RICORDI & CO. sik, sånger m. m., vann mest anseende ss. förf, av bl. a. Lehrbuch der Harmonie (1853; 341948; eng. uppl. 1864), Lehrbuch der Fuge (1859 ; 8-9 1921; eng. uppl. 1878; fr. uppl. 1902) och Lehrbuch des einfachen und doppelten Contrapunkts (1872; 151920; eng. uppl. 1874; ry. uppl. 31903). Särsk. den förstn. har nått en oerhörd spridning och översatts till eng. (1864 och senare), sv. (1870; 41898), ry., po., fr. (1:l1921), it., sp. (21901) och holl. Metodiskt ansluter den sig till det från J. P. Kirnberger utgångna system, som G. Weber förbättrade genom att införa ändamålsenliga tonbeteckningar. En son till R, Alfred R. (1846—1919), verkade också han som musiklärare i Leipzig med avbrott främst för en längre vistelse i England. Han ombesörjde nyutg. av faderns arb., publ. praktiska komplement till dem och även en rad egna läroböcker, Die Elementarkennt-nisse der Musik (1895; ®1920), Die Lehre von der thematischen Arbeit (1896), Die Lehre von der Form in der Musik (1904; 21911) m. fl.; skrev vokal- och pianomusik. R:s yngste son, Bernhard Friedrich R. (1850—1931), blev 1890 sånglärare vid Tho-masschule i Leipzig; var från s. å. org. och kantor vid Lutherkirche där samt publ. uppsatser i bl. a. BJ. — Prof. 1917. S. W. Richter, Franz Xaver, tysk tonsättare av mährisk börd (1709—89), vid sidan av J. Stamitz den mest betydande företrädaren för Mannheimskolan i dess tidigare utvecklingsskede. R. var 1740—50 kapellm. hos abboten av Kempten men blev 1747 därjämte bassångare vid Mannheimhovet, senare även stämledare för andra violinerna i hovorkestern; från 1769 kapellm. vid domen i Strassburg. I sin musik framstår R. som något mera konservativ än Stamitz. Barockartade sekvenskedjor äro inte ovanliga, och kontrapunktiska vändningar omväxla ännu med en modernare homofon sats-faktur. R. har lovordats för sin sångbara me-lodik och sin kraftfulla basföring; stilistiskt har han karakteriserats som en »förtyskad Per-golesi». Även för sin kyrkomusik vann R. berömmelse. Verk: 69 symf., kammarmusik (stråkkvartetter, triosonater, solosonater) samt 28 mässor, 2 passioner o. a. kyrkomusik. — Nytr.: Ork.-och kammarmusik i urval utg. av H. Riemann i DTB 3:1, 7: 2, 16:1 och 16: 2 samt i Coll. mus. — En tematisk fört, över R:s verk av F. X. Mathias i Riemann-Festschrift 1909. A. Th. Richter, Hans, tysk dirigent (1843— 1916), särsk. känd som Wagnerinterpret. Han ledde det första uppförandet av Ni-belungens ring i Bayreuth 1876 och var sedan en av huvuddirig. vid festspelen där. — LMA 1903. R. stud, för bl. a. Sechter (komp.) vid MK i Wien. På Wagners rekommendation blev han Franz Xaver Richter. Hans Richter. 1868 kormästare vid Hofoper i München och var 1871—75 kapellm. vid operan i Budapest, därefter vid Hofoper i Wien; från 1878 2. och 1893—1900 1. hovkapellm. där. Dessutom ledde han 1875—78 de filharm. kons, samt Gesell-schaft der Musikfreunde 1880—90. Åren 1899— 1911 dirig. han Hallé Orch. i Manchester och 1885—1909 även musikfesterna i Birmingham samt från 1904 de tyska operaföreställningarna vid Covent Garden. År 1877 ledde han jämte Wagner själv Wagnerfestspel i London, och från 1879 gav han en årlig serie R.-konserter där; dirig. från 1888 även vid Niederrheinische Musikfeste. — Litt.: L. Karpath, Wagners Briefe an H. R. (1924). A.L-ll Richter-Haaser [-ha/zar], Hans, tysk tonsättare och pianist (f. 1912), från 1947 pianolärare vid MA i Detmold. R., som stud, vid MK i Dresden och 1946 var ledare för Städtisches Orch. i Detmold, har framträtt som solist och kammarmusikspelare. Bland hans komp, märkas sagospelet Plumps und Schlumps (1942), en symf. (1943), Zwingermusik (1941), 2 pianokons. (1935 och 50), flöjtkons. (1937), kons, för vlc. och piano med ork. (1949), kammarmusik, kör- och sångkompositioner m. m. G. P. G. Ricordi & Co. [-kå'-], italienskt musikförlag, gr. 1808 i Milano av Giovanni Ricordi (1785—1853). Företaget utvecklades snabbt till Italiens största. Efter Giovanni R:s död innehades förlaget av hans son T i t o (1811—88) och från 1887 av dennes son G i u 1 i o (1840—1912), vilken utvidgade firman ytterligare bl. a. genom köp av Luccas musikförlag 1888. Giulio R. efterträddes av sin son Ti t o (d. 1933), som dock lämnade verksamheten redan 1919. Carlo Clausetti (1869—1943) och Renzo V a 1-carenghi (1860—1947) ledde därefter företaget, vars nuv. chefer äro Alfredo C o-lombo (sedan 1940), Eugenio Clausetti (sedan 1944), son till Carlo C., och C am illo Ricordi (sedan 1944), sonson till Giulio R. Förlaget har filialer i såväl Europa som Amerika. Det har utgivit verk av Italiens främsta tonsättare samt är ägare till en förnämlig autografsaml., bestående av samtliga av förlaget publ. operapartitur. — Litt.: G. 389 390