ROM BERG, A. och ton ett helt annat än under 1700-t. Ordet ger inte längre klarhet åt tonen utan tvärtom, tonen fördjupar ordet, tolkar det som ligger bortom ordet och som inte kan nås av det, så t. ex. i lieden med dess rika stäm-ningsskapande ackomp. (fr. o. m. Schubert). Strävandena att närma de olika konstarterna till varandra nå sin höjdpunkt i det wagner -ska allkonstverket, där det instr. ackomp. nått symf. bredd. Romantikerns känsla av främlingskap i nuet yttrar sig på olika sätt. Han kan fly bort från nuet, in i sin egen stämningsvärld el. bort från tid och rum. Det vaknande intresset för bortglömda epoker, främst medeltiden, hör r. till, som också ser den moderna historieforskningen, även den musikhist., födas. Exotismen (tidigt ex. Spohrs opera Jessonda) är en annan typisk företeelse, liksom också det allt starkare intresset för den dittills förbisedda folkliga kulturen, folkvisan, folkmusiken m. m. Hit höra vidare återupptagandet av äldre stilmedel och formtyper, polyfoni, fuga m. m. (hos t. ex. Bruckner och Brahms), Palestrina- och Bachrenässansen osv. Men romantiska tonsättare kunna också se framåt och aktivt medv. till att skapa en bättre värld än den samtida. På den linjen arbeta Berlioz, Liszt, Wagner och deras anhängare i det »nytyska» lägret med propagandan för »framtidsmusiken», som skulle rädda mänskligheten från en annars säker undergång. Typisk för romantikerns spänningsfyllda inställning till omvärlden är en ofta framträdande splittring av den egna personligheten. R. är rik på dubbelbegåvningar. E. T. A. Hoff-mann, Schumann, Berlioz, Liszt, Wagner äro inte endast musiker utan också skriftställare. Karakteristiskt är, att de i denna sistn. egenskap söka att i ett rikt bildspråk tolka musikens i ord aldrig uttryckbara egenart och innersta väsen (W. H. Wackenroder, Hoff-mann, Weber, Schumann, Schopenhauer, Wagner m. fl.). En E. Hanslick resignerar dock inför den olösliga uppgiften för att i stället stanna inför det skönas rent mus. element, formen i vidaste bemärkelse. Den allt längre gående subjektiveringen och psykologiseringen av musiken medför en utbildning av ett alltmer differentierat tonspråk, särsk. i klangligt hänseende. De enskilda instr. och instrumentalensemblerna avlockas dittills okända klangverkningar, och harmoniken genomgår en rik utveckling (hos t. ex. Wagner en genom altereringar åstadkommen upprivande kromatik, i Tristan, hos t. ex. Brahms däremot modulationer till avlägsna tonarter). Melodiskt sker gärna en anknytning till folktonen (-^Nationalromantik). Rytmiken är dock påfallande schematiskt pe-riodiserad, om än stundom upplivad med t. ex. kvintoler, sextoler osv. (Chopin, Brahms m. fl.). Den långt drivna subjektivismen i mu-sikskapandet, som på den reproducerande konstutövningens område har sin motsvarighet i det för epoken typiska virtuosdömet, 445 medför till sist en alltmer vidgad klyfta mellan den utövande musikern och musikälskarnas stora massa, en klyfta, som ännu i denna dag inte har kunnat överbryggas. Litt.: E. Glöckner, Studien zur romantischen Psychologie der Musik (1909); E. Istel, Die Blütezeit der musikalischen Romantik in Deutschland (21921); G. Becking, Zur musikalischen Romantik (i Deutsche Vierteljahrs-schrift für Literaturwissenschaft und Geistes-geschichte 1923); F. Baldensperger, Sensibilité musicale et romantisme (1925); E. Kurth, Ro-mantische Harmonik und ihre Krise in Wag-ners »Tristan» (21927); R. Dumesnil, Musiciens romantiques (1928); K. Roeseling, Zur Grund-haltung romantischer Melodik (diss. 1928); C. Laforèt, La vie musicale au temps romantique (1929); H. Eckardt, Die Musikanschauung der französischen Romantik (diss. 1932); R. Schäf-ke, Geschichte der Musikästhetik in Umrissen (1934); A. Schering, Kritik des romantischen Musikbegriffs (i PJ 1937); A. Damerini, Clas-sicismo e romanticismo nella musica (1942); R. Dumesnil, La musique romantique frangaise (1944); R. Pitrou, Musiciens romantiques... (1946; ty. uppl. 1949); W. Reich, Musik in romantischer Schau. Visionen der Dichter (1946); A. Einstein, Music in the romantic era (1947; ty. uppl. 1950); W. Reich, Musik in romantischer Schau. Worte der Musiker (1947); F. Wohlfahrt, Die Musikalität der Romantik.... (i M 1948); W. Oehlmann, Musikgeschichte des 19. Jahrh:s (1951). S. W. Romantisk balett, den typ av balett som fick sin särprägel under romantikens epok, i början av 1830-t. R. är i själva strukturen ej någon separat stilföreteelse utan endast en gren av ^-klassisk balett; särprägeln ligger i vissa yttre stildrag och i stämningsanslaget. R. blev sålunda mera lyrisk än 1700-tals-klassicismens balett och utbytte dennas antika persongalleri mot skogsromantiska sagoväsen. Karakteristisk blev även ballerinans dominans på scenen, tåspetsdansen och dansösernas florslätta tylldräkt, tutu. Då denna dräkt företrädesvis gjordes helt i vitt användes ofta bet. ballet blanc som synonym. R. har bibehållits till våra dagar och är numera den renaste formen av vad vi kalla klassisk balett. En typisk ballet blanc från senare tid är M. Fokins Sylfiderna. Jfr art. Balett. K. R-n Romberg, Andreas Jacob, tysk violinist och tonsättare (1767—1821), från 1815 hovkapellm. i Gotha. Hdr vid univ. i Kiel 1809. R., som var son till klarinettisten Gerhard Heinrich R. (1745—1819), anställdes 1784 som konsertm. vid Concerts Spirituels i Paris och företog därefter tills, m. sin kusin, Bernhard R., talrika turnéer i Europa. Åren 1790—93 tillhörde kusinerna hovkapellet i Bonn. Efter skilda anställningar var R. 1801—15 bosatt i 446