ORN AMENTIK och erhöll 1938 dennes fulla diktatoriska befogenheter. Vid sidan av denna krävande verksamhet har han dirig. i Amerika, Australien och Europa (Sthlm 1936, 37 och 49). — Hdr vid Hamline Univ. 1934, Univ. of Pennsylvania 1937 och Temple Univ. i Philadelphia 1949. G. B. Ormstad, Bjarne, norsk militärmusiker (f. 1904 15/ii), sedan 1946 chef för 2. divisionens musikkår och musikkonsulent för försvaret. Ornamenti'k (fr. agréments, it. abelli-menti el. fioriture, eng. graces, ty. Ver-zierungen, även Manieren, sp. glosas), utsirningar, prydnadsfigurer. Med o. i trängre mening avses numera de melodiska utsmyckningar som i notbilden anges genom små nothuvuden el. genom särskilda grafiska symboler (ss. drillar, förslag, dubbelslag m. m.). Dessa täml. stereotypa prydnadsfigurer, vilka knappast undergått några större förändringar under de senaste 200 åren, återgå närmast på barockens rika ornamentpraxis, vilken främst utvecklades på instrumentalmusikens och alldeles särsk. lut- och klavermusikens områden. Denna praxis återgår emellertid i sin tur på en månghundraårig tradition av improviserade, såväl vokala som instrumentala, melodiska utsmyckningar, varav en mängd former kan anses falla under begreppet o. i ordets vidare mening. R. Lach har i Studien zur Entwickelungs-geschichte der ornamentalen Melopöie... (1913) gjort ett försök att kartlägga de ornamentala utsmyckningarnas genes, vilket trots sin ensidigt darwinistiska färgning ger åtsk. synpunkter av värde. Enl. Lach har o. genomlöpt flera historisk-genetiska stadier från de »primitiva» stadier, då utsmyckandet varit ett direkt uttryck för sinnlig klangglädje, till det stadium, då o. utnyttjas estetiskt medvetet för bestämda »arkitektoniska» ändamål. Som utgångspunkt för denna utveckling ser han förändringarna av en enda, uthållen ton genom vibrato, dynamiska förändringar, tremolo och upprepade ansatser. I nära sammanhang med dyl. medel stå olika slags drillmaner. En annan av ornamentikens viktigaste rötter är språket, som bl. a. dels är utgångspunkt för vokala utsmyckningar av likveskenser m. m., dels är den naturliga grundvalen för fördelningen av tongrupper och melismer på viktiga ord (el. stavelser), på interpunktionsställen och vid slutfall. Hela denna flora av ornamentala medel, omfattande alla stadier från »primitiva» till »arkitektoniska», återfinnes såväl i utomeuropeisk vokalpraxis som i den äldre 37 liturgiska sången i länderna kring Medelhavet och har till vissa delar fasthållits inom den greg. sången även i dess mest renade och rationaliserade former. Också inom den eur. folkvisan genom tiderna spela melodiska utsmyckningar (gruppmelodik och melismer) en viktig roll och har lett till en utomordentlig, på improvisativ väg framvuxen, variantrikedom, som på vissa håll alltjämt kan bli föremål för studium. Betr. o:s plats i den västerländska konstmusiken tycks den etappvis ha undergått en bestämd förvandlingsprocess: gång på gång ha ornamentala medel av fri, improvisatorisk karaktär uppsugits i den notmässigt fixerade musiken och förvandlats till formelmässiga bildningar. Inom den flerst. konstmusiken förekom tidigt improvisativ utsmyckning (»dis-cantus supra librum», »contrappunto alla mente»), vilken nådde sin höjdpunkt under 1500-t. (->Diminution 2, Gorgia). Därvid blevo vissa melodiska figurer särsk. omtyckta och återvände som stående formler, främst i kadenser. Överhuvud taget ha kadensbildningarna varit den kanske viktigaste angreppspunkten för de vokala utsmyckningarna. Många av dessa ornament överflyttades direkt till 1600-t:s monodiska vokalstil, där man ffg. klart kan urskilja den distinktion mellan fasta, formelartade utsmyckningar och fri melodisk ->-improvisation, som sedan upprätthölls under hela barocken (»wesentliche und will-kürliche Manieren»). Den främst på it. område utvecklade vokalornamentiken överfördes under 1500- och 1600-t. också successivt till instrumentalt område, särsk. i samband med in-tabuleringar till luta och klaverinstr., varvid den samtidigt omformades efter instrumentens speltekniska förutsättningar. Under hela 1600-t. hade o. viktiga både dekorativa och arkitektoniska uppgifter i all slags konstmusik. Av minst lika stor betydelse blev emellertid under detta och följ. årh. o:s funktion som affektförstärkande medel. Vid försök att i modern praxis återerövra barockens o. måste därför alltid det mus. affektinnehållet i den enskilda kompositionen läggas till grund. O. differentierades under denna tid till den grad, att det icke endast uppstod nationella särtraditioner (främst it., fr. och eng.), utan även därutöver kom därhän, att enskilda tonsättare (särsk. de fr. cla-vecinistema) höllo sig med egna ornamentförråd, vilka vanl. redovisades i särsk. ornamenttabeller, fogade till publ. verksamlingar. 1600-t:s förvirrande rika förråd av ornament och grafiska symboler för dessa begränsades i någon mån under senbarocken. Då det i nutida mus. praxis framför allt är o. från denna tid och framåt som är aktuell och kan vålla problem, skall den här bli föremål för en systematisk översikt. Flertalet av barockens »väsentliga maner» kunna icke förstås och återges, om de icke ses i sitt sammanhang med tidens satstekniska regler och generalbasharmonikens klangförråd. 38