PUCCINI Giacomo Puccini. i konsten att improvisera. Då han som 20-årig fått bevittna en föreställning av Verdis Aida stod det emellertid klart för honom, att det ej var kyrkomusiken utan operan som bäst svarade mot hans konstnärliga uttrycksbehov. Med ekonomiskt bistånd av dels drottning Margherita, dels en förmögen släkting fick han därför komplettera sin utbildning vid MK i Milano för Bazzini och Ponchielli. Som operakompositör deb. Puccini 1884 med en romantisk enaktare, Le villi, som fallit igenom i förlaget Sonzognos pristävlan men som vid premiären på Teatro dal Verme i Milano blev mycket välvilligt mottagen av publiken och kritiken. Hans första opera av större format, Edgar (La Scala 1889), slog däremot illa ut och upplevde endast ett fåtal föreställningar. Alldeles bortkastat var dock inte det arbete Puccini här nedlagt; det hade tvärtom i hög grad hjälpt honom att intensifiera sitt tonspråk, och med nästa verk, Manon Lescaut (1893), vann han genast förbehållslöst erkännande och snart nog även världsberöm-melse som den ypperste bland Italiens yngre musikdramatiker. Puccinis nästa opera, Bo-hème — som sedermera skulle bli hans allra populäraste —, mottogs till en början ganska reserverat, Tosca väckte med sin karaktär av »thriller» här och var mycket starka betänkligheter, urpremiären på Madame Butterfly blev rentav ett veritabelt fiasko, och Suor Angelica — det mellersta stycket i den triptyk som presenterades 1918 — förblev ständigt ett sorgebarn för tonsättaren. Bortsett från sistn. verk samt operetten La rondine voro bakslagen emellertid rent tillfälliga och hämmade ingalunda karriären i stort; Puccini vann näml, stadigt fotfäste vid all världens operascener, och hans representativa verk höra alltjämt till de mest spelade i den internat. repertoaren. Premiären på sitt märkligaste musikdrama, Turandot, fick han dock själv aldrig uppleva; det var vid hans död icke helt färdigt, utan dess sista scener utformades av F. Alfano på grundvalen av tonsättarens fragmentariska skisser. Puccinis stilutveckling. Som närstående samtida till Mas-cagni och Leoncavallo har Puccini ofta ställts i led med dem och stämplats som verist. Om än i någon mån motiverad, är denna etikett dock icke tillfyllest el. ens fullt riktig som karakteristik. Puccini stod visserligen icke främmande för de veristiska idéerna. Böjelsen för realism fanns även hos honom, och såväl i sin lust att ta upp enkla och rättframma »true stories» (Bohème, Madame Butterfly, Suor Angelica) som i sin känsla för vissa brutala effekter och stämningar (Tosca, Manteln, Turandot) hade han onekligen något gemensamt med de utpräglade veristerna. Men han blev likväl icke en av dem. Han var realist, men han var också en lyriker med ömmare sentiment och finare valörsinne än medtävlarna omkring honom, och han ville icke bindas av några fixa program. Han gick sin egen väg och hävdade sig i sin stilutveckling som en säkrare och smidigare artist än verismens doktrinära företrädare. I Manon Lescaut hade han funnit grundformeln för sin personliga cantilena och för expansionen av en lika utpräglat puccinisk kär-leksduo, och den fann han förklarligt nog ingen anledning att frångå. Däremot vinnläde han sig efterhand, inte minst som instrumen-tatör, alltmera om att ekonomisera med sina tillgångar, och hur mästerligt han som teatermusiker förstod att avväga sina effekter framträder inte minst i Tosca, som trots en kol-portagemässig handling blivit hans dramatiskt kanske styvaste arbete. Vilket inte nödvändigt betyder att det tillika skulle vara hans intensivaste. Obestridligt är endast, att han även i detta fall känt äkta inspiration, ty Puccini — som alltför ofta beskyllts för att vara en publikfriande fäsör — skrev aldrig blott och bart på effekt; han måste ständigt känna sig på något sätt personligt gripen för att ge sig i kast med ett ämne. Hans håg stod framför allt till den seriösa dramatiken, men att han jämte sin omedelbara känsla för tragiska accenter också hade anlag för en raffinerad buffa-stil röjes tydligt i enaktaren Gianni Schicchi och även i behandlingen av de tre komiska 263 264