PAPE Pape, Ernst Ferdinand, tysk organist och valthornist (1680—1743), huvudsakligen verksam i Sverige. P. medföljde Arvid Horn från Tyskland 1706 och anställdes som regementsvalthornist i Sthlm, blev 1708 domkyrkoorg. i Västerås och 1726 musiklärare vid lärov. där. Ansedd som framstående orgelspelare. B. Hbs Pape, Heinrich, tysk tonsättare (d. 1663), verksam som organist i Altona och från 1662 vid Jakobs kyrka i Sthlm, företrädare för den Ristska riktningen inom den lutherska koralsången. P. var lärjunge till J. Praetorius och skrev många melodier i folklig visstil till Rists (svärfaderns) texter. Genom P:s verksamhet väcktes i Sverige intresset för denna nya andliga sångstil. B. B-g Pape, Johann Heinrich, tysk pianofabrikör (1789—1875), verksam i Frankrike. P. kom 1811 till Paris där han några år arbetade hos Pleyel och 1818 etablerade egen firma. Hans många uppfinningar och experiment med nya pianomodeller ha nu mestadels endast kuriositetsvärde; dock tillämpas alltjämt hans idé med filtklädda hammare och kryssbesträngning. B. Hbs Papier (-Paumgartner) [-pi:'r pa°'m-], Rosa, österrikisk operasångerska, mezzosopran (1858—1932), elev till Mathilde Marchesi och anställd vid Hofoper i Wien; från 1891 lärare vid MK, där hon utövade en betydande sångped. verksamhet. — G. 1881 m. pianisten och musikskriftställaren Hans Paumgartner (1843—96). Pa'radies [-di:s] (Paradfsi), P i e t-ro Domenico, italiensk tonsättare och klaverspelare (1707—91), vars Sonate di gravicembalo (1754) utövade stort inflytande på samtiden, icke minst på den unge W. A. Mozart. P., som var elev av Porpora, verkade från omkr. 1746 under flera år i London, bl. a. som klaverlärare. Såväl här som i Italien framträdde han med operor, ork.- och kammarmusik i neapolitansk stil. Hans sonater förete intressanta stilbrytningar mellan äldre kontrapunktisk tradition (Durante) och senare vene-tianska förebilder (Galuppi o. a.). — Nytr. av sonaterna av G. Benvenuti 1917 och D. Cipol-lini 1921. — Ms. i bl. a. Fitzwilliam Collection i Cambridge. B. Hbs; G. P. von Pa'radis, Maria Teresia, österrikisk tonsättare (1759—1824), elev till Kozeluch, Vogler m. fl. Ehuru blind verkade P. även som konsertpianist och pianopedagog. P. skrev operan Rinaldo und Alcina (Prag 1797), sångspel o. a. sceniska verk samt pianosonater, violinstycken, bl. a. den ännu spelade Sicilienne, även känd i andra sättningar. Parafoni' (av grek. para'fonos, isär-klingande), hos Thrasyllos (citerad av Theo av Smyrna på 100-t. e. Kr.) och Michael Psellos på 1000-t. bet. för de konsonanta intervallen kvint och kvart. Parafonist (av grek. parafoniste's, en som sjunger i isärklingande intervall) kallas i Ordines Romani — härrörande från 700-t. men avspeglande äldre tid och tr. hos Migne, Patres latini bd 78 — de 3 sista i raden av den påv-liga sångskolans 7 medl. De 3 första uppkallades efter nummerordningen, den 4. benämndes archiparafonista. P. Wagner tolkade parafonist ss. sångare, vilken till koralmel. tillfogat en stämma i kvint- el. kvartparalleller, ung. av det slag som på 800-t. Musica Enchiri-adis återger i diastematiskt tolkbar dasiano-tering och kallar organum. Att vi här skulle ha att göra med en senantik praxis stödes ytterligare av Pseudo-Longinus’ retoriktraktat från 100-t. e. Kr., enl. vilken den huvudordet omskrivande perifrasisfiguren jämföres med det slags musik, där huvudstämman förskönas av de s. k. parafonierna (dvs. kvart-kvint-intervall). En avvikande mening uttalade nyligen J. Handschin, som efter analys av ordi-nes-citaten och den grek, termens lat. motsvarigheter är böjd att tro, att bet. parafonist kan ha uppkommit under graecicistiskt inflytande som en motsvarighet till lat. tit. succé n t o r, dvs. kantor av andra rangen, korsångare, underkantor. Litt.: P. Wagner, über die Anfänge des mehrstimmigen Gesanges (i ZMW 1926/27); O. Ursprung, Die katholische Kirchenmusik (1927 —34); A. Gastoué, Paraphonie et pharaphonis-tes (i RdM 1928); C.-A. Moberg, Till frågan om den flerstämmiga musikens uppkomst (i STM 1929); P. Wagner, A propos de la paraphonie (svar till Gastoué; i RdM s. å.); C.-A. Moberg, Eine vergessene Pseudo-Longinus-Stelle über die Musik (i ZMW 1929/30); J. Handschin, Die Rolle der Nationen in der mit-telalterlichen Musikgeschichte (i SchwJMW 1931); dens., Musikgeschichte im Überblick (1948). C.-A.M. Parafra's (av grek, para'frasis, omskrivning), fritt återgiven omtolkning av en given text el. melodi (jfr Trop). På mus. område kan p. avse utsirningar och bearb. av cantus firmi men brukas numera främst för fantasi- el. potpurri-artade kompositioner över en el. flera lånade melodier (t. ex. F. Liszts parafraser över operamelodier). — Jämförande art.: Fantasi, Improvisation. I. B-n Paraguay [-g°ai/], republik i Sydamerika mellan Brasilien och Argentina (omkr. 1 200 000 inv. 1946; främst indianer och mestiser). 87 88