O R NI T O P A R C H U S Det klaraste ex. härpå är s. k. långa förslag, vilka noterades med små nothuvuden, enär de ss. (ofta fritt inträdande) dissonanser på stark taktdel voro ackordfrämmande och betraktades som »oegentliga» beståndsdelar i satsen. Att sådana dissonansverkningar emellertid voro i hög grad avsiktliga även inom andra typer av ornament bevisas också av tidens praxis att börja en drill på tonen över huvudtonen, varvid drillen alltså fungerar s. a. s. som ett mångfaldigt upprepande av det »långa förslaget». O. ägde m. a. o. en funktion, som icke blott var dekorativ utan även hade förankring i satstekniken. Därför böra åtsk. slutfalls-formler m. m. i senbarockens musik förses med dyl. ornament även där det icke står uttryckligen angivet i notbilden; på samma sätt måste man t. ex. betr, recitativet för hela 1700-t. räkna med en långt rikare användning av appoggiatura (särskilt vid slutfall med tonupprepning) än vad notbilden anger. De viktigaste — och alltjämt giltiga — arterna av prydnadsfigurer o. a. utsmyckningar kunna uppdelas på ett antal typer, vilka i detta lex. behandlas under resp, uppslagsord. Utgående från förändringar av en enda ton, vartill höra ->vibrato och ->tremolo (samt dynamiska förändringar ss. ->-messa di voce), får man som första huvudtyp olika arter av drillartade utsmyckningar därav, antingen med tonen över huvudtonen, ->drill (och i anslutning därtill ->pralldrill), el. med tonen under huvudtonen, ->-mordent. De senare ha vanl. mer än de förra karaktär av accentförstärkning, förekomma dessutom i kombination med drillar med funktion av ->efterslag. En annan viktig art av ornament berör sammanbindandet av olika toner i en mel. el. utfyllandet av intervallet mellan dem, antingen i form av ->portamento och ->glissando, el. stegvisa, med appoggiatura besläktade utfyllnader av typen ->-port-de-voix, ->chute m. fl. Såväl dekorativa som melodiskt rörelseförstärkande uppgifter ha olika former av ->dubbelslag. Ett viktigt, av det harmoniska sammanhanget starkt betingat melodiskt ornament är det långa förslaget, som tills, m. det accentuerande korta förslaget behandlas under ->förslag. Betr, utsmyckning av ackord och utfyllnad av intervall mellan ackordtoner ->arpeggio och ->acciaccatura. Fr. o. m. wienklassicismen förändras ornamentförrådet på så sätt, att allt flera av de tidigare brukade prydnadsfig. införlivas i den eg. notbilden. (Detta gäller i första hand det långa förslaget, vidare dubbelslaget, långsamma mordenter m. m.) Kvar stå främst drillen (vanl. angiven med förkortningen tr), tecknet A/V i betydelsen pralldrill, den snabba mordenten ( /\f\/ ) och dubbelslaget (, ev. också det omvända dubbelslaget OO). Vid sidan av dessa få återstående grafiska ornamentsymboler har under 1'800-t. (särskilt i och med Chopin) uppstått bruket att notera rytmiskt fria prydnadsfigurationer med små nothuvuden. Jämförande art.: Improvisation, Uppförandepraxis. Litt.: A) Viktigare äldre källor: T. de Sancta Maria, Libro llamado Arte de taner fantasia (1565); G. Diruta, Il Transilvano (1593—1609); G. Caccini, Le nuove musiche (1601; nytr. 1919); O. Durante, Arie devote te quali contengono in se la maniera di cantar (1608); J. A. Herbst, Musica moderna prattica (1642); J. C. Bernhard, Von der Singe-Kunst oder Maniera (ca 1650; nytr. under tit. Die Kompositionslehre H. Schützes... utg. av J. Müller-Blattau 1926); J. Rousseau, Méthode claire, certaine et facile pour apprendre å chanter la musique sur les tons transposés comme sur les naturels (1678); dens., Traité de la viole (1687); J. H. d’Angle-bert, Pièces de clavessin (1689; nytr. i PSFM Monuments bd 8); H. Purcell, A choise col-lection of lessons (1696); Georg Muffat, Flori-legium secundum (1698; företalet; nytr. i DTÖ 1:2); J. Hotteterre, Principes de la flüte tra-versière ... (trol. 1707); F. Couperin d. y., L’art de toucher le clavecin (1716; 21717); P. F. Tosi, Opinioni de’ cantori antichi e moderni... (1723; eng. uppl. 1742; ty. uppl. 1757); J. S. Bach, Cla-vier-Büchlein vor W. F. Bach (1720); F. Ge-miniani, Rules for playing in a true taste ... (1739); J. J. Quantz, Versuch einer Anweisung die Flöte traversière zu spielen (1752); C. P. E. Bach, Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen (1753; nytr. 1917); L. Mozart, Versuch einer gründlichen Violinschule (1756). B) Nyare litt.: Böcker: H. Goldschmidt, Die italienische Gesangsmethode des 17. Jahrh:s (1890); E. Dannreuther, Musical ornamentation (2 bd, 1893—95); M. Kuhn, Die Verzierungs-Kunst in der Gesangs-Musik des 16. und 17. Jahrh:s (1902); A. Beyschlag, Die Ornamentik der Musik (1908); H. Schenker, Ein Beitrag zur Ornamentik (1908); R. Lach, Studien zur Ent-wickelungsgeschichte der ornamentalen Melo-pöie (1913); A. Dolmetsch, The interpretation of the music of the 17th and 18th centuries (1915); P. Brunold, Tables des signes et agrè-ments... (1925); Eta Harich-Schneider, Die Kunst des Cembalo-spiels (1939); C. Döberei-ner, Zur Renaissance alter Musik (1950); P. Aldrich, Musical ornamentation in the 17th and 18th centuries (2 bd, 1951). Tidskr.-art.: A. Schering, Zur instrumentalen Verzierungs-kunst im 18. Jahrh. (i SIMG 1905/06); M. Seif-fert, Die Verzierung der Sologesänge in Hän-del’s Messias (i SIMG 1906/07); B. Paumgartner, Von der sogenannten »Appoggiatur» (i Musik -erziehung 1950—51); R. Beer, Ornaments in old keyboard music (i MR 1952). I. B-n Ornitopa'rchus (grek., av Vogel-sang), Andreas, tysk musikteoretiker (omkr. 1485—omkr. 1535), skrev den för förståelsen av den greg. sången viktiga Musicae active micrologus (1517; ”1540; eng. uppl. av J. Dowland 1609). — Litt.: J. W. Lyra, A. O. und dessen Lehre von den Kirchenaccenten (1877). 39 40