ROSSINI kan S:ta Croce vid sidan av Mi-chelangelo. Hans stora förmögenhet, omkr. 2V2 milj, francs, tillföll efter änkans död ett MK i Pesaro (gr. 1881), och i Villa Ros-sini i Passy inrättades ett hem för gamla musiker. Rossini var en sammansatt natur, med ovanlig böjelse för mystifikation. Den gnistrande kvicka, eleganta och delvis indolenta personlighet, som fascinerade alla som trädde i beröring med honom, dolde dock en nästan sjuklig sensibilitet. Till karaktären storartat generös och hjälpsam, även mot medtävlare, präglades hans uppträdande alltid av sällsynt nobless och takt. Han var en utmärkt sångare (baryton) och en god pianist och var ovanligt fri från egenkärlek. Prosper Mérimée ansåg honom för den mest spirituelle, man kunde träffa, och R. Wagner förklarade honom vara den förste konstnär han dittills (1860) mött; »som var verkligt stor och värd aktning». Rossinis operor. Rossini anknöt till senneapoli-tansk opera (Jommelli o. a.) men mottog även starka impulser från tyska tonsättare. Redan hans tidigaste arbeten visa stundom i uvertyrerna spår härav. Till hans framgångar hörde La pietra del para-gone (1812) och I Tancredi (1813), den sistn. det verk som först bar hans namn över Europa och med tydliga tendenser mot en reform av serian. Sitt fulla mästerskap i buffa-genren nådde Rossini med Lltaliana in Algeri (1813), Il turco in Italia (1814), den första i Sthlm spelade operan av hans hand, samt II barbiere di Siviglia (1816) och Cene-rentola (1817), hans sista eg. opera-buffa. I alla dessa har det vokala en självklar dominans. Främst står II barbiere, vars stoff han själv utvalde och ägnade en omsorgsfull utarbetning; den har även kommit att framstå som den komiska operan framför andra, lössläppt och bullrande men oemotståndlig i sin brio och vitalitet. Till buffan återvände Rossini endast en gång efter Cenerentola, näml, i Le comte Ory (1828), ett utmärkt arbete, där effekterna dämpats och musiken förfinats, samtidigt som tonsättaren tagit spec. hänsyn till fransk språkmelodi och vokaltradition. På gränsen till serian står La gazza ladra (1817), som blev Rossinis kanske största framgång och samtidigt bet. något nytt i tonsättarens produktion: en folklig komedi med patetiska inslag. Den »tyska» influensen märks redan i den rikt orkestrerade och fint genomarb. uvertyren. Operan utgör ett viktigt stadium i it. operas utveckling och kan sägas direkt förebåda Verdi. Gioacchino Rossini. Efter detta verk stå alla tonsättarens operor i serians tecken. Viktiga förstudier utgöra Elisabetta (1815), där recitativen ackomp. av stråkar i st. f. av cembalon, samt Othello (1816), som har rena ork.-recitativ; dess 3. akt visar redan Rossinis musikdramatiska kvalifikationer. Intressant är La donna del lago (1819), som kompositören höll särskilt på och som i pastoralt-romantisk kolorit och välberäknade ensembler direkt visar fram mot Wilhelm Tell. En nyhet var även dess användning av ledmotiv. Dess ryktbarhet överträffades dock av Semiramide (1823), Rossinis kanske mest praktfulla partitur. I de avslutande »franska» operorna förflyttas tyngdpunkten från soloariorna till kören och ensemblerna. Draget av improvisation försvinner, och orkesterfakturen blir mer symfonisk efter Beethovens mönster. Musiken utformas okonventionellt och i närmaste anslutning till handlingen. Början gjordes med en omarb. av Maometto II (1820), nu (1826) kallad Le siège de Corinthe, följd av Moise (1827), en fr. version av Mosè in Egitto (1818), Rossinis mest körpräglade opera. Musiken arbetar här med al fresco-artad teknik, och solopartierna sakna eg. arior. Efter omsorgsfull planering kom så Guillaume Tell (1829), den »stora» operans främsta alster och mönster för otaliga efter- 473 474