RI C E RC AR och red. för Dansk Kirkemusikertidende. R. skrev kantater, kammar- och orgelmusik, körverk och sånger. R- G. Ricci [rftji], C or ra do, italiensk museiman (1858—1934), chef för dep. för de sköna konsterna i undervisningsministeriet i Rom 1906—19 och därefter dir. för arkeologiska inst. där. R. genomförde flera restaureringar och ombyggnader, bl. a. av Augusteo och Accad. di S. Cecilia i Rom samt publ. en rad arb. av teater- och musikhist. intresse; skrev även sångtexter och operalibretti. Skrifter: I teatri di Bologna nei secoli 17 e 18 (1888), Burney, Casanova e Farinelli in Bologna (1890), Arrigo Boito (1919), Figure e figuri del mondo teatrale (1920), La scenografia italiana (1930) o. a. M. T. Ricci [rftji], Federico, italiensk tonsättare (1809—77), elev till Raimondi och Zingarelli vid MK i Neapel, var 1853 —69 inspektor för sångklassen vid teaterskolan i Petersburg, därefter verksam i Paris; liksom brodern representant för den it. operan under 1800-t. Verk: Operor, bl. a. La prigione d’Edim~ burgo (Trieste 1838), Luigi Rolla e Michel-angelo (Florens 1841), Crispino e la comare (Venedig 1850; tills, m. brodern), Una follia a Roma (Paris 1869); mässor, kantater, sånger m. m. R:s broder, tonsättaren Luigi R. (1805—59), stud, även vid MK i Neapel och blev 1836 kapellm. vid katedralen i Trieste samt sångmästare vid teatern där. Verk: Operor, bl. a. Chiara di Rosembergh (Milano 1831), Il nuovo Figaro (Parma 1832), Gli esposti (Turin 1834) och II birraio di Pres-ton (Florens 1847); kyrkomusik, sånger m. m. Litt.: F. de Villars, Notice sur L. et F. R. (1866); L. de Rada, I fratelli R. (1878). A. L-ll Ricci [ri'tji], Ruggiero, amerikansk violinist (f. 1920 24/7), stud, för Persinger, deb. i San Francisco 1928 och har framträtt även i Europa (Sverige 1932). Rfccius [-os], August Ferdinand, tysk tonsättare (1819—86), teaterkapellm. i Hamburg, känd genom manskvartetten Muntra musikanter. Ricercar [ritjarka/r], av it. ricerca're, söka, en under 1500- och 1600-t. vanlig titel på instrumentala (el. i varje fall textlösa) kompositioner av mycket skiftande struktur. Enl. en tidigare vedertagen definition är r. närmast att betrakta ss. en till instrumentalt område överförd genomimiterad motett. Denna förklaring har emellertid genom nyare forskningar visat sig vara otillräcklig, även om faktum kvarstår, att r. fr. o. m. mitten av 1500-t. mottagit avgörande impulser från motettisk imitationsteknik. Namnet r. uppträder redan vid 1500-t:s början (ffg. i Petrucci-tryck, Intabolatura de lau-to 1507—08) som titel på korta idiomatiska lutkomp. med passager och ackord i växling; på orgelmusikens område uppträder r. redan 1523 hos M. A. Cavazzoni (Recerchari, Motetti, Canzoni...) som namn på praeambulum-artade satser utan förbindelser med motettisk teknik och sannolikt avsedda att fungera ss. ett slagt preludiér. Först med G. Cavazzonis Intavolature (1542—43), A. Willaerts Fantasie, Ricercari, Contrapunti (1559) m. fl. får r. bet. satser med polyfon, imiterande satsteknik, dels för ensemble, dels för orgel. Det förefaller därför vara riktigast att icke a priori låsa fast begreppet r. vid vare sig praeambulum-typer el. vid motettisk teknik utan söka en självständig gemensam nämnare för alla de satser, som försetts med tit. r. Denna synes också kunna utvinnas ur själva ordet r., som angiver ett »sökande», »upptäckande»: r. skulle då i första hand ha fått bet. skiftande former av mus. »studier» på det instrumentala området. Under en första etapp hade dessa icke utpräglat polyfon karaktär, utgjordes snarare av studier i de enskilda instr:s satstekniska möjligheter (luta, viola da gamba, orgel; ->Tiento), under senare hälften av 1500-t. blev r. ett experimentalfält för polyfon teknik på instrumentalt område, där den mo-tettiska tekniken på många sätt tjänat som förebild, men där utvecklingen redan från början sökte sig egna vägar. Den tydligaste anknytningen till motetten uppvisar r. för instrumentalensemble (hos J. de Buus, A. Willaert m. fl., från slutet av 1540-t.), medan r. för orgel redan hos G. Cavazzoni (1542—43) uppvisar avvikande drag, främst i form av tydligare åtskilda avsnitt inom komp, samt en mer utpräglat tematisk användning av de imiterade huvudmotiven. Under r:s fortsatta utveckling hos bl. a. A. Gabrieli, A. Padovano och C. Merulo förekommer vid sidan av den flertematiska typen (med försök till förenhetligande genom tematiska anknytningar) också den entematiska (»sopra un soggetto»). Den sistn. erhöll redan hos G. Gabrieli en mycket enhetlig gestaltning. Viktig för r:s vidare utveckling är G. Fresco-baldi. Vid denna tid försvåras dock överblicken av förloppet av att åtsk. beteckningar ss. r., fantasia, capriccio och canzona delvis användas utan klar åtskillnad. Fantasia synes sålunda ha varit ett vidare begrepp som även kunde innefatta former av r.-typ. Hos Fresco-baldi tillkommer framför allt variationsmo-mentet som starkt formbildande kraft, antingen genom varierade modifikationer av själva temat el. genom förening av temat med varierande kontrasubjekt. Hos J. P. Sweelinck be 385 13. Musik. IV. 386