PROLATIO Verk för ork.: »Klassiska symfonin» op. 25 (1916—17), symf. nr 2 op. 40 (1924), nr 3 op. 44 (1928), nr 4 op. 47 (1924—30), nr 5 op. 100 (1944), nr 6 op. 111 (1945—46), Sinfonietta op. 5 (1909; omarb. 1929 ss. op. 48), symf. dikten »Drömmar» op. 6 (1910), symf. skissen »Om hösten» op. 8, »Skytiska sviten» (»Ala och Lolly») op. 20 (1914), Divertimento op. 43 (1925 —26), symf. sviten »Löjtnant Kizje (Kijé)» op. 60 (1933—34; eg. filmmusik), symf. barnsagan »Peter och vargen» för berättare och ork. op. 67 (1936), »Rysk uvertyr» op. 72 (s. å.), symf. - sviten »1941» op. 90 (1941), »Ode till krigets avslutning» op. 105 (1945) o. a. — Konserter: Pianokons. nr 1 Dess-dur op. 10 (1911), nr 2 g-moll op. 16 (1913; omarb. 1923), nr 3 C-dur op. 26 (1917), nr 4 för vänster hand op. 53 (1931), nr 5 G-dur op. 55 (1932), violinkons, nr 1 D-dur op. 19 (1913), nr 2 g-moll op. 63 (1935), violon-cebkonsert op. 58 (1935—38). Vokalmusik med ork.: »Den gula svanen och vågen» för 2 damkörer och ork. op. 7 (1910), »De äro sju», kantat för tenor, kör och ork. op. 30 (1917), kantat till 20-årsdagen av oktoberrevolutionen för bl. kör, symf.-, militär-, slagverks- och folkinstrumentork. op. 74 (1937), »Aleksandr Nevskij», kantat för mezzosopran, bl. kör och ork. op. 78 (1938; ur musiken till en film m. samma namn), »Balladen om pojken, som förblivit okänd», kantat för soli, kör och ork. op. 93 (1942—43), oratoriet »Fredens väktare» (1950) m. m. Kammarmusik: Stråkkvartett nr 1 op. 50 (1930), nr 2 op. 92 (1941), sonat för 2 violiner op. 56 (1932); violinsonat nr 1 f-moll op. 80 (1938—46), nr 2 D-dur op. 94 b (1942—44), ballad för violoncell och piano op. 15 (1912); vio-loncellsonat C-dur op. 119 (1949); uvertyr över hebreiska temata för klarinett, piano och stråkkvartett op. 34 (1919; även för ork.); sonat för flöjt och piano op. 94 (1942—44); kvintett för oboe, klarinett, violin, viola och kontrabas op. 39 (1924) o. a. Verk för piano: 8 sonater, 2 sonatiner op. 54 (1931), Réminiscences, Élan, Désespoir, Suggestion diabolique op. 4 (1908—12), Toccata op. 11 (1912), cykeln Sarcasmes op. 17 (1912—14), Visions fugitives op. 22 (1915—17), danssviter, etyder, stycken för barn m. m. — Sånger; filmmusik. Litt.: S. P., The war years (i MQ 1944); I. Nestjev, P. (fr. uppl. 1946); dens., S. P. (amer. uppl. s. å. m. verkfört.); spec.-nr (11) av Tempo 1949 (m. verkfört, och disk.). M. S. Prolatio ->Mensuralnotskrift. Prolo'g (av grek. pro'logos, företal, inledning), inledande presentation av ett skådespel. I den fr. operan från Lully utformades p. regelbundet till en separat scenhandling, som, ofta i allegorisk form, utmynnade i en devot hyllning till den regerande monarken, och mer el. mindre i anslutning till denna plägsed förekommo p. även i andra länder under hela 1600-t. och ända in på 1800-t. och senare vid 251 festföreställningar. Ibland har p., t. ex. i Gou-nods Romeo och Julia, i stället ss. förhandling anknutits till den spelade operan, och liknande funktion har p. även i Leoncavallos Pajazzo. I Italien utbyttes p. i regel mot en efter skådespelets slut framförd hyllning, 1 i z e n s a. E. S-m Prome'theus [-tevs], i grek, mytologi en av titanerna, som stal den av Zeus för människorna undanhållna elden och återförde den till dem. Detta motiv har musikaliskt utnyttjats i bl. a. följ, verk: Die Geschöpfe des Prometheus, balett. Koreografi av S. Vigano. Musik av L. van Beethoven. Uppförd ffg.: Wien 1801. Prometheus, symf. dikt av F. Liszt (1850; omarb. och uppf. ffg.: Weimar 1855). Prometheus unbound, dikt av P. Shelley, tonsatt för soli, kör och ork. av C. H. Parry. Uppförd ffg.: Gloucester 1880. Prométhée, lyrisk tragedi. Musik av G. Fauré till text av J. Lcrrain och A. F. Hérold. Uppförd ffg.: Béziers 1900. Prometheus (Le poème du feu), symf. dikt för piano och ork. av A. Skrjabin (1909— 10; Moskva 1911). H. M-g Pro Mu'sica Anti'qua, belgisk kammarensemble, gr. i Bryssel 1933 av Saf-ford Cape och bestående av sångare och instrumentalister. P., som specialiserat sig på musik från 1200—1500-t., har kon-serterat i Europa och Amerika (1949) och gjort uppmärksammade grammofoninspelningar. G. M. Propo'rtio, lat., eg. förhållande. 1. Inom mensuralnotskriften förändrades de angivna noternas normala tidsvärde (integer valor) genom olika slag av p. Det matematiska fundamentet för proportionsläran går i princip tillbaka på 500-talsteoretikern Boethius. Hela systemet är baserat på föreställningen om en oföränderlig »grundpuls», tactus, ung. motsv. M. M. = 50—60. Tactus representeras vanl. av semibrevis; övriga notvärden betraktas som mångfalder el. delar därav. Mot slutet av 1400-t. särskilde man 5 huvudarter av p., av vilka de vanligaste voro proportio d u-p 1 a, varvid 2 semibreves utfördes på samma tactus, proportio tripla med 3 semibreves per tactus och proportio sesquial-t e r a, där 3 semibreves utfördes på samma tidsenhet som 2 tactus. Som en reminiscens av proportionsläran kvarlever i modern musikpraxis alla breve. Denna teori är i princip relativt enkel men erbjuder likväl åtsk. svårigheter vid transkrip-tionen av notmaterialet. Ingående specialstud. ha gjorts av bl. a. J. Wolf och W. Apel. Jämförande art.: Integer valor, Mensural-notskrift, Tactus. Litt.: J. Wolf, Geschichte der Mensuralno-tation (1904); dens., Handbuch der Notations- 252