PARIS upplivades 1853 av L. Niedermeyer, och 1894 startades under direktion av V. dTndy ännu ett privat kons., Schola Cantorum, som även genom offentliga konserter väckte nytt intresse för äldre tiders polyfona tonkonst och i förening med C. Bordes’ kör i Église S:t Gervais befordrade den renässans för äkta greg. sång, som utgått från benediktinklostret i Solesmes. Denna Schola Cantorum blev en mycket viktig inst., och att den var en traditionens högborg märktes inte minst under det nya seklets häftiga strider kring »debussyismen». Efter dTndys död (1931) föreföll dess framtid först ganska oviss, men efter en omorg. (1935) kunde den fortsätta, nu som École César Franck. Nutida aktivitet. Under 1900-t. har tillkommit ytterligare en del läroanstalter, ss. École Normale de Musique (gr. 1919 av A. Cortot och A. Mangeot), Institut Grégorien med dess École des Chantres (gr. 1923), École Supérieure de Musique (gr. av Marguerite Long och A. Cortot), Conserva-toire Russe, Conservatoire Hector Berlioz m. fl., liksom även nya symf. och kammarmus. konsertföretag. I opposition mot Société Natio-nale, som vissa kretsar började finna alltför tam och konservativ, bildades 1909 en Société Musicale Indépendante, vars regelbundna konsertverksamhet pågick till 1917. Därpå följde A. Doyens konsertserier, som kallades Fetes du Peuple (1918—35), Concerts Koussevitzky (på Operan 1922—27), Concerts Siohan (på Théåtre Pigalle 1929—36), Concerts Straram (i Salle Gaveau 1926—34), Concerts Poulet (på Théåtre Sarah Bernhardt 1927—32), och 1928 tillkom en Orchestre Symphonique de Paris, alltjämt verksam vid sidan av de från 1800-t. kvarvarande orkesterfören. Efter andra världskriget har beståndet utökats med en Orchestre des Étudiants de Paris. Ett par nybildade grupper för modern kammarmusik, Triton (gr. 1932) och La Spirale (gr. 1935), upphörde 1940, och kammarork. Ars Rediviva (gr. 1933) omkom vid en flygolycka 1947; men det ung. jämnåriga samfundet Triptyque existerar fortfarande, och sedan 1950 finns ännu en liknande sammanslutning, Les Amis de la Musique de Chambre. Den seriösa musikdramatiken odlas numera uteslutande av Stora operan och Opéra-Comi-que. Under seklets tidigare decennier hade den spelrum även på Théåtre des Champs-Élysées och Chåtelet, där G. Astruc som mecenat och manager anordnade såväl opera- och balettföreställningar (bl. a. av Djagilevs sällskap) som konserter, samt dessutom på Théåtre du Vieux-Colombier, där Jane Bathori 1917—19 lät uppföra verk av bl. a. Honegger och Milhaud. På Théåtre des Champs-Élysées uppträdde 1920 —24 Les Ballets Suédois i R. de Marés regim; efter andra världskriget har samma scen hyst en ny, fransk dansensemble, Les Ballets des Champs-Élysées (gr. 1945), vars förste ledare, R. Petit, nu står i spetsen för Ballets de Paris (gr. 1947), som vanl. uppträder på Théåtre Marigny. 95 Bibliotek, museer m. m. Utöver nämnda musikinst. är Paris i våra dagar säte för en mängd organisationer icke endast inom det fr. musiklivet utan även med internationell verksamhet, t. ex. den under UNESCO verkande internat. musikkommittén o. a. Bland bibliotek åtnjuta flera sedan länge världsrykte, ss. Bibliothèque Nationale (katalog av J. Écorcheville, 8 bd, 1910—14), Bibliothèque de 1’Arsénal (katalog av L. de La Laurencie & A. Gastoué, 1936), Bibliothèque S:te Geneviève (katalog av Poirée & Lamou-reux, 1881), Stora operans bibi, (katalog av La-jarte, 1872) samt MK:s bibi, (katalog bl. a. av L. de La Laurencie, 2 bd, 1930—31). Bemärkta saml. tillhöra museerna vid Stora operan (gr. 1880) och MK (katalog över instr.-beståndet 1884). Bland Paris omkr. 120 teater- och konsertsalar ha särsk. Salle Pleyel och Salle Gaveau blivit internat. välkända. Litt.: M. Brenet, Les concerts en France sous 1’ancien régime (1900); R. Rolland, Paris als Musikstadt (u. å.); M. Brenet, Les musiciens de la Sainte-Chapelle du Palais (1910); G. Cucuel, La Pouplinière et la musique de chambre au 18e siècle (1913); A. Soubies, Le Théåtre Italien de 1801 å 1913 (1913); V. dTndy m. fl., La Schola Cantorum en 1925 (1927); A. Pirro, La musique å Paris sous le règne de Charles VI (1930); S. Kracauer, J. Offenbach und das Paris seiner Zeit (1937; sv. uppl. 1938); P. Coppola, Dix-sept ans de musique å Paris 1822—39 (1944); R. Dumesnil, La musique en France entre les deux guerres 1919—39 (1946); B. Champigneulle, L’åge classique de la musique frangaise (1946); P. Lalo, De Rameau å Ravel (1947); N. Dufourcq, La musique frangaise (1949). K.R-n Pariserliv, fr. La vie parisienne, operett i 5 akter. Musik av J. Offenbach till text av H. Meilhac och L. Halévy. Uppförd ffg.: Paris 1866; Sthlm 1868; Gbg 1872; Hfors 1873; Khmn 1876; Oslo 1881. — Huvudroller: Gabrielle (sopran), Me-tella (sopran), Gardegen (tenor), Bo-binet (tenor), Sparavinsky (baryton), Frick (tenor). Parish-Alvars [pä'rif-äzlvärs], Elias, engelsk harpist och pianist (1808—49), bosatte sig 1847 i Wien, där han blev kejs. kammarvirtuos. P. konserterade i Europa och Orienten. Hans konserter, fantasier, genrestycken osv. räknas till det bästa som skrivits för harpa. H- M-g Paris-skolan ->Notre Dame-skolan. Parker [pa:'ka], Charles, amerikansk jazzmusiker av negerhärkomst (f. 1920), altsaxofonist, ledei* nu egen ork. 96 Tryckt 18/« 52