PERICHON Period. Euridice bevarats Lamento dTole (ms. i Bo-logna) och sångsaml. Le varie musiche (1609) för 1, 2 el. 3 röster. Han åtnjöt anseende även som sångare och sjöng själv Orfeos parti vid premiären på Euridice. — Av Euridice utgavs klaverutdrag av C. Perinello (1919), nytr. av L. Torchi i L’arte musicale in Italia 6, facs.-uppl. av R. Accademia dTtalia (1934). Litt.: A. Solerti, Gli albori del melodramma (3 bd, 1904—05); O. G. T. Sonneck, Dafne, the first opera (i SIMG 1913/14). E. S-m Perichon [perijå'n], Anton, violinist och konsertarrangör (d. efter 1777), kom till Sverige omkr. 1740, var konsertm. i Adolf Fredriks hovkapell och därefter 1758—77 vid K. hovkapellet i Sthlm, där han 1744—58 dirig. offentliga konserter. Period, en sluten musikalisk gestalt av normalt omkring 8 takters (el. rättare taktmotivs) omfång. P. är till sin struktur principiellt helt symmetrisk och kan uppdelas i fyrtaktiga hälfter (försats och eftersats, oftast med halvslut emellan). Dessa, el. åtm. försatsen, äro i sin tur normalt sammansatta av tvåtaktiga motivgrupper (fraser). Inom formläran fungerar p. systematiskt sett som utgångspunkt för »statisk» formgivning. Ur gestaltpsykologisk synpunkt synes p. vara en mycket naturlig helhet, både med avseende på dess format och dess inre struktur. Dess viktigaste förutsättning är en regelbunden rytmisk växling mellan »tunga» och »lätta» taktdelar och takter, ur vilken organiskt sker en fördubbling 2 + 2 = 4 + 4 = 8. Denna struktur kan återfinnas i enstämmiga mel., vare sig den därvid förenas med en likartat regelbunden text eller ej. Där den uppträder i sina enklaste och mest schematiska former, är den oftast intimt förknippad med och förstärkt av det harmonisk-funktionella skeendet. P. har kommit att få en särsk. betydelse på formanalysens område genom H. Riemann och hans skola. Riemann betraktar p. som ett system av jambiska (upptaktiska) tyngdpunkts-förhållanden, varvid takten »4» blir den näst tyngsta och takten »8» den tyngsta, enl. följ, schema: 12345678 I överensstämmelse med detta grundschema kunna alla slutna mus. bildningar från 5 el. 6 ända upp till över 20-talet takter betraktas som modifikationer (förkortningar och utvidgningar) av p. och analyseras på så sätt, att alltjämt den »näst tyngsta» takten erhåller bet. »4», den »tyngsta» bet. »8» osv. Denna analysmetod kan särsk. ifråga om wienklassisk musik i hög grad bidraga till att klarlägga formella strukturer men har redan av Riemann själv missbrukats genom att upphöjas till ett slags formell universalprincip och genom att tillämpas i sammanhang, där den icke hör hemma. Det må i detta sammanhang anmärkas, att notbilden icke alltid ger en korrekt bild av periodbyggnaden. Dels förekommer att den tecknats med dubbelt så många taktstreck som tyngdpunktsförloppet kräver (varvid p. alltså skenbart omfattar 16 takter, särsk. vanligt är detta i valser o. a. stycken i 3/4 takt), dels förekommer att periodtyngdpunkterna parvis innehållas i samma takt (varvid p. skenbart omfattar endast 4 takter). Jämförande art.: Form, Fras, Takt. Betr. litt. se under Formlära. I. B-n Périssas [perissa'], Madelaine, nutida fransk tonsättare, elev av bl. a. Vidal. Bland hennes verk märkas La lé-cende des deux amants (1937), L’opéra pour rire (1944), 2 baletter o. a. scenmusik, oratoriet Sainte-Geneviève o. a. körverk, en fagottkonsert (1948) o. a. ork.-musik, en biåskvartett, sånger m. m. Perko'wski, P i o t r, polsk tonsättare (f. 1902 17/ii), elev av MK i Warszawa, senare till Szymanowski samt Roussel i Paris. P. blev 1945 departementschef i po. kultusministeriet; dir. för filharm, ork. i Krakow. Verk: Baletterna Swantewit (1930) och Rap-sod (1950); 2 symf. (nr 1 med soli och kör 1925; nr 2 1948), Sinfonietta (1931), violoncell-konsert (1933), kammarmusik (stråkkvartett 1930); körverk, pianokons, och sånger. Perkussionston (Reperkussions-t o n) ->Psalmodi. Pérlea, I o n e 1, rumänsk dirigent och tonsättare (f. 1900 13 A 2), anställd som kapellmästare vid Metropolitan 1949. P. har stud, för Beer-Walbrunn samt vid MK i Leipzig under bl. a. Graener; blev 1924 operakapellm. i Rostock och 1926 i Bukarest, dir. för operan där 1934. P., som även framträtt på La Scala, har skrivit ork.-verk, kammarmusik och sånger. G. M. Perlemuter [perlamytä'r], Louis, fransk violinist (f. 1911 10/7), blev 1950 1. konsertm. i Gbgs orkesterförening. 135 136