ORGANUM Jämförande art.: Musikdirektörsexamen, Organist. G. P. Organistrum ->Viella. O'rganum (av grek. o'rganon, verktyg). 1. Under antik och medeltid (fram mot 1400-t.) benämning på allehanda musikinstrument, dock vanl. orgeln, och fortfarande begagnad i lat. Redan på 1000-t. konstruerades ett slags orgelmix-turer, som angåvo kvart- el. kvintintervall. — Jfr art. Mixtur, Orgel. Litt.: W. Apel, Early history of the organ (i Speculum 1948); J. Handschin, Musik-geschichte im Überblick (s. å.); G. S. Bedbrook, Keyboard music from the beginnings of the Middle Ages to the beginnings of the baroque (1949); H. Avenary-Loewenstein, The mixture principle in the mediaeval organ. An early evidence (i MD 1950). 2. Sammanfattande benämning på olika kyrkomus. former av tidig västerländsk vokal flerstämmighet (800—1200-t.). De primära intervallen äro kvart el. kvint samt deras oktaver; i den enklaste o.-ut-formningen föras dessa intervall parallellt. Grundelementet i o. är en liturgisk c. f. (ténor, vox principalis). Kompositionerna utfördes alltid solistiskt. I betydelse av vokal flerstämmighet finns o. belagd bl. a. hos Hucbald (De harmonica institutione). Den eng. teoretikern J. Cotton nämner i sin traktat, att företeelsen erhållit sitt namn på grund av likheten med orgelklangen. Emellertid är frågan betydligt mer komplicerad och förväxling av orsak och verkan uppstod tidigt. Av en lat.-hebreisk traktat i Bibi. Nationale, Paris, dateraj till förra hälften av 1000-t. framgår, att den sammansatta orgelklangen (->-Mixtur) uppstod som resultat av strävan efter mekaniskt producerade parallell-o. Om alltså vokalpraxis skulle ha föregått den sammansatta orgelklangen el. vice versa måste lämnas därhän; lämpligheten att begagna den mångtydbara termen o. för diverse musikformer har f. ö. ifrågasatts av J. Handschin, som i st. föreslår benämningen koralbearbetning. Av o. kunna följ, huvudtyper urskiljas: A. Parallellt o. (800—900-t. Huvudkälla ->-Musica Enchiriadis). Fakturen är enkelt kontrapunktisk not mot not. I motsats till senare praxis låg ténorstämmans greg. c. f. överst och ->-duplum (vox organalis) underst, frånsett oktaveringar. När intervallavståndet mellan huvudstämmorna var en kvint iakttogs för det mesta sträng parallellf öring (ex. 1). Särsk. då avståndet var en kvart och i sam band härmed icke önskvärda tritonusintervall blivit oundvikliga kunde emellertid parallell-föringen inskränkas till satsens mittparti. Början skedde då i unisono med successivt växande intervall tills önskad parallellklang er-nåtts, varpå man återgick till unisono (ex. 2). Till den strikt parallella o.-typen hör även gymel (i terser), den isl. Tvfsöngur samt de former av o. i sekunden, som påträffats hos vissa naturfolk och även upptagits inom modern västerländsk musik (bl. a. Bartok). B. Fritt o. (1000—början av 1100-t. Huvudkälla: Guidos av Arezzo traktat Micro-logus). Inom denna form har den stränga pa-rallell-rörelsen ofta ersatts med motrörelse (occursus; ex. 3); den senare upphöjdes till princip omkr. 1100 av J. Cotton. Tillfälligtvis förekomma grupper om två el. flera noter i duplumstämman mot en enda i ténor, något som pekar fram emot nästa typ. Vid denna tid användes ofta bet. ->discantus för den enkla not mot not-satsen, under det att o. förbehölls mera melismatiska kompositioner. C. Melismatiskt o. (1100-t. Huvudkällor: Hdskr. i S:t Martial av Limoges och Winchester). Formen är alltid tvåst. och rytmiskt fri. Mot ténorstämmans toner i understämman svara regelmässigt två el. flera i duplum (ex. 4). Typen kallas i några medeltida traktater o. purum el. o. duplum och prisas av Lambertus (Pseudo-Aristoteles 2) som den mest utsökta formen av musik tack vare duplumstämmans sköna, fritt svingande melodibågar. Sambandet med de äldre formerna är dock skönjbart: i en traktat föreskrives att konsonanta intervall skola betraktas som dynamiska tyngdpunkter under det att de övriga, som uppstå genom överstämmans rörlighet, få innebörden av genomgångstoner. Till yttermera visso borde de senare föredragas i hastigt tempo. Detta hindrade likväl inte, att ténorstämmans toner för det mesta erhöllo abnormt långa tidsvärden och närmast fingo karaktär av orgelpunkter, trol. med instrumentalt utförande. Härigenom förlorade duplum sin beledsagande funktion och blev den mel. viktigaste stämman. Reminiscenser av denna form återfinnas hos bl. a. J. Okeghem (Agnus Dei i Missa L’homme armé) och i 1400-t:s praeambula för orgel (främst i A, Ileborghs tabulaturbok 1448). 9 10