ROS SI, M. Rossi, M a r i o, italiensk dirigent (f. 190 2 29/3), sedan 1945 dirigent vid Turins radioork. samt ledare för det efter andra världskriget återuppståndna Maggio Mu-sicale Fiorentino i Florens. Utbildad vid Cons. di S:ta Cecilia i Rom under Respighi o. a. var R. bl. a. lärare där och 1926—36 bitr, dirig. för Augusteo-ork., därefter verksam i Florens; har gästdirig. utomlands. Rossi, Salomone (med tillnamnet Ebreo), italiensk tonsättare vid hovet i Mantua 1587—1628. R. skrev betydelsefulla instrumentalstycken. Sinfonie e gagliarde (3—5-st.; 2 d., 1607—08) och Varie sonate, sinfonie, gagliarde, brandi e cor-rente ... (d. 1, 21623; d. 2, 1622, 21636). — Nytr. av H. Riemann i Alte Kammermusik, RiMB och RiHM 2: 2. Vokalverk ha utg. av S. Naum-bourg och V. dTndy (2 d., 1877). — Litt.: E. Birnbaum, Jüdische Musiker am Hofe zu Mantua von 1542—1628 (1893). L S. Rossi, Constantin (T i n o), fransk sångare, tenor (f. 190 7 29/«), har vunnit stor popularitet genom sitt insmickrande föredrag av sentimentala visor och schlager. R., som 1930 eng. vid Casino de Paris, har från 1935 turnerat i Europa (Skandinavien 1946), Canada, USA och Sydamerika, sjungit på grammofon och medv. i filmer, bl. a. Naples au baiser de feu (Eldkyssen, 1937) och Fièvres (Sången om Maria, 1947). H. M-g R O S S I N I, GIOACCHINO. Den italienske tonsättaren Gioacchino Antonio Rossfni, kallad »svanen från Pesaro», f. 179 2 29/2 i Pesaro i dåv. Kyrkostaten, d. 1868 13/n i Passy (Paris), är ett av den klassiska italienska operans största namn, på samma gång skapare av den nya opera-buffan och vägröjare för den franska »stora» operan. Hans konst präglas av rikaste melodiska ingivelse, klarhet och öppen blick för dramatiska situationer. Alltigenom italiensk i sin uppfattning har Rossini dock med sitt tonspråk införlivat viktiga drag från tysk wienklassicism, främst nedlagt i orkesterbehandlingen. — LMA 1845. Rossinis liv. De yttre dragen i Rossinis levnad äro i hög grad tidstypiska. Han var son av stadstrum-petaren i Pesaro Guiseppe Rossini (d. 1839) och dennes maka, Anna Guidarini (d. 1827), verksam som operasångerska. Barndomen förflöt under de oroliga tider Italien upplevde under Napoleonkrigen. Fadern hade år 1800 av politiska skäl mist sin anställning 471 och tills, m. hustrun tvingats söka sig in vid småteatrar i skilda städer, och sonens skolgång blev härigenom oregelbunden; någon systematisk musikundervisning kom knappast heller i fråga. Betydelsefulla blevo dock några lektioner för G. Malerbi, en stor beundrare av Haydn och Mozart samt desslikes av ett gott bord, vilket allt gav den unge musikern lärdomar för livet. Från 1804 blev Rossini elev av A. Tesei i Bologna, sjöng följ, år i stadens kyrkor och spelade cembalo på operan och valdes 1806 till led. av den ansedda Accad. Filarmonica i Bologna. År 1807 inträdde han i Padre Matteis kontrapunktklass i stadens Liceo Musicale, prisbelönades 1808 för en kantat och ansåg sig 2 år senare färdig att lämna kons. S. å. hade han i Venedig sin offentliga operadebut med La cambiale di matrimonio. Nu vidtogo Rossinis vandringsår, fyllda av hektiskt skapande och ständiga resor mellan Italiens städer. Till 1823 komp, och instud. han icke mindre än 34 operor och fick härunder i rikt mått erfara publikgunstens växlingar. År 1815 skrev Rossini ett kontrakt på 8 år med D. Barbaja, tidens ryktbaraste impressario, gällande 2 nya operor årl. samt dessutom den konstnärliga skötseln av Teatro S. Carlo och Teatro del Fondo i Neapel. Från 1819 räknades Rossini som det främsta namnet i it. musikliv, även internat. sett. En avmattning i tonsättarens skaparkraft är tydlig 1819—23, en naturlig reaktion efter de föreg. årens ansträngningar. År 1822 hade Rossini gift sig med den firade sångerskan Isabella ->Colbran, och s. å. företog han sin första utlandsresa. Färden ställdes till Wien, där han bl. a. besökte Beethoven och tog wienarna med storm genom sina operor och sin vinnande personlighet. När kontraktet med Barbaja 1823 utlöpte, sökte Rossini sig åter utomlands. Han for till. London, där han genom framträdanden och lektioner lade grunden till sin förmögenhet. Därefter slog han sig ned i Paris som mus. ledare av Théåtre Italien, men hans insatser blevo här av mindre vikt. I stället utnämndes han 1826 till »förste hovkompositör» och »generalinspektör för sången». För Stora operan omarb. han nu tidigare verk och avslutade 1829 sin operabana med Wilhelm Tell. Med julirevolutionen 1830 indrogos Rossinis befattningar, och först efter besvärliga processer lyckades han rädda en pension på 6 000 francs. År 1836 skildes han från hustrun men ingick 1846 nytt äktenskap med en parisiska, Olympe Pélessier. De sista 30 åren vistades han övervägande i Italien, tidvis hemfallen åt en svår depression, som förlamade hans skaparkraft. Endast några kyrkliga verk jämte smärre kompositioner tillkommo under denna tid. År 1855 återvände han till Paris, där hans salong snart åter blev medelpunkten i den konstnärliga världen. Omstrålad av glansen från en halvsekellång berömmelse slutade han sina dagar 1868. Hans stoft överfördes 1887 till Florens, där han bisattes i kyr- 472