RIET Z kurfurst Max Franz i Köln samt Beethovens violinlärare, stud, musikteori för Albrechts-berger i Wien och hade stora framgångar som konsertpianist bl. a. i Skandinavien 1813 och 1813—24 i London, där han uppehöll sig som anlitad musiklärare. Från 1830 bosatt i Frankfurt a. M. ledde han 1836—38 dess Cäcilien-verein och var därjämte 1834—36 stadsmusik-dir. i Aachen och dirigent vid flera neder-rhenska musikfester. Bland R:s talrika, klassiskt avvägda och av Beethoven influerade verk må framhållas 52 pianosonater. — Litt.: L. Überfeldt, F. R:s Jugendentwicklung (diss. 1915). Ferdinand R:s yngste bror violinisten H u-bert R. (1802—86), var elev av bl. a. Spohr i Kassel och verksam i Berlin; skrev undervisningsverk för sitt instrument. Dennes son, violinisten och tonsättaren Franz R. (1846—1932), stud, för fadern och för Massart i Paris men avbröt 1873 sin lovande konsertbana och blev s. å. medgr. och 1882— 1924 ledare av förlagshuset Ries & Erler i Berlin, vilket sistn. år övertogs av sonen Robert R. (1889—1941). G.P. von Riesemann [- ri/za-], Bernhard Oskar, tysk musikhistoriker av rysk börd (1880—1934), dr phil. 1907 vid univ. i Leipzig, kännare av ry. tonkonst. R. stud, i München (Sandberger, Thuille), Berlin (Fleischer, Friedländer) och Leipzig (Riemann). Efter längre resor och skiftande ställningar, bl. a. kritiker och dirig. i Moskva 1913—15, bosatte han sig i München. Har även skrivit pianostycken. Skrifter: Die Notation des altrussischen Kir-chengesanges (diss. 1909), Rund um Südame-rika (-1921), Monographien zur russischen Musik (bd 1 1923, bd 2, Mussorgsky, 1926; eng. övers. 1935), Rachmaninoff’s recollections, told to O. von R. (1934) m. m. M. T. Riethmüller [ri/t-], Helmuth, tysk tonsättare (f. 1912 18/5), från 1947 lärare i musikhistoria vid MH i Weimar. Elev av univ. i Köln och Wien verkade R. från 1934 som dirigent och pianist och 1937 —46 som radiokapellm. i Weimar. Har komp, baletten Rheinisches Winzerfest (1943), Tanz-szene (1942), 2 symf. (1941 och 49), Sinfonische Impression (1942), partita (1948), en pianokons. (1949) o. a. ork.-verk, oratoriet Die sieben Bitten (1946), kammarmusik, pianostycken och sånger. G. P. Rie'ti, Vittorio, italiensk tonsättare (f. 1898 28/i), ansedd som en av de ledande it. modernisterna. F. i Egypten, stud. R. i Italien för Frugatta och Respighi, kom 1940 efter flera års verksamhet i Paris till USA och blev där 1950 ledare för komp.-klassen vid Chicago Musical Coll. Verk: Operor ss. Teresa nel bosco (Venedig 1-934) och Don Perlimplin (1949), en rad baletter: Barabau (London 1925), Le bal (Monte Carlo 1929), David Triomphant (Paris 1937), The night shadow (New York 1946), Trionfo di Bacco e Arianna (New York 1948), L’uni-corno (1950—51) o. a., scenmusik till verk av Molière och Corneille m. fl.; 3 symf. (1929, 31 och 45), Sinfonietta (1932), Sinfonia tripartita (1944), 2 pianokons. (1926 och 37), vl.-kons. (1928), kons, för biåskvint, och ork. (1924), för vlc. och 12 instr. (1934), sviter o. a. ork.-verk; körverk; kammarmusik (2 stråkkvart., 1926 och 41), cembalo- och pianostycken, sånger. G.M. Rietsch [ri:tj], Heinrich, österrikisk musikhistoriker och tonsättare (1860 —1927), docent i musikvetenskap i Wien 1895; 1900 e. o. och 1909 ord. prof, vid ty. univ. i Prag, där han även gr. ett musik-vetenskapligt institut. R. har i DTÖ utg. verk av G. Muffat, J. J. Fux och sånger av Frauenlob, Reinmar von Zweter och Alexander. Som tonsättare har han framträtt med folkvisebearb., sånger, pianostycken, kammarmusik m. m. Skrifter: Die Mondsee-Wiener Liederhand-schrift (1896; tills, m. F. A. Mayer), Die Ton-kunst in der 2. Hälfte des 19. Jahrh:s (1900; 21906), Die deutsche Liedweise (1904), Die Grundlagen der Tonkunst (1907; 21918); art. i AMW m. m. — Litt.: Bibliogr. av P. Nettl (i ZMW 1919/20). M.T. Rietschel [ri/t-], Georg Christian, tysk kyrkomusikalisk skriftställare (1842—1914), präst, prof, i praktisk teologi vid univ. i Leipzig 1889. R., som 1884 blev ledare för predikantseminariet i Wittenberg och 1887 kyrkoherde i Leipzig, skrev bl. a. Die Aufgabe der Orgel im evangelischen Gottesdienste ... (1893) och Lehrbuch der Liturg/k (2 d., 1900—09); även ordf, i Neue Bach-Gesellschaft. B. Hbs Rietz [ri:ts], Julius, tysk dirigent och tonsättare (1812—77), från 1860 hovkapellm. i Dresden samt dir. för MK där; GMD 1874. — Hdr vid Leipzigs univ. 1859. LMA 1865. R. stud, violoncell för bl. a. B. Romberg och blev 1834 2. och 35 1. dirig. vid Düsseldorf-operan. Ären 1847—54 var han kapellm. i Leipzig, blev 1847 ledare av Singakad. där samt 1848 dirig. vid Gewandhauskonserterna och lärare i komp, vid MK. Som tonsättare är han starkt påverkad av Mendelssohn. R. utgav Breitkopf & Härtels saml.-uppl. av Mendelssohns verk (1874—77) och lade även grunden till en utgåva av Mozarts saml. verk. Verk: Operor o. a. scenmusik; 3 symf., 4 uvertyrer, Konzertstück op. 41 för träblåsare, horn o. ork. o. a. ork.-verk; Dithyrambe (m. text av Schiller) för manskör o. ork., mässor, psalmer o. a. körverk; kammarmusik; pianostycken; sånger m. m. Litt.: Pauline Viardot-Garcfa to J. R., Letters of friendship (i MQ 1915); P. A. Mer- 397 398