RAMEAU RA ME AU, JEAN P HI LIP P E. Det franska 1700-t:s störste tonsättare var Jean Philippe Rameau [ramå'], f. 1683 (döpt 25/0) i Dijon, d. 1764 12/9 i Paris, tillika med Lully den främste representanten för den äldre lyriska tragedin; därjämte genom sina teor. skrifter den moderna harmonilärans grundare. Utan att principiellt frångå stilidealen hos Lully, som modellerade operadramat till en mus. spegelbild av den fransk-klassiska tragedin, förmådde Rameau skänka nya accenter åt handlingen och samtidigt genom instrumentala inlägg och i behandlingen av sångsatsen uppluckra den något stelnade retorik, som var en exponent för den stränga hovetiketten under Ludvig XIV. I några särdrag, särsk. i brett upplagda scener för kör, ackompanjerande den dramatiska dialogens deklamation, närmar han sig stundom även den patetiska storvulenhet, som karakteriserar Glucks senare reformdramer. Rameaus liv och verk. Rameau växte upp i Dijon, där fadern, Jean Rame au, var organist. Sonens mus. anlag tycks tidigt ha framträtt, och han sägs med fadern som läromästare redan vid 7 års ålder ha fullkomligt behärskat a vistaspelet vid klaver. Av 7 syskon vann brodern C1 a u d e ett visst anseende som org., och även systern Cathérine blev uppmärksammad som kla-verspelerska. Äldre uppgifter att Rameau urspr. ämnats för ämbetsmannabanan äro av tvivelaktig sanningshalt. Visst är, att han på faderns direkta bedrivande 1701 reste till Italien för att förkovra sina mus. kunskaper. Redan året därpå var Rameau dock åter i Frankrike och innehade under de följ, åren olika anställningar som musiklärare och org. i Avignon och Clermont-Ferrand. Från 1705 el. 06 vistades han åtm. 3 år framåt i Paris och utgav därunder (1706) d. 1 av Pièces de clavecin. Ånyo knuten till provinsens musikliv, var han bl. a. org. i Lyon samt för 2. ggn anställd som crg. vid katedralen i Clermont. När han 1723 för gott slog sig ned i Paris hade han med Traité de Vharmonie (1722) redan förvärvat ett visst anseende som lärd musiker. Elever började också flockas kring honom, och själv blev han org. 1732 vid kyrkan S:te Croix de la Bretonne och 1736 vid jesuitkollegiet. En mäktig gyn- Jean Philippe Rameau. Målning av Aved. nare fann han i den rike generalförpaktaren La Pouplinière, hos vilken han — gift sedan 1726 med sångerskan Marie-Louise Mangeot — även erhöll sin bostad, samtidigt fungerande som mus. smakråd åt sin välgörare. Rameaus ganska ivriga försök att göra sig gällande som musikdramatiker i en seriösare genre blevo länge resultatlösa. Däremot lyckades han genom landsmannen Pirons förmedling få insteg på förstadsteatrarna. Hans första mus. lustspel voro L’Endriaque (1723), L’enrölement d’Arle-quin (1726) och La robe de dissention ou Le faux prodige (s. å.). En tonsättning av Voltaires bibeldrama Samson (1731) lämnade Rameau ofullbordad, emedan operaledningen inte ville veta av bibliska ämnen, och han deb. i stället som seriös dramatiker med Hippolyte et Aricie (1733), en täml. svag efterbildning av Racines Phèdre, förf, av abbé Pellegrin. Rameau vann visserligen nästan genast erkännande hos sådana män av facket som Campra. Den stora publiken betraktade däremot hans opera närmast som ett sacrilegium mot Lullys traditioner och hade svårt också att förlika sig med 301 302