OSLO (1932-35), M. Rubinstein (1944—47) och från 1947 bl. a. S. Westerberg, S. Waldimir, S. Liedbeck och J. Högstedt. G. P. Ose'lio, Gina, eg. Ingeborg Ma-thilde Laura A a s, norsk operasångerska, mezzosopran (1858—1937), vann under sina många gästspel i Europa stora framgångar tack vare sin omfångsrika, glansfulla stämma och genomarbetade sceniska framställning. — Litt. et art. 1889; med briljanter 1891. — Bild sp. 43. O., som stud, för bl. a. F. Arlberg, Fredrika Stenhammar och (1881—82) för Mathilde Mar-chesi i Paris, deb. 1877 i Oslo och 1879 som Leonora på K. teatern i Sthlm, där hon var engagerad 1880 och senare gästspelade under en följd av år. Sitt genombrott fick hon under turnéframträdanden i Italien 1883—85 och uppträdde därefter i Budapest, London, Italien, Skandinavien, Ryssland och Schweiz. Efter 1897 var O. länge den ledande kraften vid operauppföranden i Oslo. Roller (u. n.): Ortrud i Lohengrin, Azu-cena i Trubaduren, Amneris i Aida, Desdemo-na i Otello, Margareta i Mefistofeles och Faust, titelr. i Carmen o. a. Ö. G. Osia'nder, L u c a s, tysk protestantisk teolog (1534—1604), hovpredikant i Stuttgart vid det hertigliga hovet, vars kapell han tog under sitt beskydd. O. var även orgelbyggare. O:s 50 geistliche Lieder und Psalmen... (1586; nytr. av F. Zelle 1903 med tit. Das erste evangelische Choralbuch) var i så måtto av största betydelse för utvecklingen av musiken i den protestantiska liturgin, som i densamma ffg. koralmelodin löstes från sin konstfulla sammanflätning i den figurerade satsen och flyttades från ténorstämman till överstämman i en enkel 4-st. not mot not-sats. O. bidrog härigenom verksamt till en reorganisation av församlingssången och påbörjade med sitt verk den långa raden av likartade evang. koralböcker. — Litt.: E. Emsheimer, L. O. als Or-gelbauer (i Musik und Kirche 1931). E.E. OSLO. Norges huvudstad sedan omkr. 1300, Oslo (447 000 inv. 1950), är belägen i s. delen av landet invid Oslofjordens övre ända. Staden, som grundlädes omkr. 1050 med nuv. namn och 1624—1924 kallades Christiania (Kristiania), har i över ett sekel varit landets musikcentrum. Musiken i Oslo till omkr. 1840. Av medeltidens musik i Oslo har föga bevarats. I kyrkor och kloster, t. ex. i S:t Hall-vardkyrkan med sitt kloster och sin skola, har säkerligen Olavsmusiken odlats, och en S:t 45 Hallvardssekvens, som sannolikt härrör från Oslo, finns i en isländsk 1400-talsavskrift i den Arnamagneanska saml. i Khmn. Efter reformationens införande 1537, det gamla Oslos brand och Christianias nygrundande 1624 var musikutövningen uppdelad på stadsmusikanten, som hade privilegium på betald musik vid alla världsliga föranstaltningar, kantorn, som med katedralskolans elever deltog med vokalmusik vid kyrkliga handlingar och fester, samt stadens organister, bland vilka domkyrkoorg. var den förnämste. Den förste namngivne stadsmusikanten var Petter Trom-peter (1637); den siste innehavaren av privilegiet, Peder Thuesen, avled 1841. Den förste kände domkyrkoorg. var Lauris Orgemester (1524). Vid branden 1624 skadades S:t Hallvardkyrkan svårt; den nya huvudkyrkan, Hellig Trefoldighet, invigdes 1639. Även denna härjades av eld 1686 och avlöstes av Vor Frelsers kirke 1697 (från 1950 Oslo domkyrka). Här verkade bl. a. J. A. Lindeman, L. M. Lin-deman, C. Cappelen och E. Alnaes; f. n. (1952) är A. Sandvold domkyrkoorganist. Oslo katedralskola är känd från mitten av 1200-t., och stadens kantor var samtidigt ledare av skolans sångundervisning och skolkö-ren vid dess framträdande i kyrkosången; kören sjöng även i staden på Mårtensafton. Den förste nämnde kantorn är Narve Toresson (1474); från 1700-t. fungerade även ofta organister som kantorer. Efter år 1800 övergick kantorsvärdigheten till org. vid Vor Frelsers kirke. Kantorn är numera sakkunnig i kyrkomusikfrågor, bl. a. vid tillsättande av org.-tjänster. Den viktigaste händelsen i Oslo musikliv under 1700-t. var knuten till Fredrik V:s besök 1749. Han åtföljdes av ett it. operasällskap med P. Mingotti som ledare och C. W. Gluck som kapellmästare. Trol. uppfördes då även en av Glucks operor (Artaserse). Dessutom hyllades kungen med en rad komp, av org. J. F. Clasen. Musiklivet i Oslo präglades från mitten av 1700-t. till långt in på 1800-t. främst av musikutövningen inom stadens ledande familjer ss. Anker, Arbien, Collett, Lasson, Thrane och Tullin. Nu framkommo de första musiksällskapen, och kammarmusiken odlades flitigt. Det första dramatiska sällskapet startades 1764 av W. H. von Schmettau; sedan detta nedlagts stiftades ett nytt 1780, som 1799 reorganisera-rades under namn av Det musikalsk-drama-tiske Selskab (upplöst 1837). Samtidigt existerade ett musiksällskap under ledning av familjerna Lasson och Collett, vilket från 1785 gav konserter varje vecka; härtill kom Det borgerlige dramatiske Selskab från 1789. En livlig verksamhet utvecklade det 1810—38 existerande sällskapet Det musikalske Lyceum. Bland sångskolor från denna tid spelade den av L. M. Ibsen gr. en viss roll. Oslo blir musikcentrum. Tiden 1840—70. Under medeltiden och även i nyare tid hade Oslo ofta stått tillbaka för Trondheim och 46