PASSANI musikens område. Hans instrumentalkomp, äro mera konventionella. Verk: Operorna »Örnarnas uppror» (Leningrad 1925), »Kung Maximilian» (1927), »Den svarta klippan» (1930; Leningrad 1931), den satiriska operan »Les Pompadours» (1936); 8 symf., sviter, uvertyrer, violinkons. (1947) för ork.; oratoriet »Den befriade Prometheus», »Solbärarens sång» för kör och ork., symf. dikten »Skyterna» för bas, kör och ork., »Harmo-nika» för recitation, tenor, kör och kammarork., »Requiem» (1942), »Fabler» (D. Bednyj) för soloröst och ork.; 2 stråkkvartetter; pianosonat; sånger; filmmusik; bearb. av ry. folkvisor för kör o. a. M. S. Pasquier-trion [paslüe'-], fransk stråktrio, gr. 1927 och bestående av bröderna Jean (f. 1903 5/8), violin, Pierre (f. 1902 14/0), viola, och Étienne Pasquier (f. 1905 J0/5), violoncell, alla elever av MK i Paris. Trion, som turnerat i Europa (Sthlm 1950), Amerika och Asien, anses som en av nutidens förnämsta kammarmusikensembler. Pasquini [pask°i'ni], B er nar do, italiensk tonsättare (1637—1710), organist i S:ta Maria Maggiore i Rom, ledde även konserterna i drottning Kristinas palats. P. stud, för bl. a. Cesti och var själv berömd lärare, bl. a. till Durante, Georg Muffat och Gasparini. Han skrev operor, oratorier, kantater, men viktigast äro klaververk ss. tocca-tor, sviter och sonater m. m., som äga betydelse för klaverstilens utveckling. — Nytr.: Vokalverk, utg. av F. Boghen (1923 och 30); kla-verkomp. utg. i ToAMI 3 av J. S. Shedlock, W. Danckert (1932) m. fl. Litt.: A. Bonaventura, Monografia P. (1922); F. Boghen, L’arte di B. P. (1931); G. Roncaglia, Il Tirinto di B. P.... (i LRM 1931). B.B-g Passacaglia [-ka^a], it. (härlett ur sp. pasacalle = gatvisa, av pasa'r, passera, och calle, gata; fr. passacaille). 1. Spansk sällskapsdans besläktad med chaconnen men långsammare i tempot och urspr. i tvåtakt. Introducerad inemot 1650 kom den mycket snart på modet även i Frankrike och Italien. K.R-n 2. En av de under barocken flitigt odlade variationsformer, som byggde på en basso ->ostinato, vanl. i lugn tretakt, och med jämnt antal takter, vanl. 4 el. 8. Ss. utförligare anförts i art. ->Chaconne är gränsdragningen mellan de två typerna cha-conne och p. ytterst vansklig, enär såväl det dåtida bruket av namnen som äldre försök till distinktioner (t. ex. J. Matthesons i Der vollkommene Capellmeister, 1739) äro i hög grad motsägelsefulla. Om man i överensstämmelse med ovannämnda definition av chaconne till denna främst räknar de typer som bygga på en given ackordföljd, böra till p. räknas de typer som bygga på en given grundmel., vilken normalt är förlagd till basstämman men också kan övertagas av andra stämmor. Som prototyp härför kan nämnas J. S. Bachs pas- sacaglia för orgel, uppbyggd på följande tema: Namnet förekommer hos G. Frescobaldi så tidigt som 1614 men användes på komp, som närmast äro av chaconne-typ, medan däremot t. ex. orgel-chaconner av D. Buxtehude enl. ovanst. resonemang äro att hänföra till p. I den fr. clavecinmusiken förekomma både chaconne och p. ss. namn på rondomässigt uppbyggda stycken (->Rondo). I enstaka fall (t. ex. hos Händel) förekommer p. i 4/4-takt. Jämförande art.: Chaconne, Ostina to, Variation. I. B-n Passage [pasa/3], fr., kallas i den virtuosa solo- och konsertlitteraturen för olika instrument snabba, briljanta tonföljder, antingen av skalmässig el. brutet ackordisk (arpeggierande) karaktär, eller ev. kombinationer av bådadera. Passamezzo [-me'tså] (eg. passo e mezzo, ett och ett halvt steg), it. sällskapsdans under 1500-t., närmast en lättare och något livligare typ av ->pavane. Liksom den eg. pavanen sammankopplades den i regel med en betydligt snabbare efterdans, saltarello. K- R~n Passani', É m i 1 e Barthélémi, fransk tonsättare, pianist och kördirigent (f. 1905 7/2), till stilinriktningen en neo-klassicist, som, ehuru benägen för ett ibland ganska dissonant språk, hållit sig kvar på tonalitetens grund och i vissa verk anknutit till provengalsk folkmusik. P. stud, vid MK i Marseille och Paris (för bl. a. M. Emmanuel och Huré) samt för Ravel. Efter pianistdebut 1926 turnerade han i Europa och Nordafrika, var 1935—39 kördirigent i fr. radion och blev 1944 körledare vid Opéra-Co-mique. Han gr. 1940 den kammarmus. ensemblen Quintette de l’A t e 1 i e r. Verk: Operan L’homme qui fait pleurer les dactylos (1928), baletten Les santons de la crèche (1935); ork.-verken Le joli jeu (1929), Le poème des enfers (1930), Suite ministérielle (s. å.), Personnages (1936), violoncellkons. (1940), Rapsodie provencale för piano o. ork. (1930); en svit för blåsork. (1941); pianokvintett (1947), två pianokvartetter (1938 och 40), biåskvintett (1945) o. a.kammarmusik; Abécédaire, Suite d’autom-ne o. a. pianokomp.; kör- och solosånger. — Litt.: A. Machabey, Portraits de trente mu-siciens frangais (1949; m. verkfört.). K. R-n 105 106