utg. 1806; en bearb. av hans L’anima del filosof o, 1791; i nybearb. av J. P. Larsen insp. på grammofon 1950), F. Liszts symf. dikt Orpheus (1854), C. F. Malipieros operatrilogi L’Orphe'ide (1919 —21; första fullst. framförande Venedig 1936) samt I. Stravinskijs balett Orpheus (New York 1948) i koreografi av G. Balansjin. De mest bekanta verken kring detta ämne äro dock: O r f e u s, it. Orfeo ed Euridice, opera med musik av C. W. Gluck till text av R. Cal-sabigi. Verket föreligger i två versioner: den första, it., i 2 akter (»azione teatrale») med titelr. skriven för alt, den andra, fr. (Orphée et Eurydice, »tragédie»), i 3 akter med text-bearb. av P. L. Moline och tillkomp, arior och balettinlägg samt titelr. transponerad till tenorläge. It. versionen uppfördes ffg.: Wien 1762; Orpheus och Euridice, Sthlm 1773; Khmn 1896; Oslo 1897; Hfors 1914. Fr. versionen: Paris 1774; Sthlm 1786. — Huvudroller: Orfeus (alt resp, tenor), Euridice (sopran), Amor (sopran). — Glucks musik begagnades för baletten Orpheus and Eurydice, som gavs i London 1941 i koreografi av Ninette de Valois. — Till samma text skrev även J. G. Naumann sin Orpheus og Eurydice (Khmn 1786). Orfeus i underjorden, fr. Orphée aux enfers, opéra-bouffe i 2 (3 el. 4) akter. 5 Musik av J. Offenbach till text av H. Cré-mieux. Uppförd ffg.: Paris 1858; Sthlm, Khmn, Äbo och Hfors 1860; Gbg och Oslo 1864. Huvudroller: Orfeus (tenor), Eurydike (sopran), Pluto (tenor el. baryton), Jupiter (bas). G.P. O'rfeus, tidskr. för litteratur, musik och teater, utg. i Sthlm 1924—27 under red av O. Rabenius och S. Rosén. O'rfeus i sta’n, balett. Koreografi av J. Algo, musik av Hilding Rosenberg. Uppförd ffg.: Sthlm 1938. O'rfeuskören, manskör i Sthlm, gr. 1907. Dirigent är sedan 1950 B. Franzén; tidigare bl. a. S. Lizell 1911—35 och I. Widner 1935—49. Orff, Carl, tysk tonsättare (f. 1895 10/7), en av sitt lands ledande i våra dagar, framför allt på operans område. Utbildad vid MA i München var O. 1917— 18 körrepetitör ochtea-terkapellm. i München, Mannheim och Darm-stadt men återupptog 1920 sina mus. stud., nu för Kaminski. Åren 1925 —36 ledde han en avd. vid Dorothee-Günter-Schule i München och kallades 1950 till ledare för mästarklassen i komp, vid MH där. Vid Günter-Schule skrev O. musik för un-dervisningsbruk, varur det omfattande Orff-Schulwerk (1929—33; 21950 ff.) framgick i nära anslutning till Jaques-Dalcrozes idéer. Sin uppfattning i dessa stycken deklarerade tonsättaren i uppsatsen Gedanken über Musik mit Kindern und Laien (i Die Musik 1932). Schul-werk går utanför det rent ped. och utgör samtidigt ett slags konstnärlig livsåskådning, vars praktiska konsekvens O. drog i ork.-verket Olympische Reigen (1936), som liksom hans flesta arbeten inspirerats av bayersk folkmusik. I sitt sökande efter en ny utgångspunkt för sitt scenmus. skapande hade O. tidigt vänt sig till Monteverdi, vars Orfeo han bearb. i 3 versioner (Mannheim 1925, München 1931 och Dresden 1940). I motsats till den hist. trogna bearb. av 1925 är den slutgiltiga av 1940 en fri efterbildning enl. principen »stilkunskap om de skilda epokerna och deras framställning med våra uttrycksmedel måste utgöra grundvalen» för rekonstruktioner. Sina Monteverdi-bearb. fullföljde O. med Klage des Ariana och Tanz der Spröden (båda i Gera 1940). I nära anslutning härtill står Entrata för 5-körig ork. efter W. Byrd (1940). Den monteverdiska operans enkelhet och centrala gestaltningsdisposition gav O. de bärande principerna för hans egen scenmusik. Början gjordes med den »sceniska kantaten» 6