RIEMANN, L. klassiska och romantiska mästare med från den vanliga notskr. helt avvikande fraserings-anvisningar. Som musikhistoriker började R. med den ovan nämnda habilitationsskr., en banbrytande studie över notskr., för att sedan bli särsk. berömd för sina arb. över ars nova-tidens uppförandepraxis, 1600-t:s var.-svit, sin »upptäckt» av Mannheimskolan m. m. I anslutning till den problemhist. riktningen inom filosofin utformade han sin monumentala Handbuch der Musikgeschichte (5 d., 1901—13; d. 1 31922, 2 -T921, 3 21921, 4 -T922, 5 21922) som renodlad form- och stilhistoria, också denna en epokbildande insats. Märklig är också R:s Geschichte der Musiktheorie im 9.—19. Jahrh. (1898; 21921). På det hist. området främjade han levande praxis genom att återuppväcka collegium mu-sicum-institutionen och utge saml. av äldre musik. En sammanfattning av sitt enorma teor. och hist. vetande gav R. i sitt Musiklexikon (1882; 91919 färdigställd av A. Einstein; X11929; av den planerade 12. uppl. med J. M. Müller-Blattau som utg. hade 3 h. utkommit, när arb. avbröts 1939; förk. da. uppl. 1888—92; eng. uppl. 1893— 96; H908; fr. uppl. 1896 ff.; 31931; ry. uppl. 1902 —04). Detta verk gjorde honom känd i de vidaste kretsar. — Som tonsättare framträdde R. med två stråkkvart, o. a. kammarmusik, körer, pianomusik, huvudsaki. avsedd för ped. bruk, sånger m. m. R. kännetecknades som forskare av en viss dogmatism, som främst på det teor. området visade sina skadliga verkningar. Han utbildade här sina läror på grundval av strukturen hos en snävt begränsad tidsepoks musik — wien-klassicismens och den tidigare romantikens — men försökte med våld visa deras giltighet även för en musik med helt annan uppbyggnad, t. ex. den förbarocka. S. W. Skrifter (u. n.): Skizze einer neuen Methode der Harmonielehre (1880; -T887 m. tit. Handbuch der Harmonielehre; 8—”1921; fr. uppl. 1902; it. uppl. 1906), Die Entwickelung unser er No-tenschrift (1881), Elementar-Musiklehre (1883), Neue Schule der Melodik... (s. å.), Opern-Handbuch. Repertorium der dramatisch-musi-kalischen Litteratur ... (1887 m. suppl. 1; suppl. 2, 1893), Systematische Modulationslehre als Grundlage der musikalischen Formenlehre (1887; ry. uppl. 1896), Lehrbuch des einfachen, doppelten und imitierenden Kontrapunkts (1888; 4-61921; eng. uppl. 1904), Vereinfachte Harmonielehre oder die Lehre von den tonalen Funktionen der Akkorde (1893; 21903; eng. uppl. 1896; ry. uppl. s. å.; fr. uppl. 1899), Präludien und Studien. Gesammelte Aufsätze... (3 d., 1895—1901), Geschichte der Musik seit Beet-hoven (1800—1900) (1901), Grosse Kompositions-lehre (3 bd, 1902—13), Elementar-Schulbuch der Harmonielehre (1906; $1919), Grundriss der Musikwissenschaft (1908; m. bibliogr.; 41928 utg. av J. Wolf), Kleines Handbuch der Musikgeschichte mit Periodisierung nach Stil-prinzipien und Formen (1908; 61932), Die by- zantinische Notenschrift im 10. bis 15. Jahrh. Paläographische Studie... (2 d., 1909—15), Beethoven’s Streichquartette (1910), Kompendium der Notenschriftkunde (s. å.), L. van Beethovens sämtliche Klavier-Solosonaten ... (3 d., 1915—19; 61918—20), Pentatonik und te-trachordale Melodik im schottischen, irischen, walisischen, skandinavischen und spanischen Volksliede und im gregorianischen Gesange (1916), »katekeser» om akustik, allm. musiklära, frasering, fugakomp., generalbasspel, harmonilära, komp.-lära, musikdiktat, -estetik, -historia, -instr., orgel, orkestrering, partiturspel, pianospel och sångkomp., ett stort antal art. och essayer m. m. Utg. av Musikgeschichte in Beispielen. Eine Auswahl von 150 Tonsätzen... zur Veran-schaulichung der Entwicklung der Musik im 13.—18. Jahrh. (1911—12; 41929), Vergleichende theoretisch-praktische Klavier-Schule ... (1883; 4. uppl. 1912 m. tit. Vergleichende Klavier-Schule op. 39; teor. och praktisk d., den senare i 3 h. på ty. och eng.) o. a. ped. arb., »Phra-sierungsausgaben» av pianokomp, av äldre, klassiska och romantiska mästare, verk av tonsättare tillhörande Mannheimskolan i DTB 3:1, 7:2, 8:2, 15—16 och DDT 39, musik av A. Stef-fani i DTB 11:2, 12:2, saml. Alte Kammer-musik (4 d.), Collegium musicum (50 h. m. kammarmusik från 1700-t.), Hausmusik aus alter Zeit m. fl. Litt.: R. Münnich, Von Entwicklung der Rie-mannschen Harmonielehre und ihrem Verhältnis zu Gettingen und Stumpf (i R.-Fest-schrift 1909); H. Grabner, Die Funktionstheorie H. R:s... (1923); H. L. Denecke, Die Kompo-sitionslehre H. R:s,... (diss. 1937; m. bibliogr.); R. Steglich, Die Bedeutung H. R:s (i Musica 1949); W. Gurlitt, H. R.... (1951). — I R.-Fest-schrift... (1909; red. av C. Mennicke) finnes en biogr. skiss över R. och en verkfört. — H. 10 av ZMW 1918/19 är ägnat hans minne. Riemann [ri/-], Ludwig, tysk akustiker och musikteoretiker (1863—1927), var från 1889 sånglärare vid gymn. i Essen. — Prof. 1918. Skrifter: Populäre Darstellung der Akustik in Beziehung zur Musik (1896), Über eigen-tümliche bei Natur- und orientalischen Kul-turvölkern vorkommende Tonreihen ... (1899), Das Wesen des Klavierklanges ... (1911), Kurz-gefasste praktische Modulationsübungen . . . (21924), Das Erkennen der Ton- und Akkord-zusammenhänge ... (2 h., 1926) o. a. U. Ä. Ries [ri:s], Ferdinand, tysk pianist och tonsättare (1784—1838), elev i piano av Beethoven i Wien 1801—05 och känd genom sin värdefulla Biographische No-tizen über L. van Beethoven (1838; tills, m. F. G. Wegeler; nytr. av A. Kalischer 1906; fr. uppl. 1862). — LMA 1813. R., som var äldste son till violinisten Franz R. (1755—1846), musikdir. och konsertm. hos 395 396