PURCELL terad rytm, dvs. närmast som en dubbel-p., ev. t. o. m. med en kort paus före det korta notvärdet. (J. J. Quantz säger uttryckligen att den korta noten i sådana sammanhang, oberoende av skrivsätt, alltid skall utföras som »drey-geschwänzt», dvs. som 1/32-delsnot!) Detta maner får dock icke missbrukas genom att till-lämpas även i barockmusik, som varken formellt el. stilistiskt har med den fr. uvertyren att skaffa. Det 3. fallet är en likaledes fr. praxis, som tycks ha varit på modet i början av 1700-t. och som enl. samtida skriftställare går ut på att alla passager av snabba, i notbilden liklånga notvärden (t. ex. 1/16-delsföljder) skola utföras »ojämnt», dvs. med förlängning resp, förkortning av varannan ton (»inégales»). Detta maner torde — i motsats till den fr. uvertyr-p. — icke vara direkt önskvärt att återuppliva i modern praxis, bl. a. enär vi äga otillräcklig kännedom om hur och i vilken utsträckning det kommit till användning. — Betr. s. k. »omvänd punktering» ->Lombardisk rytm. I. B-n Jämförande art.: Uppförandepraxis. Punto, Giovanni, ->Stich. PURCELL, HENRY. Den engelske tonsättaren Henry Purcell [po:sl], f. mellan juni och den 20 nov. 1659, d. 21 nov. 1695 i Westminster, är en av sitt lands märkligaste musiker genom tiderna och en av barockens mest personliga kompositörer. I • hans verk förenas traditionerna från 15- och 1600-t:s blomstrande eng. tonkonst med påverkningar från samtida it. och fr. musik. Mest påfallande i den tidigt bortgångne mästarens produktion är måhända den rika och djärva klangbehandlingen, vars rötter man får söka dels i de senvene-tianska tonsättarnas verk, dels hos de eng. madrigalisterna. Som den sammanfattande gestalten för en hel epoks såväl kyrkliga som världsliga eng. musikska-pande erinrar Purcells ställning i musikhistorien i mycket om Bachs; liksom denne tillhörde han också en betydande musikersläkt. Purcell har blivit kallad »Orpheus Britannicus» (ffg. på titelbladet till A collection of the choicest songs, utg. i 2 bd 1698—1702). Uppgifterna om Purcells liv äro sparsamma. Fadern, Thomas P., var en framstående musiker, som efter restaurationen 1660 giorde en vacker karriär vid hovmusiken: han blev sålunda både »gentleman of Chapel Royal» och kompositör för konungens violinorkester. Även farbrodern, Henry P. (d. ä.), var »gentleman 269 Henry Purcell. Oljemålning av John Closterman. of Chapel Royal». Purcells bror, Daniel P. (omkr. 1660—1717), var org. vid Magdalen Coll., Oxford, och vid S:t Andrew’s i Holborn från 1713; efterträdde brodern som hovkompositör 1695. — I likhet med så många andra av Englands ledande musiker vid denna tid uppfostrades Purcell vid det kungl. kapellets gosskör, där han fick en synnerligen gedigen skolning. Den vokala utbildningen försiggick efter it. förebild och var vad beträffar repertoaren i första hand uppbyggd kring de elisabethanska körmästarnas verk: T. Tallis, W. Byrd, T. Morley, O. Gibbons m. fl. Även den instrumentala undervisningen var osedvanligt grundlig. Purcell lärde sig sålunda ej blott att spela olika instrument som violin, luta och klaver utan även att reparera dem; 1683 kom han f. ö. att utnämnas till uppsynings-man över de kungl. instrumentsamlingarna, vid vilka han redan vid 13 års ålder blivit assistent. Bland Purcells lärare må nämnas Humfrey, som stud, i Italien och Frankrike, och den produktive kyrkomusikern Blow. Purcell var mycket tidigt utvecklad — den äldsta kända kompositionen av honom är från 1675, When Thirsis did the splendid eye (för soloröst och b. c.) — och kom att i unga år bekläda synnerligen viktiga poster inom eng. musikliv. Är 1677 utnämndes han till kompositör vid den kungl. violinorkestern, efterträdde 2 år senare Blow som org. i Westminster Abbey, tillträdde 1682 motsv. tjänst vid Chapel Royal och blev 1683 Karl II:s hovkompositör. 270