ORTIZ Ornstein [åh-njtahi], Leo, amerikansk tonsättare och pianist av rysk börd (f. 1895 44/i2), kom 1906 till New York, där han deb. som pianist 1911, varefter han turnerat i USA, Canada och Europa. O., som stud, vid MK i Petersburg och Inst. of Musical Art i New York, är sedan 1940 dir. för pianoavd. vid Ornstein School of Music, Philadelphia. Han har skrivit scenmusik, ork.-verk (symf. 1934, pianokons. 1923, Three moods 1914, den symf. dikten The fog 1915), kammarmusik och pianostycken m. m. G. M. d’Orozco, Mathilda, ->Gyllenhaal. Orphei Drängar [årfe'i-], förk. O. D., sångsällskap i Uppsala, gr. 1853 med uppgift att utgöra en elitkör bland dess studentsångare. Tillkommet på initiativ av sedermera kyrkoherden i Vintrosa, Örebro län, Jonas. Wi-dén (1830—85) tog sällskapet sitt namn från Fredmans epistel nr 14, »Hör, I Orphei drängar!», vilken även är körens lystringssång. Som O. D:s ledare ha verkat O. Arpi (1853—54), J. A. Josephson (1854—80), I. E. Hedenblad (1880— 1909), W. Lundgren (tf. 1909—10), H. Alfvén (1910—47), C. Godin (1947—51) och från 1951 E. Ericson. Framför allt under Hedenblad och på senare tid Alfvén genomgick kören en storartad utveckling och har tidtals intagit en särställning inom svensk manskörsång. Ordf, är sedan 1947 R. Brenning. Under Josephsons tid uppträdde O. D. ofta tills, m. Filharm, sällskapet i körverk med ork., vilket fortsatte under Hedenblad. Sedan 1888 har kören även avhållit årl. vårkons, i Sthlm. Från s. å. framträdde ofta C. F. Lund-qvist som O. D:s solist. År 1903 bildades i huvudstaden en sektion av där bosatta äldre O. Ddster, det s. k. Stockholm s-O. D. Genom talrika turnéer inom och utom Sverige har kören verksamt bidragit till den sv. manskörsångens höga anseende. Sålunda gästade O. D. bl. a. Paris 1867 och 78, Khmn och Hamburg 1892, Finland och Petersburg 1894, Berlin och Dresden 1898, Paris 1900, Norge 1903, Berlin, Wien och Budapest 1905, Hamburg, Amsterdam och London 1907, Khmn 1910, Dortmund 1912, Stuttgart 1913, Riga 1914, Belgien, Holland och Jylland 1928, Baltikum och Barcelona 1929, Norge 1939 samt Holland och Belgien 1951. Litt.: K. Nyblom, Hör, I Orphei Drängar!. .. 1853—1913 (1913); dens., Hör, I Orphei Drängar!... 1913—28 (1928); dens., Årsredogörelse för [fr. o. m. nr 4: Skildringar ur] Sångsällskapet Orphei Drängars levnad (1—21; 1929—49; årg. 18, 1945, m. bibliogr. av Å. Davidsson). G. P. Orphéon [årfeå'n], sedan omkr. 1830 namnet på franska manskörföreningar. På 1840-t. började Bocquillon-Wilhelm de s. k. Concours Orphéoniques, stora allm. tävlingar mellan manskörer. H. M-g Orpheus ->Orfeus. Orpheus, en i Sthlm 1825—26 av C. Müller utg. periodisk publ. av pianokomp. I allt utkommo 26 nr. Orr, Charles Wilfred, engelsk tonsättare (f. 1893 31/?), särsk. betydande som romanskompositör. O:s skapande har rönt inflytande från tysk liedkonst, främst H. Wolf, och Delius, liksom hans spec. skald, A. E. Housman, givetvis varit av största betydelse för sångernas utformning. Till de främsta räknas, Is my team ploughing?, Withe rue my heart is laden och When I watch the living meet. G. M. Orth, Albert Frederik (Friedrich Leopold), dansk pianist (1849—1932), deb. 1876 och blev 1883 lärare vid MK i Khmn, där han själv utbildats; 1900—21 org. vid Helligåndskirken. Prof. 1908. O. har skrivit ork.-verket För turneringen, ped. arbeten samt gjort pianoarr. åt Niels Gade. Er-l Orthel, L é o n, holländsk tonsättare (f. 1905 4/io), blev 1949 huvudlärare i komp, och harmonilära vid MK i Amsterdam. Med sin något om Stravinskij erinrande stil införde O. ett nytt element i modern holländsk tonkonst. O. har stud, vid MK i Haag, där han en tid varit lärare i piano, för J. Wage-naar och vid MH i Berlin för Juon. Bland hans verk märkas 4 symf. (nr 2 Piccola sin-fonia 1941, nr 3 1947 och nr 4 för piano och ork. op. 32 1949; 1950), Concertino alla burla op. 12 för piano och ork., liten balettsvit op. 31, kammarmusik, pianostycken och sånger m. m. G. M. d’Ortigue [dårtfg]), Joseph Louis, fransk musikskriftställare (1802—66), verksam från 1829 i Paris som flitig förf, i kyrkomus. frågor. O. gr. tidskr. La maitrise (1857; tills, m. L. A. Niedermeyer) och Journal des maitrises (1862; tills, m. F. Clément). — Urspr. romantiskt inställd till kyrkomusiken, utvecklade sig O. till purist, i det han knappast ansåg annan musik än den greg. kyrkligt helt värdig och slutl. bekämpade all instrumental medverkan i sakralt sammanhang. Skrifter: Abécédaire du plain-chant (1844), Dictionnaire liturgique ... (1854), Traité théo-rique et pratique de 1’accompagnement du plain-chant (1859; 21876; tills, m. L. Niedermeyer) o. a. — Litt.: M. Barber, J. d’O. (1919; m. bibliografi). I. S. O'rtiz, D i e g o, spansk tonsättare (d. 1565), uppehöll sig på 1550-t. i Neapel, trol. som kapellm. hos hertigen av Alba. O. var en av de första som skrev i varia- 41 42