PULC1NELLA Pedalpuka. P. är av asiatiskt ursprung och torde ha inkommit till Europa med en arab., mindre, mera skålformig typ över Spanien och en annan, den större, djupa p., trol. över Ungern. Till en början användes denna senare typ enbart som krigsinstr. i kavalleriet. Tills, m. trumpeter och horn förekommo dock p. även i andra sammanhang. Pukparet infördes av Lully i operaorkestern 1675. Litt.: P. R. Kirby, The kettledrums: an his-torical survey (i ML 1928). Å. L-y PulcineTla [poltji-], balett. Koreografi av L. Mjasin. Musik — med sångstämmor — av I. Stravinskij med motiven hämtade från Pergolesi. Uppförd ffg.: Paris 1920 av Djagile vbaletten; Sthlm 1927 (iscensättning av Lisa Steier). Pulver [paTvo], J e f f r e y, eng. musikskriftställare och violinist (f. 1884 22/e), elev av Sevcik, Marteau, A. Moser o. a. P. är specialist på äldre eng. musik; spelar även viola d’amore o. a. äldre instr. Skrifter: A dictionary of old English music and musical instruments (1923), A biographical dictionary of old English music (1927) m. m. samt art. i PMA, MT, MQ o. a. musiktidskrifter. G. M. Pumpetpåse, -tråd, ->Luftlåda. Punctum ->Neumer. Punctus. 1. ->Mensuralnotskrift. 2. Namn på de variabla satsavsnitt (primus punctus, secundus punctus etc.; pluralis puncta), som vardera repeteras med stående halv- och helslutformler (ouvert och clos) i medeltida ur sekvensen deriverade former, framför allt ->estampie. I. B-n Pundnoter (ty. Pfundnoten), allmänt vedertaget namn på de långa notvärden, som äro bärare av cantus firmus i otaliga flerstämmiga kompositioner, t. ex. Notre Dame-skolans organum-satser, 1500—1600-t:s koralbearb. för orgel, vissa av Bachs el. Regers orgelverk m. fl. Punkt anger i notbilden: a) placerad efter nothuvuden: förlängning av notvär-den, ->Punktering; b) placerad över nothuvuden: artikulationsarter, ->Portato, Staccato. Betr, punktens användning och olika betydelse i äldre notskrift ->Men-suralnotskrift. — Se även Interpunktion. Punkte'ring, i modern noteringspraxis förlängning av ett notvärde genom utsättandet av en punkt efter nothuvudet. E n punkt innebär förlängning med hälften av nottecknets värde, två punkter med hälften av nottecknets värde plus hälften av den första punktens värde, dvs. med tre fjärdedelar. Exempel: I äldre notskrift och nottryck (ännu ett stycke in på 1800-t.) påträffas p. som gälla även över taktstreck, fall som numera alltid tecknas ss. överbindningar (notex. 1): Ur ped. och teor. skrifter från tiden före 1750, framför allt från barocken, kan utläsas att p. ännu icke användes med samma matematiskt exakta innebörd som den senare fått. Fram till mitten av 1700-t. var dubbel-p. ett praktiskt taget okänt noteringssätt; man använde nästan uteslutande enkel p. (3 + 1), men dess värde kan, beroende på det mus. (och ibland även affektmässiga) sammanhanget, variera från triolkaraktär (2 -|-1) till dubbel-p. (7 +1). Tre spec. fall äro härvid av intresse. Det 1. fallet är den särsk. under senbarocken vanliga noteringen av punkteringar mot trioler (notex. 2). I många fall (t. ex. hos Händel och Bach) är detta ett förkortat skrivsätt för rytmer, som helst böra återges i överensstämmelse med triolrörelsen (dvs. som 6/8-, 9/8-el. 12/8-takt). I enstaka fall är det däremot tvärtom frågan om verklig p. J. J. Quantz anger också i sin Versuch ... (1752) att p. i sådana sammanhang noggrant böra utföras som de äro noterade. Det 2. fallet är en för den fr. uvertyren och likartade instrumentalstycken karakteristisk punkteringsrytm, vilken enl. alla samtidas utsago skall utföras med en mycket skarpt punk 267 268