P AN DI AT ON I S M Pålsson, H e 1 g i, isländsk tonsättare (f. 1899 2/5), vars skapande särsk. ägnats kammarmusiken. P. stud, vid MK i Reykjavik för F. Mixa och V. Urbancic. Hans stil är huvudsaki. romantisk med inslag av isl. folkmusik. — Verk: 2 stråkkvartetter, var. och fuga för violin och piano, svit för samma besättning m. m. J. Th. Pålsson, I s 6 1 f u r, isländsk organist och tonsättare (1871—1941), org. i Stokkseyri 1890—1910, därefter instrumentbyggare i Reykjavik. P. skrev värdefulla körer och sånger, delvis till egna texter. J. Th. Pa'minger el. P ä m i n g e r, L e o n-hard(t), tysk tonsättare (1495—1567), stud, i Passau och Wien; skolrektor i förstnämnda stad. P. skrev bl. a. de stora motettårg. Ecclesias-ticae cantiones (4 och fil. st.; 1573—80; utg. av hans söner, tonsättarna Balthasar, Sophonias och Sigismund), vari finnes ett påskoratorium a cap. (10 d.; i H. J. Mosers Die mehrsitimmige Vertonung des Evangeliums, 2 d., 1931—34). — Nytr. (u. n.) i bl. a. K. Proske, Musica divina (1853 ff.), och Handbuch der deutschen evan-gelischen Kirchenmusik (1932 ff.). — Litt.: Ilse Roth, L. P. (diss. 1933). Å.B. Pampani'ni, Rosetta, italiensk operasångerska, sopran (f. 1900 2/0), en såväl sångligt som sceniskt högtstående artist, särsk. uppburen som Puccinisångerska. — Litt. et art. 1934. P:s triumfiartade karriär inleddes i Bologna, då hon sjöng Mimi i Bohème vid en föreställning till Puccinis minne 1924. Äret därpå kallade henne Toscanini till La Scala för att sjunga Madame Butterfly, den roll som förblivit hennes mest fängslande gestaltning. Särsk. under 1930-t. företog P. vidsträckta gästspels- och konsertturnéer (Sthlm 1934 och 39). Roller (u. n.): Elsa i Lohengrin, titelr. i Ma-non, Desdemona i Otello, Santuzza i Cavalleria rusticana, Madeleine i André Chénier, titelr. i Fedora, Adriana Lecouvreur o. a. — Litt.: A. Lancelotti, Le voci d’oro (21942). G. T-n Panama, republik i Mellanamerika (omkr. 746 000 inv. 1948), med en befolkning till 50 % bestående av blandras, 15 % av negrer och omkr. 10 % indianer. Musikodlingen är mycket livaktig, och den inhemska folkmusiken uppvisar flera intressanta drag. Under sp. överhöghet från omkr. 1500 och från 1821 provins under Colombia blev P. självständig stat under USA:s protektion 1903. Folkmusiken, särsk. den indianska, företer dock alltjämt många anknytningar till tiden före 1500, främst i rituella sånger av pentatonisk struktur. Bland inhemska folkinstr. märkas flöjter och trummor; till de senare höra tam-bor, pujador och repicador, representerande stor, mellanstor och liten trumma. Därjämte ha flera eur. instr. undergått lokala förvandlingar. Dit höra rabel, en tresträngad violin, samt mejoranera, en gitarr uppkallad efter folkdansen mejorana. Den är stämd så, att ackomp. vid spelningen bildar kvartsextackord, vilket kommit att karakterisera harmoniken i dessa danser. Som typiska folkdanser för P. stå tamborito, mejorana och punto. Den första, som går tillbaka till 1600-t., framföres av en sångsolist, oftast en kvinna, varefter deltagarna infalla i refrängen. Den är skriven i livlig 2A takt och står i dur; ackomp. är handklappningar och rytmiska slag på lilla trumman. Mejorana är en gammal spansk visa, där sångaren sjunger i 2/4 takt, medan 2 gitarrer ackomp. i 6/s takt. Dansen har 2 typer, zapateo, eg. skodans, och paseo, promenad. Även punto-dansen går i dur men i hastig 6/s takt, med sångmelodin tenderande mot 2/4; en moll-variant finnes, kallad coco. Flera danser ha negerursprung, t. ex. cumbia. Bland inhemska tonsättare märkas S. Jorge, som tonsatt landets nationalsång, Himno Ist-meno (1897), N. Garay, som 1930 utg. den viktiga fiolkmusiksaml. Tradiciones y cantares de P., samt A. Galimany, P:s mest kände tonsättare. De viktigaste inst. äro en symf.-orkester, ledd av H. de Castro, samt ett MK, gr. 1940 och sedan 1941 under ledning av A. de Saint-Malo, alla i huvudstaden Panama City. — Litt.: N. Slonimsky, Music of Latin America (1945). G. P. Panassié [-nasV], Hugues, fransk musikskriftställare (f. 1912 27/2), den förste som försökt sig på en kritisk värdering av jazzen. Skrifter: Le jazz hot... (1934; eng. uppl. 1936), The real jazz (1942; fr. uppl. 1946), Hi-stoire de disques Swing... (1944), Les rois du jazz (2 bd, 21944), La musique de jazz et le swing (1945; da. uppl. 1944; sv. uppl. 1945), Douze années de jazz (1927—38)... (1946), La véritable musique de jazz (s. å.; eng. uppl. s. å.), Jazz panorama (1950), Discographie cri-tique des meilleurs disques de jazz 1920—1951 (1951) samt biogr. över Ellington och Armstrong (1947), Mezzrow (1952) m. m. Pandero ->Tamburin. Pandiatonfsm (av grek, pan, all-, dia', genom, och to'nos, ton), en av N. Slonimsky (i Music since 1900, publ. 1937) lanserad term för vissa försök inom 1900-t:s ny klassicistiska musikskapande att mot Wagnertidens och mot tolvtons-musikens olika arter av kromatik ställa en visserligen icke funktionellt betingad el. tonalt förankrad men dock tydlig diatonik. 81 82