RUMÄNIEN (1920), Men and mountains (1924—44), Sun treader (1933), Organum (1945) samt Portals för stråkork. (1926—45), Evocations (1945) o. a. pianostycken och sånger. — Litt.: L. Har-rison, About C. R. (1946). G.P. Ruhlmann [rylma'n], Frangois (Frans), belgisk dirigent (f. 1868 u/i), blev 1914 1. kapellm. vid Stora operan i Paris. R. stud, vid MK i Bryssel och började sin musikerbana som oboist vid Théåtre de la Mon-naie, där han 1898 blev kapellm. Åren 1906— 14 var han 1. kapellm. vid Opéra-Comique i Paris. R. har även dirig. i Antwerpen, från 1920 Concerts Populaires i Bryssel, i Aix-les-Bains, Ostende samt vid Wagnerfestspelen i Wien 1933. H. M-g Rule, Britannia! [ro:l britä'nla], eng., Styr, Britannia!, engelsk nationalsång, vars text börjar: When Britain first at Heaven’s command, När Britannien först på himlens bud. Text av J. Thomson el. D. Mallet, musik av T. A. Arne. R. framfördes ffg. 1740 vid en föreställning inför dåv. prinsen av Wales, Frederick, på Cliefden House, Maidenhead, och ingick i en »masque», Alfred. Sången, som utgavs s. å. i ett tillägg till Arnes och Congreves Judgement of Paris, blev snabbt populär, och redan 1746 begagnade Händel den i sitt Occasional ora-torio. Den har senare använts som hymn i skilda sammanhang, t. ex. i den amer. Rise, Columbia! (1794) och den religiösa Hail Immanuel! Som underlag för konstmus. bearb. förekommer R. bl. a. hos Beethoven (pianovar. och symf. Wellingtons Sieg op. 91, 1813), Wagner (uvertyren Rule Britannia, 1836) och Mackenzie (uvertyren Britannia, 1894). G. P. Rulin, Carl Viktor, fiol- och klarinettspelman (1838—1918), till yrket jordbrukare och smed. Tillhörande en mus. bergsmanssläkt i Närke, med flera skickliga spelmän, tillägnade sig R. genom tradition en för landskapet karakteristisk låtrepertoar, till stor del ingående i Svenska låtar. — Litt.: N. Andersson, Svenska låtar, Närke (1933). O. A. Rull ->Vosserull. Rullsvällare ->Registersvällare. Rumba (ibland felstavat rhumba), cubansk folkdans i 4/4-takt och omväxlande snabbt och långsamt tempo. I början av 1930-t. apterad som sällskapsdans i USA spred sig r. därifrån, inte minst genom filmen, till Europa. — På Cuba har den urspr. r. flera folkliga varianter, bl. a. son, danzon och guaracha. En mera tillfällig variant av den internationaliserade typen var den snabba carioca. K. R-n Rummel [ro'-], Walter Morse, tysk pianist av engelsk-amerikansk börd (f. 1887 10/7), har konserterat i Europa (Sverige ffg. 1925), Amerika och Afrika. — Tysk medb. 1943. R. stud, för Godowsky (piano), Kaun (komp.) m. fl. och deb. 1913 i Paris. Har skrivit In-vocation to Wagner för violin och ork., pianokons. S. O. S. (1932), rekviem för alt, dubbel -kör och ork. (1934), kammarmusik, pianostycken, sånger, arr. och transkr. m. m. — Tidigare (från 1912) g. m. den franska pianisten T h é-rèse Chaigneau, vilken tills, m. maken gav kons, å 2 pianon. R:s far, pianisten Franz R. (1853—1901), var son till pianisten och tonsättaren J o s e p h R. (1818—80) och undervisade vid bl. a. Neue Akad. der Tonkunst i Berlin. Han stud, vid MK i Bryssel och deb. med ork. i Antwerpen 1872; konserterade, bl. a. tills, m. Minnie Hauk och O. Bull, i Europa (Sverige ffg. 1889) och Amerika (ffg. 1878) samt skrev pianoverk. — Professors titel 1897. Å. B. RUMÄNIEN. Folkrepubliken Rumänien (off. Re-publica Poptilara Romåna) i s. ö. Europa (omkr. 16 472 000 inv. 1946) har först under 1800-t. fått ett musikliv i västeur. mening, vilket i våra dagar utvecklats på allt bredare basis. Dess centrum är ->Bukarest. Folkmusik. R. intar icke endast språkligt utan även folkmus. en särställning bland Balkanländer-na. Vid sidan av sånger i typisk Balkanstil finnas talrika andra, vilka genom textgestaltning, formbyggnad och tonalitet tillhöra en äldre typ, besläktad med de romanska folkens äldsta folkmusikformer och sådana från gammaleur. randområden. Till dessa kunna räknas de sånger, som avsjungas vid bestämda tillfällen och som även mus. motsvara särsk. formtyper. Hit höra bl. a. klagosånger (bocet), som vid sorgehögtider framföras med recitativiskt el. parlandoartat föredrag av mestadels kvinnliga anförvanter till den döde. Ännu viktigare är den typ av sånger, som vid jul. och påsk utföras av kringvandrande små grupper barn och ynglingar (collinde), varvid ofta kyrkliga hymner ligga till grund. Deras rytm är dock mestadels dansartad, och versraderna äro korta. Sånger, som sjungas utan spec. anledningar, sammanfattas under bet. doina. De inledas som regel av den stereotypa formeln foaie v er de (= grönt blad) och föredragas i långsamt, avmätt tempo. I tonalt hänseende bilda de en sluten grupp, varvid olika modi begagnas inom en och samma tonalitet. Den beledsagande musiken till ringdanserna (hora) består vanl. i ett ändlöst, varierat upprepande av ett el. flera 497 498