ROMAN nel sec. XVII (1888); G. Barini, I venticinque anni della Societå orchestrale romana (1899); G. Radiciotti, Teatro e musica in Roma nel se-condo quarto del sec. XIX (1906); M. Incag-liati, Il Teatro Costanzi (1880—1907); E. Ce-lani, I cantori della Cappella Pontificia nei secoli XVI—XVIII (i RMI 1907); dens., Musica e musicisti in Roma 1750—1850 (i RMI 1911 o. 13); G. del Pinto, Per la storia del Teatro Argentina (i Rivista d’ Italia 1913); G. Pavan, Il Teatro Capranica (i RMI 1922); E. D., I venticinque anni del Teatro Adriano (1923); A. Cametti, L’Accademia filarmonica romana dal 1821 al 1860 (1924); A. de Angelis, Domenico Mustafå, la Cappella Sistina e la Societå mu-sicale romana (1926); dens., Teatro Reale dell’ Opera, ... (1928); R. Giraldi, L’Accademia filarmonica romana dal 1860 al 1920 (1930); U. Fleres, Teatri di Roma nelFOttocento (1931); A. de Angelis, La musica a Roma nel sec. XIX (1935; m. bibliogr.); A. Cametti, Il Teatro di Tordinona poi di Apollo (1935); A. de Angelis, Il teatro Alibert o della Dame (1717—1863) (1951). G.P. ROMAN, JOHAN HELMICH. Tonsättaren och kapellmästaren vid K. hovkapellet, Johan Helmich Roman (Roh-man), f. 1694 26/i0 i Sthlm, d. 1758 trol. 10/io i Haraldsmåla, Småland, är en av de mest betydande tonsättare Sverige ägt. I frihetstidens sv. musikodling intager han en rangplats även genom sina musikalisk-organisatoriska insatser. Som v. kapellm. (1721), sedermera 1. kapellm. (1727), förko vrade och utvidgade han hovkapellet, startade i början av 1730-t. tills, m. P. Brant den första mera regelbundna offentliga konsertverksamheten i Sthlm med såväl yrkesmusiker som amatörer bland de medverkande och introducerade under hela sin verksamhetstid i huvudstaden åtsk. av samtidens viktigaste tonsättare för sv. publik, däribl. främst Händel. I Romans produktion återfinnes flertalet dåtida vokala och instr. musikformer med undantag för operor och oratorier. På det vokala området är Romans mest iögonenfallande insats hans hävdande av »det svenska tungomålets böjelighet till kyrkomusik» och hans därmed förknippade strävan att skapa en sv. vokalstil, något som även kommer till synes i hans talrika andliga och världsliga »visor». Minst lika betydelsefull är — såväl ur konstnärlig som stilhist. synpunkt — hans instr. produktion, vilken omfattar både uvertyrer, sinfonior, konserter, sviter och kammarmusik samt klaverstycken. Däri återspeglas utomordentligt väl de för 1720—50-t. karakteristiska stilbrytningarna mellan senbarocken och de vid denna tid frambrytande nya stilidealen av bl. a. »galant» prägel. Tack vare sin intellektuella rörlighet, sin beläsenhet och språkbegåvning liksom genom sina under utlandsresorna förvärvade kontakter kunde Roman upprätthålla livliga förbindelser med det samtida mus. skeendet och idealbildningen i de viktigaste musikländerna och företer i sitt eget musikskapande många för den tiden påfallande »moderna» drag, samtidigt som han i överensstämmelse med dåtida estetiska normer visste att stilsäkert anpassa sina uttrycksmedel efter de skiftande uppgifternas art. Även Romans musiksociologiska förankring är i flera hänseenden »modern», trots hans regelbundna hovtjänst, och han har själv i icke ringa mån medv. till dess utformning. Det är således icke utan vägande skäl han tillerkänts det stolta epitetet »den svenska musikens fader». Tyvärr är kännedomen om såväl Romans levnadsförhållanden som hans produktion alltjämt täml. ofullständig. I fråga om den senare har ännu icke tillfyllest klarlagts, vilka Roman tillskrivna verk i det bevarade hdskr.-materialet som bevisligen äro av hans hand. Också betr, klassificeringen av verktyper, verktitlar m. m. kvarstå många olösta problem. Detsamma gäller åtsk. kronologiska bestämningar rörande de enskilda verkens tillkomsttid. Det är fördenskull ännu icke möjligt att lämna annat än en översiktlig och skissartad framställning, där åtsk. uppgifter måste tagas med reservation, både i fråga om Romans liv och tonsättaregärning. Den hittills flitigast anlitade äldre framställningen om Romans liv och verksamhet är A. Sahlstedts »Äreminne» över Roman, hållet i Kungl. Vetenskapsakad. 1767 och tryckt s. å. Denna skrift innehåller många värdefulla sakuppgifter men också flera oklara, diskutabla el. ibland direkt felaktiga detaljer. Den fullständigaste framställningen om Romans liv och verk från senare tid är P. Vretblads monogr. (2 d., 1914), vari den biogr. skildringen, i huvudsak baserad på Sahlstedt, på vissa punkter byggts ut med hjälp av primärkällor. Hos Vretblad återfinnes också en verkfört. inkl, tematisk fört. Dessa senare, som huvudsaki. bygga på den i MA:s bibi, befintliga Romansaml., kompletterad med material i KB och UUB, äro emellertid icke helt fullständiga och ej heller baserade på en i alla hänseenden vetensk. tillförlitlig källkritik. Under de sista decennierna ha blott ett fåtal smärre bidrag lämnats till kännedomen om Roman. För Romanforskningen återstå fördenskull en mångfald fundamentala uppgifter. Under 1930—40-t. har ett antal Roman tillskrivna verk (i de flesta fall sannolikt äkta) utg. i praktiska utgåvor av växlande kvalitet. Romans liv. Roman härstammar på fädernet från en till Sverige inkommen finsk släkt, Raumannus. 435 436