ORGANIK Carmina burana (Frankfurt a. M. 1937), ett av tonsättarens främsta arbeten, upplagt som körverk i 3 d. till lat. 1200-talstexter. Den sceniska tendensen med utpräglade »bilder» är omisskännlig, ehuru handling saknas. Musiken är diatonisk och förenar tekniskt raffinemang med primitiv folklighet (danserna). Som ett sidostycke står körbaletten Catulli carmina (Leipzig 1943), som dock är svagare. Hit hör även Trionfe di Afrodite (1952). Även där O. faller tillbaka på tidigare operateknik, som i Der Mond (München 1939; ny version: Nürnberg 1951) och Die Kluge (Frankfurt a. M. 1943; Den klokaste, Sthlm 1951), söker han nya vägar, delvis influerad av Weill och Hindemith. Här är det folksagan, förmedlad genom bröderna Grimm, vars anda O. velat fånga. I Der Mond framföres sagotexten av en berättare, medan musiken är underordnad det sceniskt-plastiska. Än mer markant är detta i Die Kluge, där musiken endast har mimisk karaktär, och konsekvensen drar O. i Die Bernauerin (Stuttgart 1947), som begagnar skådespelare för huvudrollerna. Överhuvud taget präglas O:s musikdramatik av enklast möjliga musikunderlag: intet symf. orkesterarbete, ingen tematisk expansion el. komplicerad harmonik. Rytm och melodik skapa de kontrastverkningar, som äro karakteristiska för tonsättarens sceniska arbeten, vilka dessutom uttrycka en tendens från det individuella mot det allmänmänskliga. I sin tonkonst har O. fått impulser från Stravinskij (rytmiska element), och melodiken har influerats av såväl greg. koral som äldre tysk folkvisa; den senare har han även bearb. i saml. Musik der Landschaft. Verk (u. n.): Operorna Antigone (Salzburg 1949) och Oedipus (1950), baletten Der Feuer-farbene (1925), scenmusik till Shakespeares En midsommarnattsdröm (1939); Präludium (1925), Concertino för blåsare och cembalo (1927), festmusik för kammarork. (1928) m. fl. ork.-verk; kantaten Des Turmes Auferstehung (1924), Das Werkbuch (2 vol., 1931—33) o. a. körkomp., violinetyder (1933) m. m. Litt.: W. Brandl, C. O. (i SchwM 1947); K. H. Ruppel, C. O. und das Theater (i M 1948); H. Härden, C. O. (i Melos 1949); K. Laux, Musik und Musiker der Gegenwart, 1 (1949); H. Rutz, C. O. und die Musikbühne der Zeit (i SchwM 1949); E. Helm, C. O.... (i Musical America 1950); O. Oster, C. O. ... (i Musikle-ben 1950); H. Rutz, C. O. und sein »Schulwerk» (i ÖM 1951). G.P. Organfk, en på senaste tiden av ty. forskare lanserad benämning på former av syntetiska betraktelsesätt ifråga om mus. form och struktur, som kunna sägas gränsa till »tillämpad musikestetik». Litt.: F. Jöde, Organik 1 (1926); H. Mersmann, Angewandte Musikästhetik (s. å.); S. Borris, Beiträge zu einer neuen Musikkunde 1—2 (1947—48). B. Hbs Organist (av lat. organFsta), betecknar en fast anställd kyrkomusiker med uppgift att tjänstgöra vid kyrkl. förrättningar. Sedan medeltiden främst knutna till kyrkorna och hovkapellen och under epokens senare del ofta även orgelbyggare, nådde orgelspelarna med bl. a. F. Landino och C. Pau-mann under 13—1400-t. självständig ryktbarhet, vilken, särsk. i länderna n. om Alperna, nådde sin höjdpunkt under 16—1700-t. Senare delen av 1800-t. bet. åter en orgelvirtuositetens glanstid i Europa. I Sverige nämnas o. redan från 13—1400-t. Berömda blevo de främst i Sthlm, där A. Dü-ben på 1600-t. införde den nyare orgeltekniken. O:s sociala anseende stod dock länge under ->kantorns, men med den senares alltmer inskränkta befogenheter inom skolsången ändrades förhållandena under 1700-t. till det motsatta. Från 1800-t:s början sammanslogos allt oftare kantors- och o.-sysslan vid sv. kyrkor, vilket fortsatt in i senaste tid. Den gamla metoden att o. själva utbildade sina efterträdare blev efterhand ohållbar, och 1818 infördes vid MA:s undervisningsverk i Sthlm en särsk. utbildning för o. I och med reglementet av 1881 ställdes o. definitivt framför kantorn i kompetenshänseende, vilket även understrykes i senare reglementen. Enl. 1950 års kyrkomusikerstadga innebär organisttjänsten en fullt självständig kyrkomus. befattning, som dock må kunna kombineras med fyllnadstjänstgöring som musiklärare vid statliga läroanstalter o. d. — För anställning som o. kräves genomgångna kompetensprov (->Or-ganistexamen). I mindre församl. är o.-befatt-ningen ofta förenad med folkskollärartjänst. Jämförande art.: Musikdirektörsexamen. G. P. Organistexamen, prövning för vinnande av behörig kompetens till organistbefattningar vid svenska kyrkor. O. är uppdelad på 2 linjer: den ena, högre organistex., som i förening med högre kantorsex. och musiklärarex. berättigar till tit. musikdir. och erfordras vid sökande av ord. el. e. o. tjänst i kyrkomusikerdistrikt med över 5 000 inv., avlägges efter genomgångna stipulerade kurser vid MH; den andra, organis t-o c h kantorsex., tidigare kallad lägre organistex., avlägges inför en för ett år i sänder av akad. förordnad examinator å orter (i regel stiftsstäder), som K. M:t på förslag av akad. fastställer. Denna ex. erfordras för kan-torstjänster i distrikt med invånarantal understigande ovannämnda. I distrikt, där o.- el. kantorstjänster ej äro inrättade, må enl. 1950 års stadga en orgelspelare kunna anställas för de kyrkomus. uppgifternas fullgörande. Härvid gäller dock att förordnande icke bör lämnas för längre tid än 5 år i sänder. På båda linjerna ingå som ämnen orgel, piano, harmonilära samt orgelns stämning och skötsel; för den högre ex. tillkommer liturgik, för den lägre sång. 7 8