REFRÄNG 1934) och musikdramat Margherita di Cortona (1936; Milano 1937/38); oratorier, mässor, rekviem, motetter, psalmer m. m. G. M. Refräng (ty. Refrain el. Kehrreim, fr. och eng. refrain, it. ripresa, sp. estribillo), omkväde, bet. upprepning av en el. flera verser, vilka återkomma strof för strof på samma ställe i en dikt, vanl. avsedd att sjungas. I den sv. medeltidsvisan (»balladen») består r. ofta av såväl in-som slut-r. (den s. k. omkvädesstam-men), vilka sjöngos av dansringen (kören) och utgjorde den lyriska kärna, kring vilken dansledaren (försångaren, solisten) byggde upp sina episka »till-läggsstrofer» (additamenta). Inom eur. konstmusik framträder r.-principen tidigast i greg. sång i form av korta acklamationer ss. Amen, Alleluia, Gloria patri etc., och ännu tydligare i den antifonala och res-ponsoriala psalmodin, där en antifon (grek. tropärion = refräng) resp, ett avsnitt av res-ponsoriet (repetenda) tiänstgör som r. (se art. Gregoriansk sång, sp. 689 f.). Samma princip gör sig också gällande inom den senmedeltida eur. profanlyriken (->Trou-vère, Trubadur), där bland de lyriska typerna chanson de geste i sin laisse-kadens (cauda) redan har en antydan till r., medan rondeau, virelai och ballade, vilka alla äro sångdanser (caroles), medvetet arbeta med r. som form-skapande element. I sin elementära gestalt framträder r. i ->rondeau, varemot dess betydelse redan försvagats något i ballade (->-Bal-lad 2 och 3) och ->virelais. Man måste förmoda att enformigheten i den ständiga upprepningen av r. i rondeau lett till en inarbet-ning av element ur en annan formtyp, näml, den med »fortskridande repetition» (->Bar-form 1, Lai, Sekvens), så att r. här omramar men ej ingriper i ett inre parti. Också på den tidigare flerstämmighetens område gjorde sig r.-typen så till vida gällande, som den lät välkända r. ingå citatmässigt i stämvävnaden. Utgångspunkten kan ha varit den folkliga kanonsång i stil med ->Sumer is icumen in, som musikteoretikern Walter de Odington beskriver i traktaten De speculatione musices (Couss. 1, 245 b): samma mel. upprepas av de olika stämmorna i tur och ordning ss. en slags rundsång (rondellus, id est rotabilis vel circumdictus) el. som vi säga kanon. Reflexer härav visa sig dels som kanoniska stämkorsningar i 1200-t:s parisiska organa (t. ex. Perotinus’ berömda organum quadruplum Sederunt principes), dels i fr. refräng-motetter, vilka uppbyggts med raffinerat skicklig användning av r.-citat ur »clausula»-litt. (->Clausula 2) el. från sångdanser. Om textcitaten (i överstämman) voro av större omfattning, kallade man en dyl. komp, för »motet enté», emedan den s. a. s. ympats på en r., vars 339 urspr. text därvid uppträdde i troperad form, dvs. med nydiktade ord inom sin givna textram (->Trop). Med bibehållande även av r:s mus. material i det nya sammanhanget skapades förutsättningen för det simultana -> quodlibet. Betr. r. på instr. område ->Rondo. Litt.: WaEgM 1 och 3; AdHM 1; F. Genn-rich, Musikwissenschaft und romanische Philo-logie (1918); dens., Grundriss einer Formen-lehre des mittelalterlichen Liedes... (1932); Hertha Orenstein, Die Refrainformen im Chan-sonnier de 1’Arsenal... (diss. 1937). C.-A.M. Rega'l. 1. Ett litet, bärbart orgelinstr. med enbart tungs" ämmor, vars pipor sakna el. endast ha minimala uppsatser. R. uppkom under medeltiden och brukades — framförallt som heminstr. — ännu under 1700-t. Den vanligaste formen var ->B i b e 1 r e g a 1. 2. I överflyttad bemärkelse använd som bet. för en grupp av orgelstämmor (~>Regalstäm-mor). 3. Även en bestämd orgelstämma av regal-typ (stundom benämnd Scharfregal) med ytterst små, trattformiga uppsatser, vilken äger en kraftig, övertonsrik ton. Den förekommer i lägen från 16' och uppåt. B. K. Rega Istämmor benämnas de tungstämmor i orgeln, vilka byggas med förkortade uppsatslängder av växlande konstruktion. R. utgjorde ett färgrikt och ivrigt utnyttjat inslag i renässans- och barockorgelns instru-mentarium men kommo därefter i det närmaste ur bruk för att numera till en del åter disponeras. Bland de aktuella typerna av r. kunna nämnas ->B ärpfeife, K n o p f r e-gal, Kopfregal, Rankett, Regal (-> Regal 3), Sordun, Violinregal och Vox humana (->-Vox). B. K. Regamey [ragame'], Constantin, schweizisk tonsättare (f. 190 7 28/i), sedan 1944 lärare i orientaliska språk vid univ. i Fribourg och Lausanne. Född i Kiev stud. R. vid univ. i Warszawa och tog samtidigt aktiv del i musiklivet, bl. a. som red. för tidskr. Muzyka polska. Som tonsättare är han autodidakt med en starkt avancerad stil. Verk: Introduktion och allegro (1946) och Tema med var. (1948) för ork.; Chansans per-sanes för baryton och ork. (1942); pianokvint. (1944), stråkkvart. (1948), sonatin för flöjt och piano (1945) m. m. — Skrifter: Forme et con-tenu en musique (1933), Histoire de la mu-sique contemporaine m. fl. H. M-g Regementets dotter, fr. La fille du ré-giment, opéra-comique i 2 akter. Musik av G. Donizetti till text av J. H. de Saint-Georges och J. Bayard. Uppförd ffg.: 340