PAPANDOPULO 1859), blev 1826 lärare vid MK i Paris, där han varit elev. P. fick 1813 stora Rompriset; var en tid efter återkomsten till Paris ackompanjatör vid Opéra-Comique. Han skrev bl. a. operor och talrika sånger samt publ. en rad ped. arb. ss. ABC musical (nyutg. 1908), Solfège d’artiste, Solfège du pianiste, Solfège du violiniste, Mé-thode de vocalisation m. m. H. M-g Pantaleon [-eå'n] el. pantalon [-låzn], ett av tysken Pantaleon Heben-streit på 1690-t. uppfunnet instrument, en förbättring av hackbrädet. P. hade dubbla resonansbottnar och en besträng-ning av tarm- och metallsträngar och spelades med filtklädda klubbor. Det anses ha givit impulsen till konstruktionen av hammarklaveret. Å. L-y Pantozfel-Netjeztskaja, D e b o r a, nutida rysk opera- och konsertsångerska, sopran, har turnerat flitigt i Östeuropa men är sedan 1940 främst verksam i Moskva som konsertsångerska. M. S. Pantomimbalett, en balett med genomförd handling, där just denna jämte det dramatiska uttrycket har dominerande betydelse och ofta framhäves på bekostnad av den rena, stilistiskt regelbundna dansen. Till en viss grad torde redan de tidigaste baletterna, t. ex. Ballet comique de la reyne (1582), ha haft en del pantomimiska inslag, men den eg. skaparen av en utpräglat dramatisk balett är J. G. Noverre, som med sina för 1700-t. revolutionära principer påverkade bl. a. M. Gardel och August Bournon-ville. I början av 1900-t. lanserades samma principer på nytt av M. Fokin, och som ett karakteristiskt ex. på en p. av modern typ kan nämnas hans och Stravinskijs Petrusjka. Direkt influerad av Fokin blev bl. a. J. Börlin, vars koreografiska komp, för Svenska baletten i Paris praktiskt taget alla hade pantomimkaraktär, och en indirekt påverkan kan i våra dagar spåras i t. ex. R. Petits skapelser för Ballets de Paris, ss. Carmen o. a. Det går dock icke alltid att draga en bestämd gräns mellan »ren» balett och panto -mimisk; blandformer äro näml, mycket vanliga. Den romantiska Giselle t. ex. är i stilen klart akademisk men har en dramatisk handling och markanta inslag av pantomim. Extrema typer av p. odlas eg. endast av den fria dansens företrädare, men även Fokins Schehe-razade och R. Helpmanns Hamlet äro prov därpå. Den helt genomförda p:s diametrala motsats är den s. k. abstrakta b a 1 e t-t e n, med sådana exempel som F. Ashtons Symfoniska variationer, S. Lifars Suite en blanc, H. Landers Etude m. fl. K. R-n Panufnik [-nozf-], Andrzej, polsk tonsättare och dirigent (f. 1914 24/0), blev 1946 ledare för Filharm. ork. i Kraköw och har gästdirig. flerstädes i Europa. P., som stud, vid bl. a. MK i Warszawa och MA i Wien (von Weingartner), har skrivit musik för teater, film och radio, vidare ork.-verk (2 symf., S infonia rustica, 1949, »Tragisk uvertyr» 1942, symf. var. m. m.), körverk, kammarmusik (pianotrio) och sånger m. m. G. M. Paznum, Hortens e, dansk musikhistoriker (1856—1933), särsk. intresserad av musikinstrumentens historia; gr. 1898 tills, m. L. Glass Musikpaeda-gogisk förening i Köpenhamn. P., som var f. i Kiel, kom 1864 till Khmn, där hon stud, för V. Bendix och A. Winding (piano), O. Rosenhoff (musikteori); senare stud, för Tappert i Berlin, varjämte hon företog många studieresor. Från 1885 höll hon mu-isikhist. föreläsningar vid univ. i Khmn. Skrifter: Illustreret musikhistorie (2 bd, 1895 —1905; bd 2 av W. Behrend), Musikhistorien i kortfattet Fremstilling (1910; 21920), Middelal-derens Strengeinstrumenter ... (3 bd, 1915—31), Langelegen som dansk folkeinstrument (1919), Illustreret musikleksikon (1924; tills, m. W. Behrend; 21940, utg. av P. Hamburger) m. m. Ett par intressanta musikfynd offentliggjorde P. i ty. tidskr.: några pianostycken av M. Schildt i MM 1888 och J. Corsis bidrag till Peris Dafne i Musikalisches Wochenblatt s. å. H. G. Panzéra', Charles, fransk konsert -och operasångare, baryton (f. 1896 lö/2), har efter 1923 helt ägnat sig åt konsertframträdanden (Gbg 1925). P:s grammo-foninsjungningar av sånger av bl. a. Schumann, Fauré, Duparc och Debussy stå på ett högt plan. Har utg. L’art de chanter (1945). — G. m. pianisten M a g-deleine Baillot (f. 1890 18/2). G. T-n Papaioannou [papaiåazno], Jean, grekisk tonsättare (f. 1909 20/i2). Elev av MK i Aten har P. skrivit 2 symf., Noc-turne (1948) o. a. ork.-verk, kör- och kammarmusik, pianostycken och sånger. Papandopulo [-dåzpolå], Boris, jugoslavisk tonsättare (f. 190 6 25/2), stud, vid MA i Zagreb och Wien (för Fock). P. ledde Kolo- och Filipovic-körerna och musikinsbs ork. i Zagreb; 1935—38 lärare vid musikskolan i Split och dirigent. Är sedan 1938 ånyo ledare för Kolo-kören i Zagreb; även musikkritiker. Verk: Operor och en balett; symf., pianokons. o. a. ork.-verk; körverk; 2 stråkkvartetter o. a. kammarmusik; Igra (scherzo fantas-tico) m. fl. pianostycken; sånger. Å.B. 85 86