PAÉR fascinerande yttre och minutiöst inövade uppträdande. Kritik riktades, oftast efter P:s come back 1922, bl. a. mot hans rubaterade spel. Konsertprogrammen dominerades av Bach, Beet-hoven, Chopin, Schumann, Liszt, Debussy m. fl., medan endast få moderna komp, förmådde fånga hans intresse. I sitt skapande uppvisar P. bl. a. fast nationell förankring och förnämlig behärskning av det formella. Mycket populär har menuetten G-dur op. 14 nr 1 blivit. P. instiftade 1900 The Paderewski F u n d, uppgående till 10 000 dollars och med främsta syfte att dela ut penningpriser vart 3. år till amerikanskfödda tonsättare för symfoniska verk, komp, för soloinstr. med ork. samt kammarmusik. Verk: Operan Manru (1897—1900; Dresden 1901) o. a. scenmusik; symf. Polska (»Polen») h-moll op. 24 (1903—07), symf. a-moll (1909), pianokons, a-moll op. 17 (1889), Fantaisie polo-naise för piano och ork. op. 19; violinsonat a-moll op. 13; sonat ess-moll op. 21, var. och fuga ess-moll op. 23, Chants du voyageur op. 8, Tatra album (även för 4 händer) op. 12, Six humoresques de concert op. 14 (nr 1 menuett G-dur) o. a. pianokomp.; sånger m. m. Litt.: R. Landau, I. P. (1934; sv. uppl. 1935); C. Phillips, P. (1934; m. verkfört.); I. J. P. & Mary Lawton, The P. memoirs (1939; framställningen förd fram till 1914); A. Gronowicz, P. (1945); D. Brook, Masters of the keyboard (1947); H. Opiensky, I. J. P. (1948; m. verkfört.); Aniela Strakacz, P. as I knew him (amer. uppl. 1949). Å. B. Padilla [-diTa], José, spansk tonsättare (f. 1889), känd för populära visor ss. Valencia och Ca ... c’est Paris, vilka båda urspr. ingått i av honom komp, zarzuelas. Besökte Sthlm 1930. Padilla y Ramos ->Artöt. Padova'na, italiensk sällskapsdans i 6/8-takt som fått sitt namn efter staden Padova. Tillkommen på 1500-t. och mus. ffg. registrerad i en saml. lutmusik av Antonio Rotti var den icke identisk med ->pavane utan en danstyp för sig. Il Padovano el. Patavinus ->Anni-bale. Paduan ->Pavane. Paèr [pae'r], Ferdinand o, italiensk tonsättare (1771—1839), gällde omkring 1800 som den mest moderna it. operakompositören vid sidan av S. Mayr. Fr. o. m. sitt 20. år var P. en framgångsrik operadirigent och kompositör, bl. a. i Parma och Venedig, med operor i Paisiellos och Ci-marosas stil. Från 1797 vistades han i Wien, där han fördjupade sin konst under Mozarts, Haydns och Glucks stilinflytande och i personligt tankeutbyte med Beethoven. P:s opera Ca- 61 Ignacy Paderewski. milla med hans fru, den betydande dramatiska sångerskan Francesca Riccardi (1778— omkr. 1830), i huvudrollen var 1799 den mest spelade operan på hovteatem där. Lika framgångsrikt gestaltade sig hans verksamhet i Dresden (1802—06), där han efterträdde Nau-mann. Som tempera-mentsfull dirigent, regissör och organisatör av symfonikonserter med hovkapellet föregrep P. i många hänseenden Weber. Är 1806 följde P. Napoleon till Warszawa och Paris, där han efterträdde Spontini som dirigent vid Théåtre Italien (1812—27) och ss. »Compositeur et Directeur de la Musique de la Chambre, des Spectacles et Concerts Italiens de S. M. 1’Empereur et Roi» verkade till sin död. Flera av hans 43 operor, de flesta i den semiseriösa stilen, höllo sig kvar på den intemat. operarepertoaren till 1800-t:s mitt, den komiska operan Le maitre de chapelle (Paris 1821) ända till vår tid. Verk: Operor, bl. a. Griselda ossia la virtu al cimento (Parma 1798; Sthlm 1810), Camilla (Wien 1799), Achille (Wien 1801; Khmn 1820), I fuorusciti di Firenze (Dresden 1802; Khmn 1823, övers, av A. Oehlenschläger), S ar gino (Dresden 1803; Sthlm 1806; Khmn 1820), Leonora ossia 1’amore coniugale (Dresden 1804), Le maitre de chapelle (Paris 1821; ty. bearb., Wie gerufen, av W. Kleefeld, Magdeburg 1903; 62