REGISTRERINGSKON ST Registreringskonst motsvarar på orgelmusikens område instrumentering och orkestrering. De olika orgelregistren kunna teoretiskt sett förenas till nya klangsynteser i praktiskt taget obegränsad utsträckning. I verkligheten begränsas emellertid dessa möjligheter avsevärt, emedan vissa register (särsk. i större orglar) äro alltför svaga för att kunna hävda sig vid sidan av starkare; dessutom inverka också de olika registrens intensitet resp, klangfyllighet, då i allmänhet endast den senare faktorn förmår skapa en helt ny klangsyntes. Betr. r. i äldre tider äga vi blott sparsamma underrättelser. I regel äro de ty. källorna mer intetsägande på denna punkt än t. ex. de it. • och fr. Ehuru försök under senare tid g'orts att med ledning av samtida ikonografi och dispositioner söka skissera grundlinjerna för r. inom ty. orgelmusik före 1750, blir detta blott arbetshypoteser, enär det konkreta bevismaterialet är mycket magert. Man torde dock kunna utgå från att den germ. orgelkonsten (i synnerhet den nordty. under 1600—1700-t.) i motsats till de övriga orgelskolorna behandlade varje manual som ett separat klangfält med oavhängig klangfärg. Grundelementen häri torde ha varit de 3 av E. K. Rössler definierade kategorierna pleno, electo och varia.no (jfr art. Orgeldisposition) som medfört en concertomässig klangutväxling mellan resp, en principal/mixtur-grupp, en gedackt/flöjt-grupp och en regal-grupp. Bättre underrättade äro vi om den romanska orgelkonsten. De klassiska arb. i Frankrike och Italien äro resp. Dom Bédos de Cel-les’ L’art du faeteur d’orgues (3 d., 1766—78) — som i stort sett konserverat en 1500-talstra-dition — och C. Antegnatis L’arte organica (160'8), som ger detaljerade upplysningar om registerkombinationer under 1500-t., vilka på det hela taget äro tillämpliga för hela den it. orgelkonsten före omkr. 1750. R. i Sydtyskland intog en mellanställning mellan nordty. och it. praxis; tack vare några bevarade dokument av K. Riepp från 1760-t. ha vi en värdefull inblick i den sydty. r., som f. ö. ännu så länge är relativt outforskad. Emedan r:s uppgift är att på ett akustiskt och stilenligt tillfredsställande sätt sammanställa karakteristiska klangfärger för varje enskilt stycke, sätter den ofta orgelspelarens omdöme och skicklighet på prov. Till följd av växlande dispositioner och akustiska förhållanden äro i allmänhet ej två instr. varandra lika i klangligt hänseende. Viktigt är att från början utgå från rent generella principer, vilka sedan kunna varieras från fall till fall. Härvidlag bör hänsyn tagas till den stilomvandling omkr. 1750 (som i stort sett gäller för samtliga eur. orgelskolor), där ffg. en helt 351 ny princip inträder: den homogena grund-tonigheten. Härigenom nivelleras i stor utsträckning de enskilda registrens färg- och valöregenskaper, och under det att den bärande idén inom r. före denna tid gick ut på att hävda denna individualitet, blev den så småningom alltmer förbisedd, då hänsyn uteslutande togs till helhetsverkan hos alla register tillsammans. Nyansskillnaderna mellan olika register bestodo inte längre huvudsaki. i varierande klangfärger utan i dynamiska schatteringar från ppp till fff. Även om den ty. orgelkonsten under 1800-t. drev denna cres-cendo—diminuendo-princip till sin yttersta konsekvens, kan den dock skönjas inom fr., it. och sp. r. Först under de senaste decennierna synes åter intresset ha väckts för de individuella klangfärgernas dynamiska jämbördighet, såväl i Tyskland (främst tack vare den historicerande orgelrörelsen) som i Frankrike; för en god inblick i modern fr. r. hänvisas framför allt till de noggranna spelanvisningarna i O. Messiaens orgelmusik. Litt. (u. n.): E. Rupp, Die Entwicklungs-geschichte der Orgelbaukunst (1929); H. Klotz, Über die Orgelkunst der Gotik, der Renais -sance und des Barock... (1934); S. Kastner, Musica hispånica... A interpretaQäo da musica hispånica para tecla desde 1450 até 1650 (1936); J. Wörsching, Der Orgelbauer Karl Riepp (1940); K. Jeppesen, Die italienische Orgelmusik am Anfang des Cinquecento (1943); E. K. Rössler, Orgelfragen heute (i MuK 1947 —48); B. Hambraeus, Klangproblem i 1600— 1700-t:s orgelkonst... (i STM 1950). Jämförande art.: Orgel, Orgeldisposition, Orgelmusik, Raumlinienstärke. B. Hbs Régnal, Frédéric, pseud. för F. d’ ->Erlanger. Regnart [ren^/r], Jacob (Giacomo), tonsättare av nederländsk härkomst (omkr. 1540—99), sångare vid kejsarho-vet i Wien och från 1576 2. kapellm. i Prag, 1582—95 dock v. hovkapellm. hos ärkehertig Ferdinand i Innsbruck. Av R:s verk blevo särsk. hans ty. sånger populära. Fullst. verkfört, i MM 12. Nytr. bl. a. i SchGMB och Chorwerk 30 (H. Osthoff). — Mel. i SvK 1939 nr 41. Brodern Franpois R's Poésies de Ron-sard utgavs i nytr. av H. Expert i MMRF 15. RegulaTor, mindre magasinsbälg i en orgels luftverk, avsedd att reglera lufttrycket för ett visst verk el. en separat luftlåda. (Jfr Bälg, Fläkt.) Re'hberg, Walter, schweizisk pianist, tonsättare och musikskriftställare (f. 1900 14/5), från 1934 ledare för pianoklassen vid MK i Zürich. Elev av fadern, pianisten och musikpedagogen Willy R. (1863—1937), vid Hoch’s Kons, i Frankfurt a. M. och MH i Mannheim samt 352 Tryckt 6/10 52