ROM AN E SC A drag som synas utvisa, att de knappast tillkommit före Romans 2. utlandsresa (den enda daterade sinfonian härrör från 1746); det får ej heller anses uteslutet att Roman i dessa verk kan ha rönt inflytande från bröderna Graun o. a. Berlintonsättare, vilkas verksamhet och stil gjordes aktuell i Sverige genom förmedling av Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika. Mera konservativa, renodlat senbarocka stildrag uppvisa Romans uvertyrer, av den i början av 1700-t. internationaliserade och vanliga franska typen (i flera fall med tit. »In-troduzzione»). Uvertyrerna till ovann, kantatverk o. d. oräknade torde de uppgå till inemot ett tiotal. En mycket problematisk verkgrupp utgöra de Roman tillskrivna concerti grossi och violinkonserterna samt en Concerto per il Oboe d’amore. De förstn. äro till antalet 3 (möjl. 4); en av dem är dock en bearb. av ett Ge-miniani-verk, och de övriga förete många påfallande it., för Roman föga karakteristiska drag. Det sistn. kan också sägas om åtm. en av de 5 Roman tillskrivna vl.-kons., bland vilka å andra sidan befinna sig några av Ro-mansamhs haltfullaste verk. På kammarmusikens område har Roman främst odlat triosonatan, ehuru med något ojämnt resultat. En särställning inom denna verkgrupp intager en täml. starkt italieniserad triosonata för 2 oboer och b. c. Övriga trio-sonator äro skrivna för 2 violiner och b. c. Av de i MA:s bibi, bevarade övriga 17 s. k. trio-sonatorna äro åtm. 13 att betrakta som verkliga triosonator; flertalet av dem är säkerligen också äkta. De 9 (urspr. 10) triosonator, som finnas bevarade i Åbo akad., ha äktheten säkerställd genom Romans egenhändigt påskrivna dedikation till överstemarskalken Claes Ekeblad, vilken torde ha skrivits tidigast 1752. Två av de i Åbo befintliga triosonatorna förekomma ej i MA. Utöver dessa ha, helt el. delvis, ytterligare ett antal triosonator påträffats, varför det totala antalet Roman tillskrivna triosonator uppgår till inemot 20. En central plats inom Romans kammarmusikproduktion intaga de 12 Sonate a flauto traverso, violone e cembalo som trycktes i Sthlm 1727. Vid sidan av dessa föreligga endast 2 sonator för ett soloinstr. med b. c., vilka klassificerats ss. sådana i det föreliggande hdskr.-materialet, vissa i skissartad form existerande enstaka satser oräknade. Dock äro flera av de i MA:s bibi. ss. »klaversonater» bet. komp, utan minsta tvivel sonator för violin (i något fall flöjt) och b. c., varför antalet sonator för ett soloinstr. och b. c. av Roman är större än tidigare framställningar gjort gällande, givetvis förutsatt att komp, ifråga äro äkta. Därmed reduceras antalet »klaververk» av Roman ganska betydligt. Dit torde främst kunna räknas ett antal klaver-sviter, några (dock dubiösa) fristående satser för klaver samt ett täml. stort antal (trol. bortåt 20) menuetter, vilka senare tillkommit under 1720-t. En märklig grupp utgöra slutl. de i MA:s Romansaml. ss. Musik för violin (viola) klassificerade enstämmiga komp. I detta delvis mycket heterogena material, som ger många prov på en för tiden mycket högt utvecklad violinistisk virtuositet, torde icke alla, men dock ett stort antal komp, verkligen vara avsedda för violinsolo och utgöra trol. ms. till den saml. Roman 1740 började låta trycka men sedan av någon anledning avstod från att publicera. Verkinytr.: Sinfonia nr 16, D, och 20, e (bearb. av C. Genetay, även grammofoninsp.), Svit ur Drottningholmsmusiken (bearb. av P. Vretblad), Partita, c, för oboe, cemb. och stråkork., Sinfonia par la chiesa och vl.-kons., d (de 3 sistn. bearb. av H. Rosenberg), Concerto grosso, B (bearb. av V. Söderholm); körverk ss. Besinner dock att Herren förer de sina underliga (Davids 4. ps.), Davids 37., 112. och 117. ps., O Herre Gud, Himmelske Konung (alla bearb. av V. Söderholm), Beati omnes (Davids 128. ps.), Jubilate (Davids 100. ps., bearb. av S. E. Svensson), Gud är vår tillflykt (Davids 46. ps.; bearb. av J. Hedar), Jag vet att min förlossare lever för bl. kör a cap., XII kammarsonater (bearb. av P. Vretblad), Sonate a tre (2 h.), Larghetto ur vl.-kons. nr 2, Ess, för vl. och piano (P. Vretblad), vl.-sonat, c, och Sonata, A, bearb. för vl. och piano (P. Vretblad), Sonat XI för klaver (H. Rosenberg), Sinfonia da chiesa, D och g, bearb. för orgel (P. Vretblad); Tre andliga sånger, Två andliga sånger bearb. för sång och klaver (P. Vretblad), Aria ur kantaten Dixit (P. Vretblad), Aria ur Svenska mässan (V. Söderholm), Lovsång (Davids 92. ps.; K. Brodin), m. fl. Litt.: A. M. Sahlstedt, Äreminne öfwer Hof-intendenten Herr J. H. R. (1767); F. Cron-hamn, Svenska musikens fader... (1885); P. Frigel, Förteckning på framlidne hof-inten-denten och kongl. kapellmästaren J. H. R:s efterlämnade musikaliska arbeten... (i Tidning för musik 1910/11; meddelat av C. F. Hennerberg); P. Vretblad, K. M. Bellman und J. H. R. (i ZIMG 1913/14); dens., J. H. R. 1694—1758... (2 d., 1914; m. verkfört.); Å. Lellky, Ett bidrag till kännedomen om J. H. R:s trio-sonater (i STM 1936); Å. Vretblad, Ett obeaktat tal av R. (i STM 1937); M. Pergament, J. H. R.... (i förf:s Svenska tonsättare, 1943); C.-A. Moberg, J. H. R. — den svenska musikens fader (i STM 1944); P. Vretblad, J. H. R. Minnesteckning (1944); Å. Lellky, Vad är R. hos R.? (i Musikvärlden 1945); S. Wa-lin, »Sonate a flauto traverso, violone e cembalo da Roman, Svedese». En stilstudie (i STM 1945); Å. Vretblad, J. H. R:s vistelse i Rom (i STM s. å.). L B-n Romane'sca, en under 1500-t. populär galliardmelodi, som uppträder i vihuela-tabulaturerna fr. o. m. L. de Narvåez (1538). 441 442