PEUERL Hans Pfitzner. Peuerl [på^arl] (Beurlin, Bäuerl, Bä-werl, Peurl, Peyerl), Paul, österrikisk organist, orgelbyggare och tonsättare (f. omkring 1570), från 1602 verksam i Horn, från 1609 i Steyer. Bland hans komp, märkas de äldsta kända ty. var.-sviterna. Verk: Newe Padouan, Intrada, Däntz und Galliarda (1611), Weltspiegel. Das ist: Neue teutsche Gesänge (1613), Ettliche lustige Pado-vanen, Intrada, Gaillard, Couranten und Däntz ... (1620), Gantz Neue Padovanen ... (1625). Nytr. i urval av K. Geiringer i DTÖ 36:2. Litt.: Elisabeth Noack, Ein Beitrag zur Ge-schichte der älteren deutschen Suite (i AMW 1919/20); P. Nettl, Zur Lebensgeschichte P. P:s (i BUM 1925); K. Geiringer, P. P. (i StM 1929); E. Mohr, Die Allemande (1932). B.Hbs Pe'vernage, Andries (Andreas), nederländsk tonsättare (1543—91), kyrkomusiker i Antwerpen; skrev mässor, motetter, madrigaler m. m. — Litt.: J. A. Stellfeld, A. P. ... (holk; 1943). de Peyret-Chappuis ->Etchevery. Pe(t)z, Johann Christoph, tysk tonsättare (1664—1716), bl. a. kurfurstlig kapellm. i Bonn från 1695 och opera-kapellm. i Stuttgart från 1706. P. var trol. lärjunge till Kerll och skrev såväl instr.- som vokalverk. — Nytr.: 6 sonater ur Duplex genius sive Gallo-Italus instrumen-torum concentus 12 constans symphoniis (1696), Concerto pastorale för 2 flöjter m. m., uvertyr 163 och scener ur operan Trajano, Imperator Romano (1696; 1699), 3 andliga solokantater ur Corona Stellarum Duodecim (1710), Missa Sancti Lamberti (1706) i DTB 27/28 (m. verkfört. och biogr. av Bertha Wallner). B. B-g Pezel ->Petzold(t). pf, förk. för pianoforte (->Piano 2), resp, poco forte (->Forte). Pfa'nnstiehl [-fti:l], Bernhard, tysk orgelspelare (1861—1940), organist och kyrkomusikdir. i Kreuzkirche, Dresden, 1912—34 och ryktbar som Regertolkare. Pfeil, Doris, ->Hansen. PfiTzner, Hans Erich, tysk tonsättare (f. 1869 5/5 i Moskva, d. 1949 22/5 i Salzburg), en av romantikens sista märkesmän på mus. område. Oberoende av modeströmningarnas växlingar fullföljde P. genom hela sin verksamhet en egenartad, personlig linje av stark expressi-vitet och sensibilitet och framstod under senare delen av sin levnad alltmer som den sammanhållande och mest nationellt fotade av Tysklands musikergestalter. — Prof. 1913. Hdr vid univ. i Strassburg. LMA 1917. Bayersk GDM 1920. Utbildad vid Hochs Kons, i Frankfurt a. M. för bl. a. Kwast (piano) och I. Knorr (komp.) verkade P. som lärare vid MK i Koblenz 1892 —93 och som teaterkapellm. i Mainz 1894—96. Åren 1897—1907 var han komp.-lärare vid Sternsches Kons, i Berlin och 1903—07 även 1. kapellm. vid Theater des Westens. Efter att 1907—08 ha lett Kaim-Orch. i München blev P. 1908 stadsmusikdir. i Strassburg, där han 1910 —16 dessutom var 1. kapellm. vid operan. Säsongen 1919—20 dirig. han Münchens Konzert-verein, förestod 1920—29 mästarklassen i komp, vid MH i Berlin och avslutade sin offentliga gärning som prof, i komp, vid MA i München 1930—34. Som dirigent framträdde han sparsamt utomlands, främst med egna verk (Sthlm 1936). Som tonsättare utgick P. från romantikerna, främst Schumann och Wagner. En anknytning till den förre bibehöll han livet ut, särsk. i sin betydande romansproduktion. I sin musikdramatik — djupt förankrad i ty. tradition och föreställningsvärld och präglad av en ömsom esoterisk, ömsom extatisk romantik — anknöt P. i sitt förstlingsverk för scenen, Der arme Heinrich (1891—93), direkt till Wagners Parsifal. Men redan Die Rose vom Liebes-garten (1897—1900) anslår andra tonfall, och med sitt huvudverk, Palestrina (1912—16), står P. på fullt självständig grund. Problemen ha här blivit allmänmänskliga, och tonspråket har fått en arkaiserande prägel av kärv, nästan asketisk art, genomandat av en djupsyftande symbolik. I sitt sista arbete för scenen, Das Herz (1931), återgår P. till förromantiska före 164