P ARDE S SU S DE VIOLE Namnet härrör från en term inom biljardspelet, när en boll via vallen oförmodat stöter på en annan boll. Redan från ordens första tid hade sällskapsvisan en glansperiod, och inom P. B. verkade många av dess förnämsta tonsättare och utövare, förutom Bellman och Kexel t. ex. F. A. Uttini, O. Ählström, J. C. F. Haeffner, J. D. Valerius, E. Du Puy, B. Cru-sell, C. Karsten och P. Westerstrand. — Från 1830-t:s början fick den flerstämmiga måns-sången en förhärskande ställning inom ordens musikliv, särsk. tack vare Du Puys och bröderna Preumayrs insatser. En stor roll spelade kören vid P. B:s festdag, Bellmans-dagen den 26 juli (firad från 1829), och befattningen som körens ledare benämndes »Choralintendent» (från 1933 I. Widner). Den instrumentala musikens ledare kallas »Directeur af den Bac-chanaliska Musiquen» (från 1944 Å. Uddén). Är 1854 började kören ge konserter, som 1885 ffg. fingo helt offentlig karaktär. Man har även företagit sångarfärder. Litt.: E. Åkerberg, Musiklifvet inom P. B. 1779—1890 (1910); E. Sundström, Till Par Bri-cole-körens historia 1829—1929 (i STM 1929); Sällskapet Par Bricole. Historik ... red. av G. Mattsson m. fl. (1946; m. litt.-fört.). C.-G. S. M. Pardessus de viole, fr., en diskantform av ->viola da gamba. Paribe'ni, Giulio Cesare, italiensk tonsättare och musikskriftställare (f. 1881 27/5), från 1922 operakritiker i L’Am-brosiani i Milano. Utbildad vid univ. och vid Liceo di S:ta Cecilia i Rom var P. 1911—15 konstnärlig ledare vid Sonzogno-förlaget i Milano och blev 1914 lärare i harmonilära och komp, vid MK där. Han har komp, operor, ork.-verk, bl. a. symf. (1914) och Legende för violin och ork. (1939), kyrko- och kammarmusik m. m. och skrev La storia e la teoria delVantica musica greca (1911), Muzio Clementi... (1922), Sinfonisti italiani d’oggi (1931) m. m. B- Hbs PARIS. Det drygt tvåtusenåriga Paris (omkr. 4 600 000 inv. 1950), som i den rom. provinsen Gallien var kejs. residensort under namnet L u t e t i a (parisiorum) och som, efter skiftande öden, år 987 definitivt blev nationalstaten Frankrikes huvudstad, har under sin långa historia som ett av Europas förnämsta kulturcentra utvecklat en mycket livlig och rikt fasetterad aktivitet även på det musikaliska området. Därifrån har mången gång utsänts impulser av internationell räckvidd, och med sin stimulerande atmosfär har Paris sekel efter sekel i stor utsträckning dragit till sig såväl skapan 91 de som reproducerande musiker ej blott från de franska provinserna utan även från andra länder. Ett medeltida kulturcentrum. Sin första storhetstid som musikstad upplevde Paris under 1100- och 1200-t., då — liksom något tidigare munkarna i S:t Martial-klostret i Limoges — dels augustinbröderna i klostret S:t Victor, dels och framför allt de ledande mästarna vid Notre Dame-skolan (knuten först till kyrkan, sedan till den nybyggda katedralen med samma namn) utövade en betydande verksamhet till tonkonstens fromma. Körsången i Notre Dame utvecklades sålunda tekniskt och stilistiskt så frappant, att även utländska musiker från skilda håll strömmade till för att lyssna, studera och kopiera. Musiken hade även sedan länge haft en bemärkt plats på studieschemat vid stadens univ. (gr. på 1100-t.). I katedralens hägn odlades även det från benediktinklostret Fleury-sur-Loire utgångna sakrala sångdramat, som här efterhand antog sådana proportioner, att det ibland behövdes 40 dagar för att tillfullo uppföra ett mysteriespel; så var fallet med t. ex. Le mystère des Actes des apötres, som presenterades 1541, sju år innan Parisparlamentet förbjöd alla passionsspel. I kungaborgen ombesörjdes den mus. underhållningen av tränade »jongleurs» och »mé-nestrels» — vilkas fackförening (gr. 1330) hade sitt centrum i kyrkan S:t Julien-des-Méné-triers — men först efter 100-årskriget, mot slutet av 1400-t., kunde det definitivt bli tal om en verkligt reguljär, fast org. hovmusik, uppdelad i »la Musique de 1’Écurie» och »la Musique de la Chambre». Klassicismens tid. Under Ludvig XIV:s tidevarv med dess genomgripande centralisering av kulturlivet blev givetvis det nybyggda slottet i Versailles en viktig samlingsplats för skapande och utövande musiker. Själva brännpunkten låg dock alltjämt i Paris, där bl. a. Couperin och Lalande före sin hovtjänst verkade som församlings-organister och där M.-A. Charpentier som utvald kompositör hos jesuitkollegiet vid Rue S:t Antoine introducerade oratoriets konstform på fr. mark och även samarb. med Molière vid Théåtre Frangais. Där fanns också, förutom en Académie Royale de Danse (gr. 1661), sedan 1669 en fast inhemsk operainst. med det off. namnet Académie Royale de Musique, som spelade först i ett bollhus vid Rue de Vaugirard, sedan i Palais Royal till 1781 och därefter vid Boulevard S:t Martin. Före dess tillkomst hade det vaknande operaintresset tillgodosetts av it. sällskap, som införskrivits av kardinal Mazarin och som från 1645 uppträtt bl. a. i Palais Royal och i Hotel de Bourgogne. Denna Théåtre Italien blev nu skäligen överflödig, men vid mitten av 1700-t. installerades på nytt en it. operatrupp i Paris — med den beryktade s. k. buffoniststriden 92