ROM AN OV R., vars fullst. tit. lyder R. o guardame las vacas, har ss. grundmel. tonföljden a-g-f-e-a-g-f-e-d och utgör primärt ex. på »sopran-osti-nato». Det av de 4 första tonerna bestående fallande tetrakordet utgjorde under barocken en omtyckt chaconnebas-schablon. Basmel. (f-c-d-a etc.), som i de urspr. r.-satserna kombineras med r:s sopranstämma, ligger till grund för olika basso ostinato-komp. under 1600-t. hos G. Frescobaldi m. fl. Jämförande art.: Chaconne, Folia 2, Passa -caglia, Ruggiero. B. Hbs Roma'nov, Boris, rysk balettmästare och koreograf (f. 1891), sedan 1921 verksam utanför Ryssland, från slutet av 1930-t. i USA. Efter utbildning i kejs. balettskolan i Petersburg var R. dansör vid Mariinskij teatern 1909—17; turnerade från 1921 med egen trupp i Europa och blev 1925 koreograf vid La Scala, Milano, därpå vid Teatro Reale, Rom, och Teatro Reggia, Turin. Eng. vid Metropolitan 1938—41 och från 1946 har R. framträtt som gästkoreograf vid bl. a. Ballet for America. K.R-n Roma'nov, Dmitrij, amerikansk dansör av rysk börd (f. 1907). Utbildad av bl. a Bolm är R. sedan 1940 knuten till Ballet Theatre i New York, där han som talangfull karaktärsdansör uppträtt i bl. a. Bluebeard, Dark Elegies, Helen of Troy och Tally-Ho. K B-n Romans (eng. och fr. romance, ty. Ro-manze, av sp. romance, eg. ord, »roman»), i musikaliska sammanhang namn på en lyrisk komposition främst för sång och ackomp., där begreppet antyder en mer »romansk» karaktär, i motsats till lieden. R., som stundom även betyder ung. detsamma som folkviseartad ballad el. legend, blev i Tyskland under förra årh. bl. a. bet. för sånger av Loewes och Schumanns typ, medan det fr. romance antydde en mer konstlös visa. I överflyttad bemärkelse förekommer r. som bet. på instrumentalkomp., utan att därvid innebära någon spec. formell struktur (t. ex. r. i Mozarts pianokons, d-moll Köch. 466 el. Beethovens violinromanser op. 40 och 50); det bal-ladartade draget är dock framträdande i exempelvis Schumanns romanser (op. 28, 32:3 och 94) el. i J. Svendsens violinromans. — Jämförande art.: Lied. G. P. Roma'nsky, L j u b o m i r, bulgarisk dirigent och tonsättare (f. 1912 21/i), dr phil. 1940, sedan 1948 kapellm. vid Nord-westdeutsche Rundfunk i Köln. R. stud, vid univ. och MK i Sofia samt i Berlin; operadirigent i Frankfurt a. M. 1940— 46. Ledare 1946—48 av sistn. stads Singakad. och av symfonikons, i Wiesbaden. R. har skrivit sånger, även med orkester. 443 Skrifter: Die dichterischen Motive der bul-garischen Weihnachtslieder (1937), Die einfa-chen Koledo-Refrains der bulgarischen Weihnachtslieder (diss. 1942). Å. B. Romantik, inom musiken främst bet. på den stilriktning, som förberedd redan under 1700-t. (->För romantik) satte sin fulla prägel på epoken ca 1820—omkr. 1890 (fr. o. m. ca 1850 ofta kallad ->hög-romantik) för att därefter ss. ->sen-romantik leva kvar vid sidan om andra riktningar. R. rymmer inom sig till synes oförenliga kontraster, som dock ha en gemensam grund i en likartad konstuppfattning och livsinställning: den stundom hämningslösa subjektivismen, känslokulten, främlingskapet i nuet, tanken på en de olika konsternas gemensamma metafysiska urgrund, dvs. uppfattningen om konstverken som speglingar av det eviga, det sanna, i st. f. 1700-t:s lära om konsten, även musiken, som en avbildning av naturen. Subjektivismen kulminerar i genikulten, vars ideal är den gudabenådade, »frie» konstnären, som i förakt för äldre tiders tjänstebundna konstutövning helt följer endast sin egen inspirations ingivelser, fri från det yttre tvånget till anpassning efter andra människor. I motsats till upplysningstidens strävan efter att med förståndets hjälp nå tankemässig klarhet även på konstens områden (-> Affektlär a) hyllar r. stämningen, känslan. Endast med känslans hjälp når romantikern fram till konstens »feslott», till tingens kärna, det sannas eviga skönhetsrike. I konstverket tolkar han sina syner därifrån och blir på så sätt en präst och en förkunnare för människorna. I samband med önskan att nå fram till den gemensamma urgrunden stå strävandena att närma de olika konstarterna till varandra, att låta dem uppgå i en högre enhet. Av allt detta följer vissa för r. typiska företeelser. Musiken, främst då instrumentalmusiken, ss. känslans spec. språk blir r:s konstart framför alla andra. Denna instrumentalmusikens psykologisering och poetisering för med sig en förändrad inställning till formproblemet. »Innehållet» blir i hög grad bestämmande för formen i st. f. den föreg. epokens, wienklas-sicismens, fasta och klara formschemata. R:s instrumentaltonsättare känna sig som tondiktare. I det för epoken typiska ensatsiga -^-karaktär sstycket för piano (Schubert, Chopin, Mendelssohn, Schumann, Brahms m. fl.) och ännu tydligare i programsymf. och den symf. dikten (Berlioz, Liszt m. fl.) blir tondiktens föremål, den poetiska idén bestämmande för formen. Och även när man odlar wienklassi-cismens formtyper, sker det psykologiskt betingade förändringar av dem, ett stämnings-mässigt utsuddande av gränserna mellan de olika form- och satsleden (Schubert, Mendelssohn, Schumann, Bruckner, Brahms m. fl.). I vokalmusiken blir förhållandet mellan ord 444