PÄMINGER Fairy queen (i ML 1920); A. B. Smith, H. P. (i ML 1937); H. M. Millen, H. P. and the ground bass (i ML 1948). Pyk, Louise, operasångerska, sopran (1849—1929), en av sin tids främsta sv. koloratursångerskor. Efter stud, vid MK i Sthlm och för F. Arl-berg deb. P. 1873—74 på K. teatern där som Agathe i Friskytten och Donna Elvira i Don Juan; anställd 1875—77. Sjöng efter 1878 på Covent Garden, i Leipzig och Khmn med framgång och uppträdde sista ggn i Sthlm 1893. Åren 1883—91 sjöng hon i USA, även på konserter. G. P. Py'lkkänen, Tauno Kullervo, finländsk tonsättare (f. 1918 22/3), fil. rnag. vid Hfors univ. 1941, tjänstgör sedan 1943 vid radions grammofonavd. och är musikkritiker i flera tidskrifter. P. har stud. komp, för Madetoja och Palmgren vid Sibeliusakad. Han skriver med stor lätthet och synes ha särsk. fallenhet för scenisk musik. År 1950 erhöll han »Prix Italia» för radioballaden Sudenmorsian (»Vargbruden»), — Sibeliusstipendiat 1947. Verk: Operorna Bathseba Saarenmaalla (1940), Mare och hennes son (Hfors 1945) och Simo Hurtta (Hfors 1949); ork.-verk, bl. a. en symf., de symf. dikterna Kullervos krigsfärd och Ultima Thule; kammarmusik, körverk och sånger m. m. A. F. Pytagoreisk skala, ters ->Tonsystem. Pytagoreiskt komma ->Komma. Pytha'goras från Samos, grekisk filosof, matematiker och musikteoretiker (omkr. 585—omkr. 500 f. Kr.), vars läror endast äro bekanta genom elevkretsens skrifter (den pythagoreiska skolan i Kroton, Kalabrien). Pythagoréerna (kanonikerna) hävdade i motsats till de senare aristoxeniska s. k. harmoni-kerna, att konsonanserna helt äro beroende av de matematisk-geometriska talförhållandena i stränglängder el. svängningsperioder. ->Komma. — Litt.: S. E. Svensson, Vårt tonsystem och dess temperaturer (i STM 1950). B. Hbs Pålson-Wettergren, Gertrud, operasångerska, mezzosopran (f. 1897 17/2), med sin omfångsrika, uttrycksmättade stämma, dramatiska inlevelse och fördelaktiga apparition en av Sveriges främsta musikdramatiska artister, engagerad vid K. teatern i Sthlm 1922—48. — Litt. et art. 1931. Hovsångerska 1936. P., som stud. bl. a. för O. Lejdström vid MK i Sthlm 1914—18, Haldis Ingebjart och G. Bratt, vid operaskolan 1922—23 samt senare i utlandet, deb. 1922 som Cherubin i Figaros bröllop Gertrud Pålson-Wettergren. på K. teatern, till vars ledande artister hon räknades redan efter sin Carmengestaltning 1925. Hon har gästspelat i de skand. länderna, Riga, på Metropolitan 1935—36 och 38 samt på Covent Garden 1936 och 39. Roller (u. n.): Titelr. i Orfeus, Ortrud i Lohengrin, Brangäne i Tristan och Isolde, Fricka i Nibelungens ring, Herodias i Salome, Grete i Klangen i fjärran, Azucena i Trubaduren, Ulrica i En maskeradbal, Eboli i Don Carlos, Amneris i Aida, Fru Page i Falstaff, Santuzza i Cavalleria rusticana, titelr. i Mig-non, Delila i Simson och Delila, Marfa i Cho-vansjtjina, Marina i Boris Godunov, Grevinnan i Spader dam, Buryjovka i Jenufa, Mrs Pea-chum i Tiggarns opera, Lisa i Bäckahästen, Ochlonna i Adils och Elisiv, titelr. i Singoalla, Orloffsky i Läderlappen, titelr. i Boccaccio, Sylva Varescu i Csardasfurstinnan m. fl. G. T-n På Sicilien ->Cavalleria rusticana. Påslagsidiofoner, bruklig bet. för de slaginstrument, som bringas att ljuda genom icke klingande hjälpmedel (handen, trumstock, kläpp). Gruppen är talrikast företrädd i utomeur. länder och omfattar avstämda stavar, plattor el. rör, ofta skalmässigt förenade till instr., på vilka mel. spelas med slagträn (->-gong, litho-fon, metallofon, xylofon). I Europa äro -> triangel, ->klockor resp. ->klockspel och ->celesta dess mest framträdande representanter.— Jfr vidare Slitstrumma o. Tubafon. E.E. Päminger ->Paminger. 273 274