RECIT ATIV la Chambre», senare 1. intendent för hovmu-siken och 1772 operans generalinspektör. Han skrev flera operor och baletter tills, m. F. Francoeur samt kantater och kyrkomusik. — Litt.: L. de la Laurencie, L’école frangaise de violon, ... 1 (1922). K. R-n Re bikov, Vladimir Ivanovitj, rysk tonsättare och dirigent (1866—1920), företrädare för en modernistiskt-experimenterande riktning av starkt subjek-tivt-psykologiserande karaktär, ofta med parodisk syftning. R. stud, vid MK i Mcskva, i Berlin och Wien och slog sig 1901 ned i Moskva. I sina verk tog han avstånd från slutna former och gängse mus. lagbundenhet och skapade med sina Mé-lomimiques för piano (op. 11, 15 och 17) en egenartad kombination av musik och mimik, även tillämpad i flera vokalverk och »dramatiska fabler». R. var en av de första västerländska tonsättare som begagnade heltonska-lan. Bland hans komp, märkas scenverk, där-ibl. Jelka (»Julgranen», Moskva 1903) och pantomimen Bjelonesjka (»Lilla Snövit», Tiflis 1909), ett antal »musikaliskt-psykologiska tavlor» för ork., vokal- och pianoverk m. m. — Övers. F. Gevaerts instr.-lära till ry. G. P. Recercare ->Ricercar. Re'chnitzer-Möller, Henning, dansk tonsättare och skriftställare (f. 188 9 20/io), elev av bl. a. Juul, var 1921—39 bosatt i Berlin, från 1934 org. i da. kyrkan där; sedan 1941 org. i Kristkirken i Khrnn. Verk: Operan Die Krone (Berlin 1926) o. a. scenmusik; symfonisk fantasi för ork. med alt-el. barytonsolo op. 43, kammarmusik, pianostycken och sånger. Er-l Recital [risa^tal], eng., i engelsktalande länder bruklig benämning på solistkonsert i motsats till c o n c e r t, framförande med ensemble. Termen lanserades vid Liszts framträdanden i London omkr. 1840. Recitationston (reperkussions-ton, ténor, tuba) har utkristalliserats ur det högtidliga framsägandet av en helig text och innebär, att orden med smärre avvikelser siuneas på samma ton. Termen användes företrädesvis inom greg. sång. De delar av liturgin, som utföras i r., äro läsningar, böner och s. k. versiklar, vilka sistn. tjäna som inledning till bönestunder och tillägg till böner, hymner m. m. I den greg. sången bilda de i r. utförda partierna det stilistiskt sett primitivaste skiktet. Som r. valdes i allmänhet tonen a, vilken är belägen i mitten av det medeltida skalsystemet och som samtidigt utgör mötesplats för högt och lågt stämregister. R-s mel. karaktär beror främst på avståndet till den närmast undre i tonsystemet belägna tonen. Ligger denna en helton under r., är den senare sub-tonal (a, g, h), en halvton under, subsemito-nal (f, c, b). Subtonal r. är äldre än subse-mitonal. Med dessa två möjligheter till förfogande kunde de i r. utförda liturgiska partierna gestaltas omväxlingsrikare genom kombination av flera r. Ett mönster-ex. därpå är mässans ->-prefation. Vidare kunde r. utsmyckas olika beroende på den liturgiska kvaliteten. Katolska kyrkan skiljer här mellan tonus ferialis, festivus, solemnis och solemnior. Ett annat stilelement, som r. begagnar, äro mel. kadenser, vilka anbringas vid textens syntaktiska insnitt. I de medeltida hdskr. anges de med s. k. puncti (versus, elevatus, cir-cumflexus, interrogativus). Viktigast för kadensens utformning är accenten på det sista ordet före en punctus. Den betonade stavelsen kan följas av en sådan på lägre tonhöjd, den kan föregås av en på en lägre ton sjungen stavelse, och den kan slutl. själv tonhöjdsmäs-sigt höja sig över omgivningen. Ett tredje stilelement är, att r. vid begynnelsen ej träffas omedelbart utan föregås av en el. flera lägre toner, jfr art. Initium. Om dessa stildrags motsvarighet inom ->psalmo-din se art. Finalis, Flexa, Kyrkotoner, Mediatio. G. B-t Recitati'v (it. recitati'vo av lat. recita're, berätta), bet. särsk. i operan och oratoriet för en sångart, som med fixerad tonhöjd efterhärmar talspråkets naturliga rytm och modulation. R:s huvudsaki. funktion är också att beskriva händelseförloppet i en dramatisk handling. Till strukturen har r. under tiderna växlat. I den äldsta florentinska operan förekommer i sångsatsen ofta melismatiska utvikningar på gränsen till arioso. Sedan arian från mitten av 1600-t. kommit i bruk ss. sluten solosats, renodlades emellertid r. under ett snabbare tempo och deklamerat på små intervall till talsång i eg. bemärkelse, och redan mot slutet av årh. märktes i r. tendensen mot hastigt repeterade noter på samma tonhöjd (->-parlan-do), som under hela 1700-t. förblev gällande norm för såväl den seriösa operan som buffan och ännu återfinnes t. ex. hos Rossini och Do-nizetti. Till föl'd av den stereotypa utformningen och genom frånvaron av mel. tonfall bet. denna art av r. ss. seccorecitativ (av it. secco, torr). Ackomp. var inskränkt till enstaka ackord i generalbasnotering, mankerande modulationen, och utfördes på cembalo (el. orgel), dock ibland även under medv. av stråkinstr. i basläge. — En variant till det äldre it. r. utbildades av Lully för den fr. operan. Taktarten växlade i snabb följd för att möjliggöra en precis anslutning till språkrytmen, och i slutfallen efterbildades talscenens retoriska praxis. Ommodellerad efter eng. språkbruk vann detta r. även insteg i äldre engelsk opera. 333 334