PRIMITIV MUSIK första gången, andra gången, en anvisning, åsyftande det olika utförandet vid första resp, andra avslutandet av en repris, då vanl. tecknad |T j pr P. v. och s. v. kan även avse hela reprisen, t. ex. så, att den först utföres forte, därefter piano. Primitiv musik, gängse bet. för de s. k. naturfolkens musik. Primitiv är naturfolkens musik endast i jämförelse med kulturfolkens. Uttrycket p. måste därför förstås i relativ, ej i absolut mening. Även de försök som utförts av olika forskare ss. C. Darwin, K. Bücher och C. Stumpf, åsyftande att draga slutsatser om musikens ursprung ur arten och karaktären av naturfolkens musik, blevo därför med nödvändighet hypotetiska. Å andra sidan tillhör musiken hos naturfolken betydligt tidigare utvecklingsstadier än t. ex. den hos de gamla kulturfolken i främre Orienten el. Ostasien. De senare förmedla utan tvivel de äldsta mus. dokument som vi äga kunskap om. Dessa visa bl. a., att musiken i sin begynnelse tjänade ändamål, som lågo utanför densamma. De äldsta naturfolkens sånger äro övervägande förknippade med magiska kulthand-lingar. De äro själva mäktiga magiska troll-medel, med vilka man vinner krigslycka och jaktbyte, befordrar fruktsamheten, hjordarnas tillväxt och åkrarnas frodighet, åstadkommer de sjukas tillfrisknande och fientliga demoners fördrivande osv. Ur detta nära samband mellan musiken och det kultiskt-magiska förklaras det förhållandet, att sånger och instr. få sjungas resp, spelas endast vid bestämda tillfällen och förbehållas bestämda tider på året el. under dagen, vissa individer, släkt- el. åldersgrupper, religiösa el. sociala samfund. Även sättet att föredraga sångerna står på flerfaldiga sätt i sammanhang med deras magiska betydelse. Sångaren förlänar gärna stämman en färgning, som avviker så mycket som möjligt från den normala människorösten, framhäver den bland den stora mängden och tillåter den bli ett övernaturligt väsen. Man använder därför ofta i stället för el. jämte bröststämman även falsetten, beledsagar, avbryter el. avslutar sången med utrop, skrik, härmande av djurläten osv. För att öka upphetsningen använder man med förkärlek våldsam tonstyrka och skarpa klangfärger. På magiska föreställningar återgå slutl. icke minst de ändlösa upprepningarna av korta melodisk-rytmiska motiv, liksom överhuvud den förvånansvärda uthållighet med vilken man musicerar. Detta försätter sångaren el. instrumentalisten i ett rustillstånd, ur vilket man vinner magisk kraft att träda i förbindelse med andarnas, gudarnas och demonernas värld. Först i ett högre kulturstadium möter man även hos naturfolken musik, som ej längre i denna exklusiva mening tjänar magiska ändamål. I och med inskränkningen el. förbleknan det av den urspr. magiska världsbilden följer så småningom ett åtskiljande av kultisk och profan musik. Bredvid det ängsliga bevarandet av traditionen träda improvisatoriska element, det musikantiska förändrandet och vi-darebildandet av det mottagna. Sångerna uppfattas ej längre som uppenbarelser av högre demoniska makter utan värderas som individuella produkter av enskilda sångare. Samtidigt med denna utveckling framträda så småningom ur enstaka folks och folkstammars kollektiv yrkesmusiker, ss. sångare och orkestrar vid hövdingarnas hov (Afrika) el. barder och vandrande musikanter (Östafrika, Centralasien och Mongoliet). Den långa förhistoria, som de nutida »primitiva» folken redan ha bakom sig, låter även i musiken de gemensamma dragen träda tillbaka för de karakteristiska. Enstaka naturfolk på förhållandevis låg kulturnivå ss. vedda-folket på Ceylon el. eldsländarna i Sydamerika äga sånger, som blott bestå av 2—3 nära intill varandra liggande toner. Hos andra däremot har åtm. huvuddelen, innehållande det väsentliga textmaterialet, karaktären av till tonmaterial och omfång begränsat recitativ. Naturfolk på högre kulturstadium uppvisa redan melodier av utomordentlig mognad. Om tonsystem i ordets eg. mening kan knappast bli tal betr, de äldre naturfolken. Skalorna äro tvärtom starkt bundna vid melodin och ej bindande för deras musik i allmänhet. Tonstegen ha ingen bestämd storlek, och t. o. m. inom en och samma sång kan intervallstorleken växla. Intonationen fluktuerar alltefter variationsbredden hos melodierna från sång till sång, från strof till strof och från sångare till sångare. Fasta intervall uppstå först på högre kulturstadium genom instrumentens inverkan, vilka dock till största delen ha lånats från högkulturerna. Också de mest primitiva melodier visa redan bestämd lagbundenhet i fråga om formen. Motivens variation kan växla från individ till individ men håller sig alltid inom bestämda gränser och lämnar den karakteristiska motivgestalten orörd. Ofta omväxlar med ett motiv ett el. flera motmotiv på det sättet, att huvudmotivet alltid återvänder (rondo). Mycket utbredd är även växelsången (särsk. i Afrika), varvid en kör övertar upprepandet av försångarens solo el. dess utvidgning genom en refräng. Utom genom melodins rörelse bestäms motivgestalten väsentligen genom rytmen. Även i rytmiskt hänseende äro motiven variabla inom vissa gränser. Till de vanligaste yttringarna höra bl. a. förlängningar och förkortningar av motivet, uppdelning av längre och sammanslagning av kortare tidsvärden, accentförskjutningar osv. Härav uppstå rytmiska former, som äro främmande för eur. konstmusik: 5-, 7-, 10-och 12-delade grupper med olikartad fördelning av accenten, växling mellan 6/8 och 3/4 takt osv. I enlighet med sitt eg. väsen är naturfolkens musik enstämmig. Dock möter man redan hos 241 242